Dialektbloggen

Allra överst låg botten

Gå oppå bottn å ta ne na hannduka bårta klästreckä, ’gå uppå vind och ta ner några handdukar från klädstrecket’ Fredrika, Lappland.

Ordet botten är ett svenskt arvord, med indoeuropeiska släktingar i forngrekiska πυθμήν och sanskrit budhna. Det är ett ord med motsvarigheter i stort sett i alla germanska språk, bland annat fornfrisiska bodem eller boden, medelnederländska bodem, boden (nederländska bodem), fornsaxiska bothme eller bodme (engelska bottom), tyska Boden, fornisländska botn, forndanska botn (men modern danska bund). Ordet återges i fornsvenska som butn, men i modern standardsvenska istället stavat botten. Det är ett ord som för svenskans del har funnits med sedan urminnes tider.

Ordets långa historia har lett till att det har utvecklat många betydelser och användningsområden. De allra flesta betydelser åsyftar något som befinner sig längst ner eller fungerar som underlag till något. Det är således inte alls konstigt att säga att man kan dyka ner till botten. Och har man väl nått botten kan man inte komma längre ned.

Men i en uppteckning (ULMA 8878, s. 53.) från Indals-Liden i Medelpad kan man intressant nog läsa följande: ”En tullkvarn bestod vanligen av tre våningar. Nederst var juLhuse och injaLhuse. Ovanpå detta låg kvänhuse och slutligen allra överst bôttn eller kvänbôttn.” En första tanke är ju att det står fel. Det låter helt ologiskt att allra överst låg botten. Rör det sig om en missuppfattning?

Uttrycket uppå botten

Nej. Det är inte en missuppfattning eller felanvändning av ett ord. Faktum är att i många svenska dialekter åsyftar botten ett loft. I ett sammanhängande område från Dalarna upp till Norrbotten används ordet om det oinredda vindsutrymme som finns mellan yttertak och varmtak i ett hus och som bäst nås med en stege eller en trappa. För att ta sig dit måste man uppå botten.

Jä skâ gå opå buttnen, ’jag ska gå uppå vind’ Bingsjö, Dalarna.

På sômmarn då låg dôm ju oppå båttn i brôggstugân, bå pigân å dränga, där var-â stort â rôm, ’på sommaren låg de ju uppe på loftet i bryggstugan, både pigorna och drängarna, där var det ett stort rum’ Ed, Ångermanland.

E damborere å lit ipi båttnu, så ve våur reet,⁠ ⁠’det väsnades och lät uppe på vinden, så vi var rädda’⁠ ⁠Norrbotten.

Botten – ett grundläggande ord

Den till synes märkliga betydelseutvecklingen har att göra med att botten kan beteckna underlag, grund eller underliggande yta av olika slag varpå något vilar. I traditionell dialekt används ordet bland annat om enklare golv, speciellt i uthus och liknande; denna betydelse är belagd från Öland⁠, ⁠Östergötland,⁠ Sörmland, ⁠Uppland och⁠ ⁠Västerbotten. ”Golvet i vinden kallas båtn (m.) om bräder äro lagda under och över bjälkarna” Burträsk, Västerbotten (ULMA 2786:3). Botten kan också åsyfta etage eller våning i en byggnad; denna betydelse är belagd i äldre svenska och i traditionell dialekt från Blekinge,⁠ ⁠Småland⁠, ⁠Östergötland,⁠ ⁠Sörmland, Värmland, Närke, Västmanland, Dalarna, Uppland, ⁠Hälsingland,⁠ ⁠Härjedalen,⁠ ⁠Jämtland⁠, ⁠Ångermanland och⁠ ⁠Västerbotten.

”Gröpsäden hade man för dä mesta kvar i ladan, på loggolvet, men brödsäden hade man på andra botten i matboden”, Börstil, Uppland. (ULMA 34520.)

”Det var en liten fyrkanti bo i två båttnar, d.v.s. två låga våningar, timrad med stora utknutar å kråppåstak, täckt med takspån” Kumla, Västmanland. (ULMA 10700, s. 61.)

”Härbren med två l. tre bôtnär” Ore, Dalarna. (ULMA 29168.)

”Hästar på nedre botten, och kläder o. dyl. (sängkläder) på övre botten i boa” Anundsjö, Ångermanland. (ULMA 21361, s. 33.)

Vi känner igen detta till viss del även i modern standardsvenska, eftersom man kan säga han bor på nedre botten; däremot går det inte längre säga *han bor på andra botten. Men sista meningen fungerar fortfarande utmärkt på traditionell dialekt.

Botten är ett loft

Betydelseutvecklingen av botten från underlag (> golv > etage) till den särdialektala betydelsen ’loft/vindsutrymme’ kan man ana i uttryck som till exempel på andra botten (se ovan) eller på trejje bôttn ’på tredje botten’ (Bollnäs, Hälsingland) eller övesjt båttn ’översta botten’ (Norsjö, Västerbotten). Samtliga exemplen avser i de här fallen utrymmet högst upp i en byggnad. Men många gånger är det fullt tillräckligt att bara använda prepositionen uppå ’upp på; uppe på’, i uttrycket uppå botten, för att åhöraren ska förstå vilken botten som menas. Man behöver inte precisera att det gäller nästkommande botten om man bara behöver gå en trappa upp för att komma till vindsutrymmet.

Med tiden har botten även fått en pregnant betydelse ’loft/vindsutrymme’:

Då vart n sa sinntn Janne sa han steg ôpp å börrdepå sväre å dômdere å sae han skulle fLytte å sa tog n nör kôffôrten från bôtten⁠ ⁠’då blev han arg Janne, så han steg upp och började svära och domdera och sade att han skulle flytta och så tog han ner kofferten från vinden’ Njurunda, Medelpad.

(Det spökade) å de var presis sôm âtt de kastes sängkläa tâ bôttn å ne e fârsten ’och det var precis som att det kastades sängkläder från vinden och ner i farstun’ Nordingrå, Ångermanland.

/Annika Karlholm