”Jag gick rätt på honom, men då var där ingen”

Döda som går igen

Det hände när jag bodde i Kyrkogatan nr 2. I samma hus bodde konsul Kraks pojke, vilken brukade vara ute mycket nattetid och höll sig till lösa fruntimmer. Denna pojke blev svårt sjuk och dog i reumatisk feber. En tid efter pojken dött, kom jag hem sent en månljus natt, och när jag skulle gå uppför trappan, fick jag se pojken stå mitt i trappan. Jag sade till honom, att han skulle gå ur vägen, men han rörde sig icke. Då gick jag rakt på honom men då var där ingenting annat än bara luften. Men när jag var kommen förbi där jag sett honom stå, hörde jag honom gå in i sitt rum och slå igen dörren hårt efter sig. Någon tid senare fick jag åter se honom en natt när jag kom hem och skulle gå in. Han hade då varit och hälsat på de lösa flickor han brukat besöka, när han levde, och kom springande hem och försvann alldeles, helt plötsligt. En lång stund efteråt hörde jag hans dörr slåss igen så hela huset skakade, fast där icke var någon som bodde i hans rum sedan han dött. Därefter fick jag se honom en morgon klockan fem, stå mitt i porten och gick ej åt sidan för mig, utan jag gick rätt på honom, men då var där ingen. Det är många fler än jag som sett honom gå där efter att han var död.

Berättat av Karolina Tolldin år 1933 (Isof, IFGH 3119, s 11–12 Länk till annan webbplats.)