Det surrar i Sverige

Oj, vad det har surrat kring världsartisten Taylor Swift! Under maj månad surrade och inade det (som mygg) rejält före, under och efter de tre slutsålda konserterna av insatta musikjournalister och fans. I olika poddar, tv-soffor och på ”kultursiidor”, surrades om "melodiier", "giivetviis", "poliitisk", "samtiida", "musiik", ”i tiider (som dessa)”, ”positiiv”, "kritiik", jämte ”swiftiies” som ”publiik”.

Men vad är det som låter? Vad är det för märkligt vasst, surrande biljud som hörs vid uttal av /i/? Jag fastnar för detta [iii], som nästan dröjer sig kvar. Vad som faktiskt sades har jag redan glömt.

Det surrar och inar i Sundsvall, Viby och på Vikbolandet

Detta speciella /i/-ljud kallas inom svensk dialektforskning ofta för Viby-i (jämte ett likartat Viby-y). Det var nämligen i Viby socken i Närke som det här särskilda surrande uttal av /i/ först uppmärksammades på allvar. Språkvetaren Gabriel Djurklou beskrev redan 1860 detta /i/ som:

långt eller kort, har ett tjockt och hväsande gomljud, nästan omöjligt att återgifva för andra än infödda Nerkingar och en del Medelpadsboar (Uti Selångers socken i Medelpad förekomma de, eljest för Nerikes egendomliga tjocka i och y. Huru förklara denna likhet? Är den väl helt och hållet tillfällig, eller hafva väl i forna tider några Nerikesmän der först brutit bygd?(1860, s. 6).

Språkvetaren Adolf Noreen beskrev ljudet som:

delabialiserad, hög och spänd, är det s.k. Viby-i, hvilket emellertid ingalunda är inskränkt till Viby socken (i trakten af Vretstorps station), utan förekommer än här, än där i de mest skilda delar af vårt land. Så träffas det i Medelpad (Sundsvalls-trakten), Hälsingland (Ofvanåker väster om Bollnäs), Östergötland i öster (Vikbolandet mellan Bråviken och Slätbaken samt dithörande skärgård) och norr (östra delen av Finspångaläns härad), Närke i öster (Stora Mellösa) och centralt (Viby och Hardemo), östra Dalsland (söder om Mellerud), södra Bohuslän (Orust och Tjörn), Halland (Halmstad-trakten) och sydspetsen af Kalmar län (Torsås)(1903, s. 495).

J.A. Lundell beskrev på liknande sätt att:

längre fram, mot tandvallen, torde det egendomliga surrande i-ljud bildas, som finnas inom vitt sprida socknar i Medelpad, Helsingland, Östergötland, Närike, Dalsland, Bohuslän m.fl., ock är allmänt i Göteborg ock andra städer på västkusten, ibland kallat Viby-i (efter Viby socken i När[ike]) (1910, s. 46).

Marcus Borgström beskrev detta /i/ i sin beskrivning av Askermålets ljudlära som:

en delabialiserad, spänd predorso-gingovo-alveolar vokal, tämligen hög vid artikulationspasset, med främre tungsidorna lyfta mot övertänderna ock sålunda bildande en ränna, mellersta tungryggen sänkt ock den bakre åter något höjd mot bakre palatum. (1913, s. 34).

Ja, ni fattar… Ljudet kan även kallas frikativt /i/ eller dämpat /i/. Det är alltså ett välkänt dialektdrag inom ett relativt stort antal och vitt spridda traditionella dialekter i Sverige. Inom traditionell dialektforskning har man framför allt velat framhäva Medelpad, Närke (och Östergötland), jämte västkusten (inklusive Dalsland), som speciellt intressanta för detta fenomen.

Dialektforskarna var tidigt intresserade av att undersöka om det verkligen var samma surrljud, samma typ av /i/ och /y/, i de olika dialekterna och om det fanns en koppling mellan landsändarna med detta dialektdrag eller om fenomenet har uppstått eller utlösts i varje dialekts ljudsystem oberoende av inflytande utifrån. I traditionell dialekt rör det sig om det besläktade ljud, som inte är helt identiska. Vissa dialekter har surr på både kort och lång vokal, andra bara på lång vokal. Det kan också vara skillnad hur mycket surr det är på vokalen. Men i det stora hela handlar det trots allt om likartade ljud.

Från dialekt till sociolekt

Ett likartat surrande /i/ används också av vissa talare i Stockholm. I slutet av 1940-talet kommenterade språkvetaren Olof Gjerdman fenomenet: ”På senare år har jag rätt ofta lagt märke till ett stockholmsuttal av i och y som kommit mig att tänka på s.k. närkes-i eller -y eller göteborgs-i och -y eller medelpads-i eller -y. Jag har bl.a. iakttagit uttalet hos flera av de stockholmsstudenter som jag har haft att göra med som universitetslektor i svenska” (ULMA 26250:1:21, 1949, s. 32 f.). I Stockholm är det alltså en relativt ny företeelse. Det verkar också vara framför allt personer, som bor i områden med hög status i Stockholm, som använder surrande /i/. Här är det alltså inte ett dialektdrag utan ett språkdrag som tillhör en viss samhällsgrupp, det vill säga en sociolekt. Ibland kan man därför höra termen Lidingö-i som skvallrar om att ljudet i Stockholm, speciellt norra Stockholm, förknippas med status.

