Madmat och annan snabbmat i Gutalagen

I det följande ska vi ägna oss åt den medeltida Gutalagens sjätte kapitel, som reglerar hur man i olika avseenden ska bete sig på helgdagar. Vi ska fokusera den del av kapitlet som anger vilken typ av handel som är tillåten just under helger. Vid en första anblick ser det ut att röra sig om en rätt trivial uppräkning av tillåtna och förbjudna varor. Men i själva verket kanske det handlar om snabbmat. Allt beror på hur vi tolkar bokstaven <þ>.

Den så kallade huvudhandskriften av Gutalagen är från mitten av 1300-talet. På Bild 1 nedan visas den del av lagens sjätte kapitel som handlar om handel på helgdagar och som vi nu ska diskutera närmare. Direkt under originalet finns en transkription som är hämtad från Schlyters utgåva av lagen från 1852. Transkriptionen börjar från första radens andra ord (Til) och inkluderar sedan all text till och med sista radens första ord (oyrum). Vi ska inte fördjupa oss i tekniska detaljer, men det kan ändå vara värt att notera att många nasaler, typiskt ordavslutande -m, svarar mot så kallade nasalstreck i handskriften: exempelvis transkriberas allū på tredje raden som allum. Vi ser också att skrivaren lagt till ett ord i vänstermarginalen (þaim) som Schlyter fört in i texten på rätt ställe (före sum). Översättningen till nutida svenska som står under transkriptionen kommer från Holmbäck & Wessén (1943).

Att vi har att göra med en uppräkning av vad man får ta med sig och sälja på handelsplatser på helgdagar står alltså klart (liksom att den som inte följer reglerna ska bestraffas). I den senare delen av uppräkningen framträder en kontrast mellan färdig mat, nämligen bröd, och produkter som inte kan konsumeras som de är: mjöl och säd och andra (rå-)varor. Och det är tydligen bara den färdiga maten som får saluföras. I den förra delen av uppräkningen saknas den här sortens kontrast mellan tillåtna och otillåtna produkter. Här tycks istället allt som nämns vara tillåtet att ta med och sälja. Lite märkligt är det då att lagen nämner både sådant som likt brödet är preparerat, så att det kan konsumeras omgående (ostar, smör och mjölkmat), och sådant som är opreparerat: fiskar, fåglar och kreatur.

Lagad mat

Emellertid ska vi nog tolka också dessa tillåtna animalier som tillredda snarare än råa. Uppräkningens första ord, garlacum, som betyder just ’beredd’ eller ’tillagad’ kan nämligen förknippas inte bara med det direkt följande maþnaþi utan också med fiscum, fuglum och soyþum. Ändelsen -um på garlacum kan fungera som dativändelse både i singular maskulinum och i plural. Det är uppenbart att det kongruerar med det direkt följande maþnaþi, som är en dativform av ett maskulint substantiv (vars grundform skulle vara maþnaþr), men det kan även ha räckvidd över fiskarna, fåglarna och kreaturen, samtliga plurala substantiv i dativ.

Produkterna däremellan är dock svårare att knyta direkt till garlacum. Ostarna och mjölkmaten passar visserligen ihop med um-formen rent grammatiskt, men det gör inte smieri, som är neutrum och därför (när det nu står i dativ) skulle kräva formen garlacu. Istället får vi konstatera att sekvensen med ost, smör och mjölkmat förmodligen fungerar som ett slags apposition till garlacum maþnaþi och därmed ger exempel på vad denna fras kan innebära.

Om nu garlacum maþnaþi motsvarar något i stil med ’tillredda matvaror’ är det egentligen svårt att utesluta att också fiskarna, fåglarna och kreaturen ingår i exemplifieringen. Vi skulle i så fall få anta att dessa associeras med tillredning lite mer indirekt. Snarare än att vara modifierade av ett kvarhängande och grammatiskt mångsidigt garlacum reduceras deras status som råvaror genom att de inkluderas i den rätt långa sekvens av företeelser som garlacum maþnaþi anges kunna omfatta.

