Vem var Lucia?

Föreställningar om luciagestalten i äldre tid

Dagens vitklädda lucia med ljus i hår skred in i den folkliga traditionen ganska nyligen. Tommy Kuusela tittar närmare på de många tolkningar som har funnits om vem luciagestalten tänktes vara i bondesamhället.

Vad vet vi egentligen om lucias svenska historia?

Hur har Lucia tolkats i 1800-talets och det tidiga 1900-talets bondesamhälle? Idag är det nog många som tänker på en vitklädd ung kvinna med ljuskrans i håret som i sällskap med ett följe av stjärngossar, tärnor och kanske pepparkaksgubbar sprider ljus i mörkret. Trots att många idag tycks förknippa luciafirandet med äldre traditioner är det en festsed av relativt ungt datum, särskilt som folklig tradition. Vad visar folkminnesarkivens samlingar? Vad vet vi egentligen om lucias svenska historia? Vem troddes hon vara och hur har hon tolkats och sett ut?

I Institutet för språk och folkminnens arkiv finns det flera tusen berättelser som handlar om Lucia och luciafirandet i äldre och nyare tid. Insamlingen har pågått kontinuerligt sedan andra hälften av 1800-talet fram till modern tid. På grund av dessa omfattande samlingar blir mitt fokus i första hand att ge en bild av hur Lucia föreställdes i äldre tid och då på landsbygden. Det är ett material som sällan åberopas i dagens debatt om lucia. Ett blogginlägg har av naturliga skäl sina begränsningar och därför finns det inte utrymme att beröra alla de seder och traditioner som förknippats med luciafirandet. Det är viktigt att understryka att det rör sig om en mångfacetterad tradition och att det på många sätt vore lönlöst att försöka finna en ursprunglig folklig tradition om vem Lucia tänktes vara, istället bör vi räkna med flera olika föreställningar och förklaringar.

Lucias svenska historia

Det var först under 1900-talet som flera sedvänjor kring luciafirandet vann allmän spridning i landet. Till dessa hör bland annat den vitklädda lucian med ljus i hår som trakterar husets folk med kaffe och dopp. Under 1900-talet spreds luciafirandet från herrgårdar, prästgårdar och hemmen till skolor, kontor, offentliga inrättningar, föreningar och så vidare. I många av de uppteckningar som gjorts av arkivet framgår det att många inte firat lucia i äldre tid, utan att det var något som sakta började spridas från Västsverige under 1920- eller 1930-talet och då främst i stadsmiljöer. Det skulle dröja något innan luciafirandet blev känt även på landsbygden. När institutet och dess föregångare efterfrågade berättelser om lucia i frågelistor från 1930-talet och framåt är det faktiskt anmärkningsvärt många som berättar att luciafirandet var okänd i deras barndom. Även sådana negativa uppgifter är värda att ta hänsyn till. Om själva luciafirandet och dess historia kan ni läsa mer i Händelser i almanackan: Lucia.

Natten mellan den tolfte och den trettonde december var sedan 1300-talet, på grund av kalenderns bristande precision i Norden, årets kortaste dag och årets längsta natt. I katolsk tid inleddes julfastan denna dag och natten innan ansågs det vara lämpligt att äta frukost flera gånger om. I och med kalenderreformen 1753 flyttades vintersolståndet och årets längsta natt till dagarna runt Tomasmäss den 21 december, men äldre föreställningar levde kvar och natten till den trettonde förknippades länge med mörker och allehanda faror. Då var övernaturliga väsen särskilt aktiva och det ansågs vara en bra tid att ta tydor för att få en glimt av framtiden. Det sägs också att man inte fick vara aktiv eller arbeta under den natten. Många förhållningsregler om vad man fick och inte fick göra under lussenatten levde kvar lång tid efter kalenderreformen och natten kom även i fortsättningen att tolkas som laddad och farlig.

