Hur många olika skånska dialekter har det funnits?

Hur många dialekter finns det i Skåne? Det är en av många frågor vi ofta får på Isof som handlar om hur många dialekter som talas i Sverige eller en viss del av landet. Frågor av denna typ är onekligen intressanta, men tyvärr är de svåra att besvara – åtminstone kortfattat.

Var ska man dra gränsen?

En anledning till att sådana här frågor är svåra att besvara är att det inte är självklart var man ska dra gränsen mellan en dialekt och en annan. Som många andra delar av Norden utgör Skåne i huvudsak ett dialektkontinuum där den ena dialekten mjukt glider över i den andra. Det gällde på sätt och vis i ännu högre grad för 75 à 100 år sedan än nu. Om man reste de fem kilometerna norrut från Olseröd till Degeberga kunde man visserligen höra skillnad på vissa dialektdrag, som att sten plötsligt uttalades stain i stället för stäin. Skillnaden är tillräckligt påfallande för att man ska reagera på den, men den utgör knappast ett hinder för den ömsesidiga förståelsen. Skulle man fortsätta sin resa norrut till Västra Vram skulle man höra att stain förvandlats ytterligare till ståin. Men inte förrän man färdats ytterligare någon mil skulle skillnaderna börja ackumuleras till den grad att dialekten helt skiftar karaktär. Det kanske skulle hända norr om Åhus, kanske i Fjälkinge eller Österslöv, där r faller bort eller blir en vokal i vissa ställningar, så att barn uttalas ban och hörde uttalas höade. Men det skulle fortfarande knappast vara någon större utmaning att förstå vad folk sade. Först en bit in i Östra Göinge härad, där dialekten har en mycket ålderdomligare böjning av adjektiv och verb, kanske i Glimåkra, skulle vi på allvar få spetsa öronen. Ändå skulle det fortfarande finnas mycket vi skulle kännas igen oss i, t.ex. diftongen au i ord som paug (påg) och gaus (gås).

Vid vilket tillfälle har vi egentligen nått fram till ett ställe där det talas en annan dialekt? När vi reagerar på enstaka uttal och ordformer? När vi inte känner oss hemma längre? När det blir svårare att förstå? När vi inte förstår alls? Svaret är inte givet, men om vi skulle applicera det stränga kravet att talare av olika dialekter inte ska kunna förstå varandra skulle vi säkert gå för långt. Det finns som bekant språk som är ömsesidigt förståeliga, exempelvis de nordiska språken. Det är snarare när vi börjar reagera på att folk pratar på ett annat sätt som det är rimligt att tala om olika dialekter. Men det finns ändå inget facit. Vi blir tvungna att fundera på vilka dialektdrag som är viktigast och att spåra dessas gränser och se var flera gränser löper fram parallellt i knippen. Det är lätt att konstatera att den dialektala variationen har varit stor i Skåne, mycket större än idag. Men det är betydligt mindre lätt att dra upp gränser mellan olika dialekter.

Nord- och sydskånska mål

Låt oss prova att göra en liknande imaginär dialektresa för hundratalet år sedan, men söderut. Sedan vi lämnat Olseröd når vi snart fram till kyrkbyn Maglehem. Vi slås då av att stäin förbytts i ett mycket lätt diftongerat ste(i)n och att dessutom paug ersatts av ett likaledes mycket lätt diftongerat p(ö)åg. Fortsätter vi några kilometer söderut till Brösarp reagerar vi på former som drittja, flesj, hödj och läddja (av orden dricka, fläsk, hök och lägga). Vi lägger märke till att k- och g-ljuden samt förbindelsen sk genomgått ett slags förmjukning före främre (eller ”mjuka”) vokaler som i, ä, e och ö. Vi noterar också att folk säger röv när de menar ’räv’ och slöv när de menar ’slev’. E och ä har alltså blivit ö framför v.

Det är ganska mycket som hänt den knappa milen mellan Olseröd och Brösarp. Vi har passerat ett gränsknippe, faktiskt det mest markerade i hela Skåne. Det löper från Maglehem i öster till Landskronatrakten i väster. I detta gränsknippe finns bland mycket annat sydgränsen för de nordskånska diftongerna i ord som påg (paug) och sten (stäin/stain/ståin) och nordgränsen för den sydskånska förmjukningen i ord som dricka (drittja), hök (hödj) och läddja (lägga). På grundval av detta gränsknippe kan vi göra en rudimentär men empiriskt robust indelning av Skånemålen i nordskånska och sydskånska mål.

Mellanskånska mål

Men även om det är mycket som händer i det här gränsknippet har det en viss utsträckning i rummet. På många håll är det flera kyrksocknar brett. Detta kan vara skäl att urskilja en tredje dialektgrupp bestående av övergångsdialekter mellan nord- och sydskånska mål. Vi kan kalla dessa mellanskånska mål. Hit hör dialekter i sydligaste Gärds härad, dialekterna i norra Färs härad och södra Frosta härad samt Harjagersmålet längst västerut.