Lite otillfredsställande är det onekligen att tvingas konstatera att uppräkningens första del således är strukturellt tvetydig, närmast vag. Det rör sig om en i övrigt synnerligen omsorgsfullt utformad och väl genomtänkt text. Det framstår då som en aning överraskande att man formulerat en period som pekar åt två olika håll, i synnerhet som tolkningen blir likartad i alla fall. Varje liten detalj i texten måste rimligen ha vägts på guldvåg av dess upphovsmän, och det är mot den bakgrunden svårt att se vilket syfte det skulle tjäna att låta snarlika tolkningsmöjligheter sväva bredvid varandra på det här sättet. Stilistiskt är det helt enkelt inte särskilt elegant.

Mat från maden

Märklig är också den allmänna beteckningen för matvaror: maþnaþi. Dels är stavningen av ordet för ’mat’ med ett avslutande <þ>, dvs. maþ, oväntad, dels framstår det som lite besynnerligt att maþ har utökats med det i sammanhanget rätt betydelsetomma suffixet -naþr. För att introducera tillredd mat i allmänhet kunde man tycka att den enklare konstruktionen garlacum mati vore mer lämpad.

Tidigare utgivare och kommentatorer av Gutalagen har haft synpunkter på þ-stavningen av förleden i maþnaþi. Schlyter skriver i sin kommentar att stavning med <t>, dvs. matnaþi, vore riktigare. Några år senare, 1859, går Säve ännu längre och föreslår att maþnaþi verkligen är en felskrivning och att textutgåvan bör ha matnaþi som primär form. I den senaste utgåvan av lagen, Pippings från 1905, väljer utgivaren åter en försiktigare strategi: han låter originalets maþnaþi kvarstå, men anger att Säve föreslår den alternativa läsningen matnaþi. Pipping noterar också att en senare handskrift av lagen har formen madnadi. Stavningen med <d> antyder att förleden faktiskt är ett helt annat ord än mat, nämligen mad, som betyder ’ängsmark’. Sådan förled harmonierar i själva verket mycket bättre med originalhandskriftens stavning med <þ>. Just så väntar vi oss nämligen att mad ska stavas i äldre tid.

Ordet mat stavas å andra sidan mycket sällan på något annat sätt än med <t>. Det framgår både av exempelsamlingen under uppslagsordet mater (’mat’) i Söderwalls fornsvenska ordbok, och av sökningar på olika stavningsvarianter av mat i den fornsvenska sektionen av textresursen Korp. Stavning med <t> är dominerande, men det förekommer också stavning med <th> eller <dh>; någon stavning med <þ> som i Gutalagens huvudhandskrift, har jag däremot inte lyckats hitta någon annanstans. Det är därför fullt förståeligt att textutgivarna velat se maþ-skrivningen som ett misstag.

Att dra slutsatsen att skrivaren av originaltexten har stavat fel är samtidigt rätt drastiskt. Det är klart att felskrivningar kan förekomma, men slutsatsen måste ändå betraktas som en sista filologisk utväg när det inte alls går att få ut någon vettig tolkning av vad som faktiskt står. Enligt min mening är vi långt ifrån att behöva smita ut bakvägen. Tar vi stavningen med <þ> på allvar blir, som vi snart ska se, texten just så stilistiskt elegant som vi väntar oss. Dessutom förekommer verkligen ordet mat på nästa rad i samma sekvens, nämligen i sammansättningen mielcmati, ’mjölkmat’. Att det här är ordet mat som är efterled har vi förstås ingen anledning att tvivla på. Poängen med mielcmati är istället att det visar att skrivaren mycket väl vet att skilja mat från maþ. Det ska kanske rentav uppfattas som en retorisk finess att ett minimalt par maþ-mat uppträder så här nära varandra i texten.

Har vi maþ i betydelsen ’ängsmark’ i förleden blir avledningen med - naþr fullt begriplig. Med detta suffix har man kunnat bilda ord som betecknar själva produkten eller utfallet av det som uttrycks i förleden: sömnad är exempelvis det man lyckas åstadkomma genom att sömma, dvs. ’sy’. Den produkt som maden, ängsmarken, ger är av det mer indirekta slaget. Det är inte växtligheten i sig som avses utan det som växtligheten i förlängningen utmynnar i, när den fungerat som foder åt betande djur. Av betande djur får man bland annat mjölk, och bereder man mjölken, så att den kan karakteriseras som garlac, då får man fram just sådant som lagtexten omtalar i uppräkningens första del: ostar, smör och all slags mjölkmat.

