Vintermörker, Kyndelsmässodag och sovande björnar

Emma Pettersson Juntti, praktikant på institutet för språk och folkminnen i Uppsala skriver om folktro, föreställningar och traditioner under den mörkaste och kallaste tiden på året.

Att mörker har varit, och fortfarande är, en viktig faktor i den folkliga föreställningsvärlden och i berättelser om övernaturliga händelser är kanske inget överraskande. I skumt ljus kan allt från vittror till djävulen uppenbara sig och sprida skräck och oro bland människor. För mig som kommer från norra Norrbotten är mörkret en lika självklar del av vardagen som ljuset. Under vinterhalvåret är vi vana vid att inte se solen och ljuset på ett tag. Även om det kan vara påfrestande för vissa, var jag som ung inte särskild bekymrad över det. Jag minns att jag tyckte att det var mysigt att kliva upp tidigt på morgonen, innan mina syskon, och sitta på det varma köksgolvet med mörkret utanför fönstren. Nu för tiden lyser vi upp mörkret på alla möjliga sätt, både i städerna och ute på landsbygden. Vi tänder lampor, julpyntar med lysande stjärnor och drar upp värmen på elementen. Farorna som mörkret för med sig hålls på ett bekvämt avstånd. Mycket har förändrats i och med vår säkra tillgång till ljus.

Vintersolståndet har alltid varit uppmärksammat i min omgivning, och glada tillrop kom från alla möjliga håll om att nu vänder det! Vi går mot ljusare tider! Sen var det såklart några mörka månader kvar ändå, men känslan att den ljusfattigaste tiden passerat gav extra energi till trötta vinterkroppar.

I folktron har vintersolståndet och midvintern förknippats med andra saker än vad det gör idag, och självklart skiljer sig traditioner och föreställningar åt beroende på var i landet man befinner sig. Den här bloggtexten utgår från arkivuppteckningar från dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, valda från olika delar av Sverige. Dessa ger en inblick i olika föreställningar som funnits om våra mörkaste och kallaste månader på året.

Kalendrar, datum, almanackor

I många av de uppteckningar och skrivelser som finns gällande midvintern och vintersolståndet i Norden skiljer sig datumen åt för när dessa dagar har infallit. Detta beror delvis på olika tideräkningar och almanackor, men också på geografisk plats och kultur. Den katolska kyrkans kalender utgjorde en stor förändring, där alla helg- och helgondagar skulle uppmärksammas. Men i och med en ny kalenderreform 1753 innebar det att det i praktiken fanns två kalendrar att förhålla sig till, en muntligt traderad och en som myndigheterna fastslog. Detta måste ha varit en stor omställning för många, då det gamla folkliga sättet att se på tiden var starkt sammankopplat till naturen och dess gång. Tideräkning är ett fenomen som påverkas av rådande kultur och religion, och det finns även idag flera olika almanackor som man kan förhålla sig till.

Läs mer om Tideräkning och almanackor Länk till annan webbplats.

Vintersolståndet och lussenatten

Vintersolståndet är den dagen då natten är som längst och dagen som kortast. Enligt vår nuvarande kalender infaller denna dag runt den 21 eller 22 december, men i arkivuppteckningar insamlade från allmogesamhället är det vanligt att den längsta natten på året ansågs vara i samband med Lucia, eller lussenatten. Det var kalenderreformen som gjorde att vintersolståndet flyttades framåt ungefär en vecka, men traditionerna från tidigare tideräkning levde kvar.

Lussenatten har i folktron inneburit något annat än vad vi tänker oss idag. Det var en farlig natt, där väsen var mycket aktiva och folk skulle passa sig för att vara ute för sent på kvällen och natten. Trots den nya kalendern fortsatte man i allmogesamhället att se denna dag som den mörkaste och kortaste på året, och därmed var ännu ”lusse långnatten” den natt då mystiska ting tänktes vara i görningen. Till exempel ett väsen kallat för ”Lussi”.