Det är faktiskt ingen som vet varför (vissa) stockholmare använder surrande /i/ (och /y/) i sitt tal. Vi vet inte heller om det verkligen är samma surrande som hörs i traditionella svenska dialekter som i denna moderna sociolekt. Men det finns en populär hypotes som Olof Gjerdman myntade i en empirisk studie om Stockholmsuttal som går ut på att vissa välbärgade familjer, till vardags hemmahörande i Östermalm, Djursholm och Kungsholmen, tillbringade sina sommarferier på västkusten. ”Med all sannolikhet har ljuden kommit in i stockholmskan genom påverkan utifrån, enligt min mening troligen på så sätt att ungdomar, särskilt flickor som tillbragt somrar på västkusten, tagit efter göteborgsungdom. Från dessa stockholmsungdomar, närmast läroverksungdom och särskilt då flickor, tycks ljuden därefter ha spritt sig till deras kamrater och sedan vidare” (1954, s. 172). När dessa ungdomar väl kom tillbaka till Stockholm, så fortsatte de att använda det till vardags, och med tiden kom surret att förknippas med grupper med hög status, kanske speciellt som ett kvinnligt kodat språkbruk inom vissa ”finare” kretsar. För det är väl mest viss typ av kvinnor, med en viss stil, som uttrycker sig så? (Även i Göteborg verkar ett surrande /i/ främst ha varit ett typiskt kvinnligt drag, inom övre medelklass eller däromkring.)

Man bör ju inflika här att Stockholm har haft inflyttande från stora delar av Sverige. Detta specifika drag kan ju ha plockats upp från flera olika håll. Det är ju trots allt inte ett ovanligt ljud i dialektsammanhang runtom i Sverige.

Det finns kanske en och annan som tänker sig att det är fullt rimligt att fiskaren från Smögen och den unga kvinnliga läroverkseleven från Djursholm faktiskt klickade och fick ihop det en sommarkväll i Marstrand och för att visa på nära samhörighet började hon, helt betagen, tala som honom. Men hur vanligt är det egentligen att ”lantisar” umgås i societetskretsar och att deras språkbruk därutöver plockas upp av coola kvinnliga storstadsbor?

Det är kanske mer troligt ändå att det rör sig om en novation i talspråket, som uppstått spontant, än inflytande och överföring från en dialekt?

Eller är det bara fördomar?

Nyare forskningsrön

Nyare språkvetenskaplig forskning, som bland annat bedrivs vid Institutet för språk och folkminnen, visar att överklassmarkören kan vara på väg att ändras. Det surrande /i:/et har utvecklats till att bli ett mer allmänt språkdrag, som inte nödvändigtvis är kopplat till en välbeställd samhällsklass, och inte heller nödvändigtvis företrädesvis till kvinnor.

Uttalet har börjat att användas i och utanför storstäderna Stockholm och Göteborg, men nu som ett drag som signalerar att talaren är urban och modern. Surrande /i/ kan numera bland annat höras i Alingsås, i Uppsala och i Edsbyn jämte flera andra mellanstora eller mindre orter i Sverige. Det är ett ljud som är på frammarsch.

Tradition och förnyelse – en förening av landsbygd och stad

”Vaddå på frammarsch? Det är väl så man säger och alltid har sagt” tänker Skärhamnsbon, Jonsbergsbon eller Selångersbon. Ja, jo, förvisso...

Men vad händer egentligen i mötet mellan dialekt och sociolekt i sådana trakter där detta språkdrag redan är etablerat? Jo, enligt de studier som gjorts befästs språkdraget ännu mer! Det enda som kanske ändras är attityden till den som iiinar. Snobb, världsvan eller mysig hemmakatt – svaret beror på vem man frågar.

Farfar och barnbarn kan alltså numera tala och iiina på likartat sätt – men av olika skäl. Barnbarnet tänker ”Vilken cool och modern farfar jag har!”, farfar å sin sida tänker ”Vad skönt att Alex är så trygg och hemmastadd här”. Båda är nöjda och glada.

Typiskt svenskt

Trots att surrljud globalt sett inte tillhör det vanliga, är fenomenet mycket mer spritt än man skulle kunna tro i många av världens språk. Och även om det surrande /i/-ljudet kan uppfattas som ”udda” och ”exotiskt”, så är det ett ljud som finns i ljudsystemet (eller ljudsystemen) i svenska. Det kan dyka upp ”än här, än där”, för att citera Adolf Noreen – ibland som sociolektdrag, ibland som dialektdrag. Det är typiskt för svenskt talspråk.

Lyssna gärna på Viby-i i några traditionella dialekter:

Först ut en intervju med Karl Östlund från just Viby i Närke:
Dialektkartan: Viby socken, Grimstens härad, Närke Länk till annan webbplats.

Och liknande /i/ (och /y/) i en intervju (från 1935) med Fina Westin från Selånger i Medelpad (utdrag ur Gr 80a):

Samspråk (från 1937) mellan Kerstin Törnberg och Lisa Persson från Ovanåker i Hälsingland (utdrag ur Bd 5503):

Och en intervju (från 1961) med Axel Boström från Hällestad i Östergötland (utdrag ur Bd 793b):

/Annika Karlholm