Lätt-kramas och lajva överklass

Handtag, famntag, klapp eller kyss? Vi tittar närmare på hälsningarnas komplicerade värld.

Hur vi hälsar på och tar avsked av varandra framstår som ett tämligen automatiserat agerande, men vid en närmare granskning visar det sig, att för många av oss är det förknippat med en hel del eftertänksamhet, överväganden, oro och reflektion. Det här blir speciellt tydligt när det gäller kramar och kindpussar.

Före 1970-talet var det mycket ovanligt att vuxna människor hälsade på varandra på offentliga platser genom att kramas eller kindpussas. Idag är kramar i vissa delar av Sverige ett av de vanligaste sätten att hälsa och ta avsked på. Flera samverkande skäl finns till den här förändringen; några har att göra med 1970-talets du-reform, det ökande resandet och mötet med människor från andra kulturer, samt den sexuella och kroppsliga frigörelsen. Att kramas blev ett sätt att visa att man var modern, frigjord och bekväm i sin kropp och kindpussar demonstrerade att personen var berest och bekant med kontinentala vanor.

Vem får pussar och kramar?

De allra flesta som svarat på en nätbaserad frågelista om hälsningar vill helst inte hälsa med kindpussar. ”I Sverige skulle jag aldrig kindpussas”, skriver en person, som tycker att det är alldeles för intimt för bekanta och för ytligt för vänner. Flera påpekar att det känns främmande och att de endast kindpussas om motparten tar initiativ. För andra är kindpussar uteslutna eftersom det skulle ”kännas konstlat”, ”väldigt ovant”, ”vansinnigt påklistrat”, ”överklass-kontinentalt”, ”tillgjort” och som en ”överklassgrej”.

Ofta bottnar oron i osäkerhet över när det är lämpligt att ”pussa äldre utländska herrar med skäggstubb” och hur själva hälsningen bör gå till. Antalet pussar förbryllar många. Någon skriver att med de engelska vännerna pussas de två gånger, med de franska och belgiska tre och i Sverige räcker de med en. Flera undrar också över på vilken sida pussandet ska inledas och var pussen ska placeras. Någon frågar sig om det ens bör ingå en puss eller om det enbart handlar om att lägga kinden mot den andres kind. Ibland ska det vara tre kyssar i luften; en kyss för Gud fader, en för sonen och en för den helige anden, ibland två och ibland utan ljud. Den första pussen ska för det mesta göras på motpartens högra sida och en lämplig plats för pussen anses vara i höjd med motpartens högra kind.

Ett sätt att förhålla sig till osäkerheten kring vad som gäller för kindpussande kan vara att använda humor. En person har via en pianolärare från Ungern ”som alltid skulle kindpussas” och olika utbyten i Europa under skol- och studietiden blivit bekant med kindpussande. Det är dock något personen helst undviker hemma i Sverige och i så fall gör enbart med goda vänner och på skoj.

De personer som trots allt hälsar med kindpussar gör det enbart i andra länder eller i möten med personer från dessa platser. En person påpekar att det känns bekvämt att krama och pussa de vänner som kommer från medelhavsområdet och en annan person beskriver hur kindpussar används på resor till avlägsna släktingar i södra Italien. Men trots att flera uppenbarligen känner till hur kindpussandet ska göras beskriver många att de är obekväma med det. ”Kindpussandet kan jag hantera, men jag känner att jag lajvar överklass när jag gör det”, skriver en av dessa personer.

Många vittnar också om att de helst skulle undvika att kramas. De föredrar handslag och vinkningar, som de upplever är mindre intima och inte innebär fysisk beröring. Samtidigt känner de sig tvungna att kramas om situationen kräver det. Någon påpekar att när det gäller kramandet krävs följsamhet, och det handlar inte enbart om huruvida man vill kramas eller ej, utan om att lära sig läsa av när det är lämpligt och önskvärt. Många uttrycker en stor osäkerhet över hur de ska bete sig. De flesta kramar gärna sina nära vänner och släktingar, men även här finns undantag och några personer vill helst undvika att kramas som hälsning över huvud taget. Många beskriver obekväma möten och pinsamma situationer där missförstånd kring kramandet uppstått. Ofta har dessa situationer avhjälpts med humor och skratt.

Intrikat kulturellt spel

Huruvida vi kramar eller kindpussar den vi möter beror alltså på flera olika saker; personens ålder, kön, kultur, ursprung och yrke, samt hur vi är relaterade, om vi känner varandra sedan tidigare, hur ofta vi setts och var och i vilken situation vi nu ses. Kramandet och kindpussandet ingår på så vis i ett intrikat kulturellt spel. Att kramas och kindpussas kan till exempel signalera status, klass- och grupptillhörighet och markera hur väl vi känner varandra, liksom vilka roller vi har i relation till varandra, exempelvis som chef eller anställd. Med kramar och kindpussar signalerar vi också vilka vi är, hur vi vill uppfattas och hur vi uppfattar dem vi hälsar på. Dessutom finns det inte endast ett sätt att kramas och kindpussas på, snarare handlar det om en noga iscensatt koreografi med antal pussar i rätt ordning, tidsberäknade kramar, halvkramar, lättkramar och kramar i kombination med ryggdunk.

De olika kramarna indikerar olika kroppspositioner där halvkramen innebär att bara ”en arm används och överkropparna helst inte ska röra vid varandra” medan lättkramen beskrivs som en omfamning med enbart armar, utan att kropparna möts. Ruggdunkande i kombination med kramen används nästan uteslutande av män och neutraliserar kramens potentiellt sexuella laddning och markerar att de som kramas inte är ”bögar” eller ”gay”. Sätten att undvika kramar är också intrikata, med "gubben-på-landet-hälsningar" (som innebär höjd hand med eller utan vinkning), stela vinkningar, nickningar, luftpussar och framsträckta händer redo för klassiska handslag.

Hellre kram än kindpuss

I och med att kramandet och kindpussandet blivit allt vanligare tycks kramen också ha mist sin status som ett bevis på innerlig vänskap eller som en sexuell invit medan kindpussandet fortfarande uppfattas som svårt att bemästra och som någonting som andra gör. Numera fungerar kramen ofta som en markering på öppenhet, på att personen är känslosam, orädd och bekväm med beröring. Den som kramas signalerar att den är vänligt inställd och öppen för gemenskap. Att kramas är att bjuda in. Samtidigt visar den utbredda oviljan att kramas, och osäkerheten kring när och hur kramandet ska ske, att kramar har potential att både bekräfta och ifrågasätta relationer och gruppgemenskaper. Detsamma gäller för kindpussarna som de allra flesta tycks vilja undvika eftersom de för dem signalerar överklass och snobbighet. Med andra ord så uppfattas kindpussande i Sverige av många som ett uttryck för klasstillhörighet, medan kindpussande i andra länder är en fråga om att ta seden dit man kommer. Att kindpussas och kramas med fel person på fel sätt vid fel tillfälle är dock, alldeles oavsett var det sker, ett kulturellt nederlag. Därför är de kulturella vinnarna kanske de som undviker både kramar och kindpussar. Det gäller nämligen att kramas precis lagom och hellre för lite, än för mycket, och att kindpussas i enlighet med kulturspecifika och föränderliga koreografier.

/Susanne Nylund Skog