Annan snabbmat

Vi är nu redo att återvända till förhållandet mellan garlacum och fiskarna, fåglarna och kreaturen. Om nu maþnaþi har en rätt snäv betydelse i stil med ’sådant som ängsbetande boskap kan frambringa’ blir det omöjligt att tolka de följande fiskarna, fåglarna och kreaturen som ingående i samma exemplifierande uppräkning som ostarna, smöret och mjölkmaten. Istället blir det långdistanskopplingen mellan garlacum och de avslutande animalierna som entydigt skapar den tillredningsdimension som sammanhanget kräver. Man skulle kunna säga att den, såvitt vi kan bedöma, rätt kreativa bildningen maþnaþi med sitt snäva fokus liksom tvingar mottagaren tillbaka till det grammatiskt mångsidiga garlacum när hen ställs inför födoämnen som inte har maden som yttersta källa.

Man kan fråga sig om kreatur är en så bra översättning av soyþum. I andra nordiska språk och dialekter där motsvarigheter till detta ord förekommer är det i synnerhet mindre djur, typiskt får och möjligen getter, som betecknas. Denna småskalighet passar bättre ihop med fiskarna och fåglarna, som inte heller de är några stora djur. Kanske får vi nu en ledtråd till vad det lilla ordet al i den följande relativsatsen kan tänkas bidra med. Utgivare och översättare verkar ha bortsett ifrån det, kanske därför att man betraktat det som ett slags prepositionsförstärkande led, ungefär som i engelskans all over the market place. Emellertid vore den väntade formen då neutrum singular, dvs. alt, och det som står är faktiskt al. En möjlig tolkning av al är att det är neutrum plural; samma ändelselösa pluralform lever alltjämt kvar i ord som allting, som ordagrant betyder ’alla saker’. I vår relativsats skulle det snarast vara grundbetydelsen ’hela’ som al uttrycker, här åsyftande det skick som djuren är i när folk säljer dem på torget. Det skulle med andra ord handla om djur som är så pass små att de kan tillagas och saluföras hela.

Lägger vi nu samman all tillåten mat framträder bilden av ett slags medeltida food court, där det som säljs kan förtäras direkt: ost, smör, bröd, stekta sparvar och strömmingar, kanske rentav helstekt spädgris eller helgrillat lamm för det större sällskapet; det senare verkar för övrig ännu marknadsföras som något av en gotländsk specialitet (se Bild 2). Vad man däremot inte får sälja på helgdagar är det vi numera kallar råvaror: lagen nämner explicit att mjöl och spannmål är förbjudet, men helstekningstillägget (om vi nu ska uppfatta relativsatsen så) utesluter förstås också, indirekt, färskt kött och färsk fisk.

Vanlig mat trots allt?

Det förslag till tolkning av Gutalagens helgdagsbestämmelse för marknadshandel som jag nu presenterat är förstås ganska spekulativt. Särskilt osäker är uttolkningen av maþnaþi. Den förutsätter att vi här möter ett annars okänt uttryckssätt för boskapsprodukter. Visserligen är den gängse tolkningen, att förleden är mat och inte mad, också behäftad med liknande problem: inte heller matnaþr är en ordbildning som förekommer på andra ställen. Intressant nog finns det emellertid en tysk översättning av Gutalagen från 1401 där förlagans garlacum maþnaþi faktiskt motsvaras av just en fras som betecknar tillredd mat, nämligen bereiten spise, snarast ’beredd mat’. Översättaren har uppenbarligen tolkat forngutniskan på samma sätt som Schlyter och hans efterföljare. Den aktuella frasen utgör tredje radens andra och tredje ord i utdraget ur den tyska handskriften nedan.

För att kunna hålla fast vid min nytolkning av maþnaþi måste jag nu dra slutsatsen att översättaren här har fattat den ursprungliga lydelsen på forngutniska fel. Det har, får jag konstatera, gått översättaren förbi att det inledande begreppet maþnaþi, trots att det uppenbarligen handlar om mat i det följande, inte i sig betecknar matvaror i största allmänhet utan en viss typ av beredda livsmedel (boskapsavkastning), subtilt förmedlat genom den minimala kontrasten mellan <þ> och <t> i förledens avslutning. Som jag redan framhållit kan filologen inte utan mycket goda skäl förutsätta att professionella skrivare har gjort fel. Huruvida det här föreligger sådana skäl lämnar jag åt läsaren att bedöma.

/Erik Magnusson Petzell