En gubbe som hette Lasse var en lussenatt ute och åkte i Bjällums liden. Då fick han se en liten gubbe, som gick bredvid honom på vägen och bara sarja (oupphörligt upprepande samma sak): D’ä lussenatt i natt, Lasse! D’ä lussenatt i natt, Lasse! Till sist blev Lasse arg och röt till: Vem faen vet inte dä! Då blev han av med den lille gubben, men sedan råkade han också vilse och visste ej var han var, förrän framemot dagen.

Lussegubben hade bara ett öga, och det satt mitt i pannan. Han brukade stå i malerkvarnen, bakom kugghjulet, och titta på folk. Men det var ej värt att säga något åt honom, för då stante (stannade) han kvarnen. Om lussenatten brukade man stanna kvarnen en stund, emedan man var rädd för att lussegubben eljes skulle förstöra den.

(Blomberg, A 1931. Västergötland, Såtuna socken. Arkivuppteckning: Isof, ULMA 3460:6)

Både i norra Sverige och i Norge hittas berättelser om Lussi. Istället för en gubbe benämns Lussi som en kvinnlig gestalt med kopplingar till djävulen, Lucifer, snarare än till den sköna vitklädda ljusspridaren vi ser framför oss i dagens luciafirande.

Lussi-natti er tolvte natti fyre jol. Då skulle ingen gjera noko. Var det nokon som ville gjera noko den natti (i minsto når det var eit slag storvegs-strev) so gjekk det alltid gale. Ho Lussi
hemnde seg. I Dirdalen var det ein gong ei jenta som heldt på å baka om Lussi-natti. Best som det var, så kom då ho Lussi og spurde om ho ikkje visste kva dag det var. Då svara ho:
«Lat lussa, lussa, som lussa vil, så lussar eg fram no leiven min.» Då ho skulle leggja leiven på hella, så datt handi av henne, hella brast i tvo stykke, og leiven gjekk i sju bitar.

(Dirdal, Rogaland, NFL 17, s. 116, hämtad från Sägenkartan)

Läs mer om Lucia i bloggtexten Vem var Lucia? Länk till annan webbplats.

Kyndelsmässodagen

”Efter kyndelsmässodagen får vintern annat lag”

Enligt vissa uppteckningar sammanfaller Kyndelsmässodagen med midvintern, den andra februari. Kyndel, som betyder ljus, bloss eller fackla, är en dag tillägnad firandet av ljusets intåg efter den mörka tiden. I den kristna kyrkan firas Kyndelsmässodagen till minnet av när Maria bar fram Jesus i templet, och en ljusprocession sker (ett slags ljuståg).

Kyndelsmässodagen som en ljusfest skapade en hel del folkliga föreställningar. Till exempel användes ljus som välsignats i kyrkan som ingredienser i folkmediciner, och man trodde också att de ljus som hade tänts bidrog till att driva bort vintern. Under 1800-talet var det även vanligt att Kyndelsmässodagen kallades för ”lillejul”, och att en fest hölls i hemmen med rester från julbordet.

När vi sen kom så långt som till Kyndelsmässan, då kallas det, åtminstone här för lilla jul. Och då brändes alla ljusstumpar upp på Kyndelsmässoafton, på kvällen. Alla ljusstumpar som var kvar sen julen skulle brännas upp så det var ju på sätt och vis en ljusfest även då.

(Informant: Anna Eriksson, 1889. Södermanland. Upptecknat av Stockenström, Von A-M. Arkivuppteckning Isof, ULMA Bd 5769A)

Många vädertydningar gjordes på Kyndelsmässodagen, där regn på dagen i vissa områden kunde betyda ett gott mjölkår, medan andra såg regnet och värmen som en risk för bakslag. I Hälsingland sa man till exempel att ”kyndelsmässetö ger fruset korn och ruttet hö”. I uppteckningar från Härjedalen sades det att så mycket snö som det kommit fram tills denna dag, så mycket till snö ska det komma under andra halvan av vintern. Helst skulle solen bara visa sig så pass länge att man hann sadla om en häst. Sken den längre skulle det bli en torr sommar. Oavsett vädertecken markerade dagen vinterns återtåg, och man kunde börja blicka framåt mot den kommande ljusa tiden.