Bland de som skulle ”lussa” eller ”gå lussä” finns det många uppteckningar. I en del fall skulle flickor kläs ut till pojkar och pojkar kläs ut till flickor. Det var typiska ungdomsupptåg där en del klädde ut sig till oigenkännlighet eller till olika hantverkare såsom smeder, kopparslagare, repslagare, sotare med mera. Ibland klädde ungdomarna ut sig till kusliga gestalter som Djävulen, djävlar, Lusseper och Lussekäringen. Det var också vanligt med skråpuksansikten, ut-och-invända pälsar, halm och kritade, färgade eller sotade ansikten. I regel var syftet att driva runt i bygden och erbjuda tjänster (ofta skämtsamt) i utbyte mot lite fläsk, en sup, en peng eller liknande. Det var en form av tiggeri och superi, där ungdomarna skrålade och sjöng oanständiga visor. Att det gjordes rackartyg i samband med denna utklädningssed gör att det delvis påminner om vår tids halloweenfirande, men även med andra, äldre utklädningsseder och ungdomsupptåg.

Vem var Lucia i bondebefolkningens berättelser?

I institutets folkminnesarkiv finns det en omfattande mängd uppgifter om vem Lucia tänktes vara. Den stora variationen visar på att det knappast varit tal om någon enhetlig tradition, med en utbredd och fast förklaring av luciagestalten. Det är med andra ord inte möjligt att försöka avgöra vilken den ”ursprungliga” uppfattningen om vem Lucia ansågs ha varit bland allmogen under 1800- och det tidiga 1900-talet. Det är också typiskt för folkliga föreställningar att det finns motsägelser och stor variation. Ibland beskrivs Lucia som en dålig människa eller ett hedniskt och ogudaktigt fruntimmer. I en del sammanhang förknippas hon med mörkrets makter och i en sådan kontext heter det ibland att hon är mor till vittra och de underjordiska. I en uppteckning från Härjedalen 1941 berättar en 82-årig kvinna hur Lucia gömmer alla sina barn i källaren när Jesus besöker henne, vilket gjorde dem osynliga. Detta folk kallas sedan luciabergsfolk eller alenajit. I en uppteckning från 1951 beskriver en 58-årig man från Värmland Lucia som ett ”styggt fruntimmer och ett fyllesvin”. I en uppteckning från Ångermanland 1935 beskrivs hon som en trollkäring. I andra varianter är hon en spåkvinna. En äldre kvinna från Västergötland beskriver i en uppteckning från 1931 att Lucia var en änkefru som skrivit sig åt Satan. Fler exempel från olika landskap runt om i landet – med en viss tyngdpunkt i Norrland – tycks intyga att Lucia uppfattades som en ”ond ande” eller något annat negativt. Om det vore så enkelt hade vi ju haft en helt annan bild av Lucia än vad vi har idag?

Problemet är att dessa uppfattningar av Lucia existerat sida vid sida med andra, helt motstridiga föreställningar. Vi kan med andra ord inte utgå från att Lucia från början betraktades som en negativ gestalt. Ett flertal uppteckningar beskriver Lucia som en ”skön gudinna”, en gudfruktig kvinna, en välgörande kvinna, ett helgon och en snäll människa, en nunna, en skön jungfru som inte kunde dö eller något liknande. Olika uppteckningar meddelar att hon kom västerifrån och delade ut gåvor, ibland specifikt riktat till barn när det var krig i landet. Ja, en 40-årig man från Värmland berättar i en uppteckning från 1933 att Lucia blev mördad för att hon ville åt den lutherska läran. En annan samtida uppteckning från Värmland meddelar att hon var en drottning som kokades i en kopparkittel. En man från Västergötland berättar år 1934 att Lucia istället var en kristen mö som kejsare Nero ville äkta, men att hon nekade och fick en lussebulle innan hon avrättades. I en samling berättelser från Östergötland från 1928 förklaras Lucia vara härlett av evangelisten Lukas.

Det finns också många varianter av namnet i materialet som pekar mot ett manligt väsen. En 74-årig man minns i en uppteckning från Ångermanland 1977 att Lusse i hans barndom tänktes rida på svartsuggan och att han hade huggormar som tömmar. Han menade vidare att det berättades att Lusse skulle ligga och vrida sig och skaka kedjor och vänta på att komma loss. Från Dalsland berättas i en uppteckning från 1916 att Loppepär kör omkring varje lussedag med ett lass loppor och att det var farligt eftersom han kunde stjälpa av lasset. Det finns också många talesätt och uppfattningar om namnen Lusse och Lucifer vilket sannolikt har att göra med namnlikheten. Det finns exempelvis berättelser om närmast demoniska figurer beskrivna som lussegubben eller lussekäringen. Många faror var i farten under lussenatten och därför skulle kvarnen stå stilla, annars fanns risken att lussegubben förstörde den. På en del håll talas det om lussefärden, ett skräckinjagande följe som under lussenatten for igenom luften under ledning av Lucia (det är en variant av sägentypen Den vilda jakten som i andra sammanhang kunde ledas av Djävulen, Oden, Tor, en kung, en jägare eller liknande). Många av dessa föreställningar kunde vara i omlopp samtidigt och finns spridda över olika delar av landet.

