• Huvudmeny

28 februari 2020

Gör inte svenskan till en nationalklenod

Är svenskan det som gör oss svenska, är det språket som legitimerar nationen Sverige? Det hävdar Maria Ludvigsson i en ledare i Svenska Dagbladet apropå debatten om ett skandinaviskt flygbolags intresse för vad som är skandinavisk kultur.

En sann patriotisk handling, menar Ludvigsson, skulle vara att lägga sig vinn om att vårda svenskan, ordförrådet och grammatiken, och skilja på de och dem, och att tydligt slå fast vad som ryms inom svenskan och inte – hur ska annars de invandrade kunna veta vad de strävar mot?

Om du frågar mig är svenskan inte, och bör inte vara, den nationalklenod som den framstår som i den här sortens beskrivningar. Dels är svenska ett pluricentriskt språk, det vill säga det finns etablerat och normerat på mer än ett ställe i världen. Svenska är modersmål i Sverige, men också i Finland och för en liten grupp människor också i Nordamerika. Dels gäller det omvända: alla i Sverige talar inte alltid svenska. I Sverige talas också de nationella minoritetsspråken och många andra språk.

Men svenskan har en speciell status som huvudspråk i Sverige. Därför hör vi ofta argument som att svenskan är nyckeln till det svenska samhället. Utan svenska fungerar det inte att leva i Sverige. Så är det inte. Många människor i Sverige lever en stor del av sina liv utan svenska, ofta i områden där många talar språk som de också talar. De finner lösningar för att kommunicera med majoritetssamhället. Det är inte nödvändigtvis ett val att avstå från svenskan, men när den inte upplevs som tillgänglig finns möjligheten att ändå leva ett liv i Sverige. Att inte se värdet i att leva i språkliga enklaver säger mycket om hur vi värderar dessa sammanhang, skriver den tysk-australiensksiska sociolingvisten Ingrid Piller.

Med det sagt: De allra flesta prestigefyllda situationer och sammanhang som ger individen makt över sitt liv kräver att man kan tala och skriva svenska. Det speglas också i språklagen: svenskan är huvudspråk i Sverige. Språklagen säger också att svenskan ska vara tillgänglig för alla i Sverige. Det kan ske genom utbildningsinsatser i skolor, vuxenutbildning, på arbetsplatser och i civilsamhället i form av språkcaféer och andra aktiviteter som möjliggör språkinlärning.

Om svenskan ska bli tillgänglig för alla krävs också att vi betraktar den som allmän egendom. Svenskan tillhör alla som vill och behöver kunna den.

Om svenskan ska bli tillgänglig för alla krävs också att vi betraktar den som allmän egendom. Svenskan tillhör alla som vill och behöver kunna den. För att ge fler tillgång till svenska i fler situationer krävs att nya talare möts av tolerans för sin språkliga varietet. Den kommer i de allra flesta fall inte att låta på exakt samma sätt som den låter hos en infödd talare, som för övrigt inte heller talar svenska på exakt samma sätt som någon annan. Att visa tolerans för variationen är att ge nya talare tillgång till svenskan.

Sådan variation står inte heller i vägen för den som vill lära sig språket. Språket är tillräckligt enhetligt för att det ska gå att lära sig. Inget läromedel i sfi, svenska som andraspråk eller svenska som främmandespråk svävar på målet om vad som kan anses vara svenska. Som inlärare behöver man något att hålla sig till i starten, och det får man. I den här litteraturen presenteras svenskans rigida V2-regel, (verbet på andra plats, oavsett om man har ett subjekt före verbet eller ett adverbial. I det senare fallet får då subjektet maka på sig, så att verbet behåller sin andraposition i satsen: Igår hon åt våfflor, heter det inte, lär vi oss av alla sfi-böcker som någonsin kommit ut, det heter Igår åt han våfflor.), substantivens deklinationer och verbböjning. Jämte mycket annat. Det finns ingen avsaknad av norm på sfi.

Det finns också tydliga normer för offentligt språk och det finns varieteter av svenska som har högre prestige än andra. Det är lättare att göra sig hörd i de större sammanhangen om man kan skilja på de och dem. Men att göra svenskan till en nationalklenod, symbolen för nationen och tillhörigheten, är inte lyckat, för om språket blir viktigare än människorna som talar det fungerar det inte. Den sortens omsorg gör svenskan till ett otillgängligt museiföremål, till något som är för bräckligt för användning, något som en konservator ska manipulera försiktigt och lägga under en skyddande glaskupa. Där gör språket ingen nytta.

/Sofia Tingsell

Uppdaterad 28 februari 2020

Om skribenten

Sofia Tingsell är språkvårdare i svenska på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.