Fägen
Ett adjektiv som tycks ha försvunnit ur standardspråket är fägen. Det tas inte upp i Svenska Akademiens ordlista, men i Svenska Akademiens ordbok finner man att betydelsen är dels ’glad; förnöjd, nöjd’, dels ’ivrig’.
I institutets dialektordsamlingar finns belägg på ordet från i stort sett alla landskap i Norrland och Svealand, men bara från Östergötland, Västergötland, Småland och Blekinge i Götaland. Uttalet är på de flesta håll fäjjen, fäjjin eller fäjn, sällsynta är bl.a. fajjen och fajn.
Betydelser
I de norrländska landskapen och i Dalarna tycks fägen ha varit allmänt förekommande. Här är betydelsen främst ’glad’ samt ’nöjd, förnöjd, belåten’ o.d. Det framgår tydligt att det inte handlar om ’glad’ i bemärkelsen ’uppsluppen’, utan med en bibetydelse av just ’nöjd’. Inte sällan kombineras de två orden glad och fägen. Ett annat vanligt uttryck är fägen av med ’glad och/eller nöjd att slippa’, t.ex. fäjin åv mä-n från Högbo i Gästrikland. I övriga delar av Svealand har man främst uppgivit betydelsen ’glad’ men även ’nöjd’ och dessutom enstaka exempel på bl.a. ’ivrig’ (Uppland, Värmland), ’sniken’ (Uppland), ’nyfiken’ (Södermanland), ’inställsam, fjäskig’ (Södermanland, Värmland), ’tillgiven’ (Värmland). Materialet från Götaland är tämligen tunt. Även här förekommer innebörden ’glad’, däremot inte ’nöjd’. För övrigt har noterats bl.a. ’ivrig, närig, angelägen’, ’hågad’, ’längtande’ från Östergötland samt ’lysten’ o.d. från Småland och Blekinge.
Grundbetydelsen av fägen är alltså ’glad’, men i södra Sverige har betydelsen även glidit över till ’lysten’, ’hågad’ o.d., medan den har glidit över mot ’nöjd’ i Svealand och Norrland, och i gränsområdet är användningen mer varierad med flera innebörder.
Ursprung
Vad gäller ordets ursprung är det besläktat med verbet feja och med substantivet fagning som är benämningen på arbetet med att rensa bort löv och ris på gotländska ängen. Detta arbete utförs vid den tid på året då fagningablomman, vitsippan, blommar.
/Kristina Hagren