”Fast det var en ljuv sommarnatt, sjönk temperaturen så det blev isande kallt”

Spökeri

Jag hade en morbror, som en kväll gick borta vid kolerakyrkogården. /Bräcke/. Då fick han se en liten man, så pass, ungefär alnshög, som sprang framför fötterna på honom, och över muren, in på kyrkogården. Men, är det sant att de döda kan gå igen, alltid. För ett par år sen hörde jag ute från kärret tre hårda knackningar. Det upprepade sig vid två olika tillfällen. Hårt och bestämt knackade det. Och det kunde inte vara några människor, det hördes tydligt på slagen, utan någon död som gick igen.

En gång i min ungdom skulle jag över i en lada på ett ställe där man sa att det spökade. Jag trodde nu inte på några spöken, så jag var inte rädd. Men jag hade inte väl lagt mig, så började det brusa och vina överallt i ladan. Och fast det var en ljuv sommarnatt, sjönk temperaturen så det blev isande kallt. Det varade några minuter, så blev allt stilla och sig likt igen.

En gång vaknade jag här mitt i natten, så det stod en man vid min säng, fastän dörren var väl tillbommad, så han inte hade kunnat komma in den vägen. Jag såg honom tydligt, kunde se sömmen i kanten på hans kavaj. Han var snyggt klädd. Jag betraktade honom en stund, och så – var han borta. Det märkliga var, att jag sett honom en gång förut för många år sedan. Jag var då på väg hem en månljus natt, då jag fick se en man gående på några meters avstånd framför mig. Jag ökade takten för att hinna upp honom, men det lyckades inte, och när han kom till ett vägskäl, var han med ens försvunnen. Det var densamme jag såg här om natten, jag kände igen honom på klädseln och gestalten. Men vad det kunde vara förstår jag inte.

Berättat år 1937 av Karl Morin, född år 1858 i Lundby (Isof, IFGH 4178, s 7–9 Länk till annan webbplats.)