Förutom att Kyndelsmässodagen hade stor betydelse för kyrkan, var det också en viktig tidpunkt för de hushåll som hade boskap. Eftersom dagen inföll på midvintern, skulle man se till att hälften av vinterns foder till djuren fanns kvar. Detta var ett kvitto på att man hade nog med mat kvar för att klara resten av vintern innan djuren kunde gå ut på bete igen.

Björnen vänder sig i idet

I uppteckningar om midvintern förekommer ofta björnen och dess vintersömn. Man sa att björnen vänder sig i idet på midvintern, och om han blev störd skulle han bli väldigt arg, och hämnas på sommaren genom att slå ihjäl flera av gårdsägarnas kor.

Tro på övernaturliga ting i samband med björn var vanligt och förekommer ofta i uppteckningar från arkivet. I en uppteckning från Kvikkjokk i Lappland berättas det om björnen som ett trolldjur, som kan spå och veta vad en stordådig jägare skrutit om före en björnjakt och straffa denne. Det finns också många sägner som handlar om att björnen är speciellt farlig för kvinnor som är gravida. Även om man skulle akta sig för björnen året runt, var det speciellt kring jul som oväsen och buller skulle undvikas. Att spinna eller tröska fick man vänta med till senare.

Det finns många gamla folkliga föreställningar om björnen, och även här går det att hitta kopplingar till Kristendomen.

Till sist mötte han (Herren) björnen, och han kom med samma begäran till honom. Ja, jag vill så gärna bära dig Herre, om du vill det, men jag springer så sakta. Och så bar han vår Herre, och när han hade ridit tillräckligt sade han till björnen: ”Tack skall du ha för din vänlighet, och för din ödmjukhets skull skall du få sova över hela vintern, och vända dig på andra sidan i idet på Augustinusdagen, och hava en propp i ändan under sömnen”. Och sen dess är det som björnen sover över vintern.

(Sara Maria Norsa, Granudden. Upptecknat av Brännström, Edvin 1931 i Arjeplog. Arkivuppteckning Isof, ULMA 4373a)

Enligt en spridd folktroföreställning vände sig björnen trettonde eller fjortonde januari, alltså tjugondag knut. Enligt andra uppteckningar sker vändningen den 25 januari, på Paulus omvändelse, eller Pålsmässan. Även tiden runt sjunde januari omnämns, oftast i uppteckningar från Lappland. Vad alla dessa dagar har gemensamt är att de ansågs vara mitten på vintern. Det är inte så konstigt att tänka sig att det skilde sig åt mellan södra och norra Sverige, då vintern med sitt mörker och kyla håller i sig längre i norr.

Nya traditioner och betydelser

När vi nu befinner oss i dessa mörka tider kan man reflektera över hur mycket av den gamla folktron som lever kvar. Ännu finns såklart mystiken kring mörkret och juletiden, inte minst med jultomten som smyger in på natten i våra hem med paket och äter den framställda gröten. Elektriciteten har självfallet inneburit en stor förändring för hur vi förhåller oss till mörker, och möjligheten att stanna inomhus stora delar av dygnet gör att vi inte behöver anpassa oss lika mycket som tidigare. Men har man någon gång, som jag själv, befunnit sig i en stuga mitt ute i skogen en becksvart och kall vinternatt, kan man kanske ändå tänka sig att ett och annat övernaturligt väsen skulle kunna vara i farten.

Även idag uppmärksammas vintersolståndet och midvintertiden. 2021 arrangerades till exempel ett vintersolståndsfirande i Jokkmokk. I stället för den farliga natt där man skulle akta sig för väsen och hålla sig inomhus, firades denna dag med glögg och korv, eldshow och rislyktor som skickades ut i himlen. Ibland ser man också att det skrivs om midvintersolståndet, vilket kan vara förvirrande. Söker man efter firanden av midvintern finner man en hel del olika evenemang, men då tycks midvinter enbart förekomma som ett samlingsnamn för vintertiden. Björnens vändning i idet uppmärksammas nog inte av särskilt många längre, men jag kommer i alla fall skänka dessa sovande djur en tanke i mitten på januari, och hoppas att de får fortsätta sova lugnt under resten av vintern.

/Emma Pettersson Juntti