Vem var Lucia? Några teorier

Under medeltiden tog namnet Lucia plats i helgonkalendern den 13 december. Därmed kom hennes namn att associeras till olika rådande folkliga föreställningar. Vi kan i grova drag utmejsla två versioner av Lucia, en ljusets Lucia och en mörkrets Lucia. Genom tiderna har det framförts olika teorier till Lucias bakgrund och ursprung.

Den teori som troligen har flest anhängare är att Lucia sannolikt är en uppenbarelseform av biskopen Sankt Nikolaus, barnens skyddshelgon. Hans helgondag är den 6 december och samma dag var i äldre tid en skolavslutningsdag. Flitiga barn fick presenter och godis av en person som klätt ut sig till biskopen. I biskopens följe fanns en djävulsfigur som risade och hotade att ta med sig lata och bråkiga barn till helvetet (idag finns motsvarigheter på sina håll runt om i Europa, till exempel Krampus i Mellaneuropa). När Sverige blev protestantiskt ville kyrkan stävja helgondyrkan och katolska seder. I Tyskland hade Sankt Nikolaus bytts ut mot en annan presentgivare, Jesusbarnet (Christkindlein, Kindchen Jesus, Kinken Jes), och utdelningen av presenter flyttades till julen. Helst var det en söt liten flicka som skulle spela rollen av Jesusbarnet. Hon ifördes en vit särk med en krans av ljus på hjässan. Djävulen fick vara kvar i Jesusbarnets följe, eftersom han ansågs behövlig. Under 1600-talet kom denna sed till Sverige från Tyskland men seden ansågs opassande i det högtidliga julfirandet och förflyttades därför till lucia. Under 1700-talet döptes Jesusbarnet om till Lucia i västgötska herrgårdar och från samma tid finns det uppgifter om att lucia har firats i en herrgårdsmiljö i andra delar av Västsverige. Teorin har mycket som talar för sig, åtminstone när det gäller att förklara ursprunget till den vitklädda luciabruden. Men det finns ju även andra aspekter och föreställningar om vem Lucia föreställdes vara i äldre tid.

En gammal teori är att Lucia som mytisk gestalt är möjlig att spåra till förkristen tid. Då har jämförelser i synnerhet dragits till den fornnordiska gudinnan Freja, men även andra gudinnor från främre Orienten som Inanna, Ishtar eller Lilith/Lilitu har lyfts fram som Lucias föregångare. I sammanhanget har hypoteser om fruktbarhets- och vegetationskult förts fram. Något som lyfts fram var att flickor helt eller delvis kunde klä sig i halm under lussefirandet. En teori var att denna ”lussebrud” skulle betraktas som en kvardröjande form av en uråldrig skörderit som hörde samman med det agrara årets och tröskningens avslutning. Vad som i ett sådant sammanhang förbisetts är att även unga män kunde ikläs halm och kallades då för halmgubbar (i motsats till halmgummor). Halmfigurer och personer som iklätt sig halm var inte heller begränsat till luciafirandet.