De mellanskånska målen förenas av att de blandar nord- och sydskånska dialektdrag, men de sinsemellan olikartade blandningarna (till exempel nordskånska diftonger och sydskånsk förmjukning i Södra Frostamålet och Nordfärsmålet men ingetdera i Maglehemsmålet) ger dem en inbördes mycket olika karaktär. (Möjligen skulle Södra Frostamålet och Nordfärsmålet kunna betraktas som en och samma dialekt.)

Gränser på diagonalen

Som vi redan kunnat konstatera finns det ganska påfallande skillnader även inom de nordskånska och de sydskånska målen. Gränser för många dialektdrag har en mer eller mindre diagonal sträckning från nordväst till sydost. De löper alltså från Smålandsgränsen och in i Blekinge – där det västligaste häradet Lister ansluter till Skånemålsområdet – eller till Östersjökusten. På vissa ställen samlar även dessa gränser sig till knippen.

Ett sådant skiljer Örkenedsmålet (i socknarna Örkened, Loshult, Osby och Glimåkra) i nordöstligaste Skåne och dialekterna i de norra delarna av Listers härad i Blekinge från övriga nordskånska mål. Här finns ett antal särpräglade dialektdrag som inte finns någonstans i Skånemålsområdet, bland annat vokalharmoniformer som tuu ’tuva’ och fluu ’fluga’ (mot tua och flua längre söder- och västerut) och en ålderdomlig adjektivböjning i tre genus: åina staka kwinne ’en stark kvinna’ men åin stakå ka ’en stark man’.

Som framgår av det nyss sagda brukar Listers härad i västligaste Blekinge räknas till Skånemålsområdet (Swenning 1917–37 s. 12). Detsamma gäller Hallaryds socken i sydligaste Småland (Hedström 1932 s. xii). Skälet till detta är att den gamla utvecklingen av p, t och k till b, d och g efter vokal, som i exempelvis piba, mad och kaga, omfattar dessa områden. Man skulle med en liknande argumentation kunna föra sydligaste Halland till Skånemålsområdet, men med andra kriterier. Men en sådan konvention har aldrig etablerats. Om man lät övergången av p, t och k till b, d och g vara utslagsgivande skulle Skånemålsområdet sträcka sig in i Halland och Bohuslän (och strängt taget även omfatta hela nuvarande Danmark och sydligaste Norge), vilket naturligtvis vore orimligt. Detta tjänar till att illustrera att den geografiska indelningen i olika dialektområden även på en högre nivå är ett vanskligt företag.

Flera gränser löper i liknande riktning men längre väster- och söderut och samlas i ett markerat knippe norr om Åhus. Här går exempelvis väst- och sydgränsen för bortfall respektive vokalisering av r i ord som far (fa) och hörde (höade) samt gränsen mellan nordligt ä och sydligt e i ord som berg (bjär : bjer) och nordligt ö och sydligt y i ordet kött (tjöd : tjyd). Längre väster- respektive söderut har vi gränsen för en väst- och sydskånsk utveckling av gammalt p till v i ord som gapa (gava) och pipa (piva) – jämför gaba och piba öster och norr om gränsen.

Ett delvis annat utseende har gränsen mellan ett nord- och östskånskt område med bevarad numerusböjning (och på sina håll personböjning) av verb och ett sydvästskånskt område där denna böjning försvunnit. Denna gräns liknar den gamla länsgränsen mellan Kristianstads län och Malmöhus län och löper från Höganästrakten till Ystadstrakten. Norr och öster om gränsen har man böjt verben i numerus: ja kommår men vi komma, och längst i nordost även i person i plural: vi kommen, ni kommen, dau komma.

Slutligen har vi några diagonala gränser i riktning nordväst–sydost som löper inom sydvästra Skåne och avgränsar ett litet sydvästligt område. Det kanske mest framträdande av de dialektdrag som är föremål för dessa gränser är försvagningen av obetonat e i ord som exempelvis kaka, pågar och sitta (kage, p(ö)åge, sidde – jämför kaga, p(ö)åga och sidda något längre norr- och västerut). I det lilla sydvästliga område som definieras av dessa gränser har Skyttsmålet talats. Detta har omfattat Skytts härad och dessutom en stor del av Oxie härad i norr och en del av Vemmenhögs härad i öster. Skyttsmålet i sydväst och Örkeneds­målet i nordost kan ses som poler på en skala mellan danska (själländska) tendenser och sydsvenska (småländska-blekingska) dito inom Skånes dialektgeografi.

