”Har fröken aldrig hört talas om svarta damen vid Gunnared?”

Spökeri

Uppe i Lille-Lasses tid var det många som talade om, att det spökade. När de kom där farandes, så föll betslet bort, och allt möjligt annat spektakel blev det. Men de mente på, att om de bara tog av grimman och tittade genom den, så kunde de få se vad det var.

Har fröken aldrig hört talas om svarta damen vid Gunnared? Aron, som bodde här inne hos Nicklassons, och Olagus, en annan gubbe som bodde vid stentaget, de talade om’na ofta. En dag skulle de gå till skogen och köra ved, desse häre två. Aron stod i sitt skjul och ordnade med sina kälkar, och den andre, Olagus, höll till i magasinet litet längre bort. Som han stod där och plockade, fick han se ett fruntimmer, svartklädd, med svart huckle ner över ansiktet, komma där på vägen. Men när hon kom mitt för magasinet gjorde hon en sväng, så kjorteln flög och vände om samma väg hon kommit. Olagus tänkte aldrig på svarta dama, utan han trodde det var Varpare-Tina, som skulle stå(?) och stjäla ved. Han gick bort till Aron: ”Såg du ’na?” – ”Vem?” – ”Varpare-Tina vetja, hon tänkte la hon skulle hit och ta ved, den dåra. Men så fick hon se mej, och då måtte hon vända. Det är allt en riktig, den. Var blev hon av?” – ”Nej”, sa han, ”jag såg ’na aldrig, och här har ingen gått förbi. Det var aldrig Varpare-Tina.” Det var många gånger så. Och det var andra än de, som såg henne ock. Alltid var hon svartklädd, med svart huckle. De hade en damm där borta, se, och där hade denna hära svarta damen trillat i och drunknat. Och hon hade väl aldrig fått nån ro. Men hon gjorde dem aldrig nåt, det hörde jag inte.

Berättat år 1938 av Mathilda Emanuelsson, född år 1866 i Ödsmål (Isof, IFGH 4178, s 10–11 Länk till annan webbplats.)