Äldre forskares teorier lever kvar i vår tid och plockas stundtals fram och motiveras genom att (ibland okritiskt) dra paralleller mellan förkristen tid och senare tiders seder och bruk. På sätt och vis är det att konstruera en bild av det förflutna som underbyggs av ett fåtal exempel, men ett urval betyder att material som inte passar in sorteras bort. En läsare får därför ingen veta om att de exempel som valts ut är vanliga eller sällsynta, eller att det finns många motstridiga uppgifter i källmaterialet. Dessutom kan det finnas en del skillnader från olika delar av landet som inte förklaras av generaliseringar. Många av de teorier som cirkulerar om Lucias ursprung är just teorier som svårligen låter sig verifieras. Det kan jämföras med ett pussel där bitar som inte passar in förbigås. När det gäller de fornnordiska rötterna vet vi inte mycket om hur en kult till Freja har sett ut i förkristen tid, vilket gör att det är vanskligt att göra ett stort nummer av sådana jämförelser. Uppgifterna som finns i de medeltida källorna härstammar i första hand från Island och Norge. Där beskrivs gudinnan Freja mycket kortfattat och en kultbeskrivning saknas. Därtill skiljer det drygt tusen år från tiden innan kristendomen fått fäste i Skandinavien till 1800- och 1900-talets beskrivningar av Lucia (därtill kommer en övergång från katolicism till protestantism och med tiden olika frikyrkliga organisationer). Att rester av en kult till en förkristen gudinna skulle lyckas överleva dessa religionsskiften, utan att kyrkan hade reagerat och agerat hårdare, är inte särskilt sannolikt. Hade det varit fallet hade vi förväntat oss skriftliga uppgifter om detta. Även när Freja eller andra fornnordiska gestalter omnämns i folkminnesmaterialet – det finns en del sådana exempel – bör vi räkna med att dessa namn kan han förts in i det folkliga medvetandet som ett resultat av den vurm för det fornnordiska som tog fart från 1600-talets antikvitetsintresse till 1800-talets nationalromantiska våg. Skillingtryck, folkböcker, romaner, hembygdsundersökningar, dikter, visor, tidningsartiklar och liknande kunde alla beröra den fornnordiska guda- och hjältevärlden och fick därigenom spridning bland allmogen.

Ingen enhetlig bild

Berättelserna om Lucia är delvis färgade av den katolska legenden om helgonet Lucia som spridits av skolfolk och präster. Dessa berättelser har sedan bearbetats och omformats av en lärd, litterär, borgerlig och herrskaplig tradition. Det är antagligen den biten som känns bekant för de flesta idag. Men vid sidan av dessa stadstraditioner har det funnits en rad olika tolkningar av lucialegenden bland allmogen som tolkat och anpassat helgonets namn och berättelser om Lucia efter olika folkliga föreställningar och förklaringsmodeller. Vad som framgår är att det inte funnits en enhetlig och självklar bild av vem Lucia var, utan att det istället har funnits många förklaringar som har omstöpts och anpassats efter tid, plats och berättare, precis som också skett med många andra bekanta gestalter som påskharen eller jultomten (som du kan läsa mer om i det tidigare blogginlägget Hur kom jultomten till Sverige).

Uppfattningen om Lucia som en vitklädd ung kvinna är delvis en modern företeelse och ett resultat av flera faktorer, bland annat av ovan nämnda tyska sed om Jesusbarnet, men också av att Skansen år 1893 lanserade luciafirandet som ett exempel på en västgötsk tradition och av att Stockholms dagblad arrangerade ett offentligt luciatåg genom staden 1927. Inför 1928 hade samma tidning en skönhetstävling som ledde till att hundratals fotografier på unga kvinnor skickades in i hopp om att koras till Lucia av en manlig jury. Detta togs efter av andra och det var inte minst här som en tidstypisk bild av hur man ville att Lucia skulle se ut tog form. I gamla fotografier och äldre beskrivningar kunde även pojkar klä ut sig till Lucia, även om det var vanligare att en flicka gjorde det.

Som vi sett ovan var det knappast självklart hur Lucia skulle se ut eller ens vem hon var. I folkliga berättelser var det inte ens självklart att hon hade något med det katolska helgonet att göra, ännu mindre hur hon skulle se ut. Någon standardisering av luciagestalten fanns inte i bondesamhället – det är ett förhållandevis nytt fenomen. Det omfattande folkminnesmaterialet är så pass rikt och varierat att man kan tycka sig bevisa det mesta med hjälp av några enstaka belägg. Kombineras sedan dessa utvalda belägg med spekulationer och jämförelser i tid och rum kan det lätt leda till olika resultat och slutsatser som inte alltid har ett stöd i det samlade källmaterialet. Den som vill beskriva hur traditionen har sett ut i äldre tid, eller som har bestämda uppfattningar om hur en lucia har sett ut, skulle vinna mycket på att besöka landets folkminnesarkiv och undersöka de tusentals och åter tusentals berättelser som finns samlade där.