Ett försök till kartskiss

Om vi på grundval av de ovan skisserade gränserna och gränsknippena och med vägledning av försök till indelningar av delar av Skånemålsområdet i den dialektologiska litteraturen skulle försöka oss på att framställa en karta över Skånemålsområdets olika dialekter så skulle den kunna se ut så här:

Det ska dock påpekas att kartan, som får betraktas som ett utkast, till goda delar är tämligen skissartad. Det gäller i synnerhet nordvästra Skåne. Kartan ger en säkrare bild av södra och i synnerhet Sydvästra Skåne, där Ingemar Ingers (1939) empiriskt välunderbyggda undersökningar ger klara besked, och av nordöstra Skåne, där Gösta Sjöstedt (1944) på motsvarande sätt utfört mycket noggranna undersökningar.

Om vi bortser från osäkerheterna kan vi med kartans hjälp närma oss ett svar på frågan om hur många dialekter det funnits i Skåne – åtminstone om vi med denna fråga avser läget för omkring hundra år sedan. I Övre Dalarna, alltså socknarna norr om Siljan, kan man urskilja olika dialekter inte bara i de olika socknarna utan även mellan de enskilda byarna inom en och samma socken. Så tycks det aldrig ha varit i Skåne, vad vi kan se idag. Rena sockenmål verkar ha varit sällsynta. Det är bara några få dialekter, t.ex. Vångamålet i nordost, som verkligen gör skäl för en sådan etikett. En dialekt med ännu mindre utbredning är dock Kiviksmålet, som talats på fiskelägena Vitemölla och Kivik och varit tydligt åtskilt från Albomålet i resten av häradet. De skånska dialekterna tycks snarare i regel omfatta ett antal socknar, inte sällan omkring en handfull. (Sedan ska det i och för sig påpekas att socknarna i Övre Dalarna till ytan är något helt annat än Skånes socknar – Älvdalens sockens yta motsvarar till exempel över en femtedel av Skånes yta).

Antalet någorlunda klart urskiljbara dialekter i Skåne för runt hundra år sedan kan kanske uppskattas till ett 40-tal. Siffran är dock mycket osäker, och skulle man företa en kvantitativ undersökning och på allvar problematisera de lite mer skissartade gränsdragningar som finns i delar av den dialektologiska litteraturen är det möjligt att man skulle landa på ett helt annat antal.

Hur många olika sorters skånska finns det idag?

Hur är det då ställt med dagens skånska – hur många olika skånska dialekter kan urskiljas idag? Här får beskedet tyvärr bli att det i mångt och mycket saknas forskning. Men en viktig gräns kan ändå dras upp. Den löper från Ängelholmstrakten i nordväst längs den gamla länsgränsen mellan Kristianstads och Malmöhus län och viker sedan av österut mellan Kristianstads och Tomelilla kommuner (Strandberg 2019 s. 300; jfr Bruce 2010 s. 121 ff.). Man skulle även idag kunna tala om nordskånska och sydskånska, men sydskånskan har idag ett lite större utbredningsområde och omfattar även nordvästra Skåne upp till (men exklusive) Ängelholm.

Och det är inte samma skillnader mellan nord- och sydskånska som förr. De nordskånska diftongerna i ord som påg (paug) och sten (stäin/stain/ståin) är i princip helt bortlagda numera. I stället har sydskånskan fått mycket kraftigare diftonger än den haft tidigare. Den viktigaste skillnaden mellan nordskånska och sydskånska är numera att sydskånskan har diftongiskt uttal av alla långa vokaler (utom främre a som i fan) medan nordskånskan bara har diftongiskt uttal av de så kallade höga vokalerna: i, y, u och o (uttalade ungefär ei, öy, eu och eo). Övriga vokaler uttalas som monoftonger. En viss variation finns dock hos å, som ofta är en diftong, i synnerhet västerut och i nordost även hos äldre talare. Och även i sydskånskan, där alla vokaler är diftongerade, finns variation. Även om både malmöitiskan och helsingborgskan har diftongiskt uttal av samtliga långa vokaler så hör man en viss klangskillnad mellan exempelvis ett malmöitiskt u och ett helsingborgskt dito.

Till detta kan man lägga att nordvästra Skåne har ett speciellt y-haltigt uttal av kort u (i ord som buss, hund och ung), som genast avslöjar en nordvästskåning. Det kan också nämnas att det finns en variation i landskapet mellan sydligt de e och nordligt dä ä ’det är’, dock med lite oklar gränsdragning. På liknande sätt står ett sydligt me mot ett nordligare mä ’med’. Med hjälp av dessa skillnader skulle man kunna definiera ett litet antal geografiskt avgränsade skånska talspråksvarieteter. Principen är densamma som för den äldre skånska dialektgeografin; skillnaderna och därmed dialekterna är däremot färre.

Härtill kommer givetvis den stora och mångfasetterade talspråkliga variation som inte är geografiskt utan socialt betingad, vilken vi helt bortsett ifrån här.

/Mathias Strandberg