”Nåt så hemskt har jag aldrig sett i all min dag”

Spökeri

Det låg ett ställe förr, som de kallade för Varphåla, i väggropen inte så långt från Angered kyrka. Där bodde det en smed en gång, och den sa det spökade, efter han var död. Den gamla till Petters talte om det. Hon var mor till Albin, han som nu är över 80 år, så hon var allt född omkring 1830, tror jag. Och hon visste så mycket och kunde tala om. Emellertid hade de en piga där på stället som var så djärver och inte var rädd för nånting, vad det vara månde. Så en gång sa de till henne: ”Du skall få så och så mycket, om du tör gå fram till Varphåla mitt i natten”. – ”Jaha, jag skall nog gå dit och det precis klockan 12. I skall inte tro, att jag är rädd”, sa pigan, och gick gjorde hon. Men om en stund kom hon tillbaka, stackarn, och då var hon så blek och förstörd, så de blev änna förskrämda, de andra med. De vågade inte fråga henne någonting, för de var rädda hon skulle svara och tala om vad hon hade sett. Så kom hon då i säng, och på möran efter talade hon om hur det hade varit. När hon kom där på vägen, så hade hon sett på långt håll hur det blänkte däruppe i smedjan och smattrade och smidde. Men hon gick närmare ändå, och skulle se vad det var. Och då såg hon några stora, förskräckliga där vid vägen, som skulle till att gå in till smen. Och då måtte hon vända om och springa tillbaka hem. ”Och nåt så hemskt har jag aldrig sett i all min dag”, sa hon. ”Det var nåt förskräckligt, jag såg’et på långt håll.” Se, han svor så förskräckligt den här smen, ropa och skrek på den onde, och det var väl därför det blev så galet me’n.

Och så fanns det ju sådana förr, som var i syne, som de sa, och de kunde se så mycket konstigt, som annat folk inte såg, likfärden och allt möjligt. Det var en sådan här, som var med ungdomen. Jag hågas inte nu vad han hette. Emellertid gick de på vägen en kväll, en hoper folk, de skulle gå och dansa, eller hur det nu var. Den här, som var i syne, var med. Rätt som det var, ropte han till: ”Gå ur vägen”. – ”Nej, varför skulle vi göra det?”, tyckte de andra. – ”I blir sjuka.” – ”Ah, din toker”, och så gick de kvar där på vägen, men den andre sprang långt ut på gärdet. Och då hade han sett, hur de gick tvärs igenom ett begravningståg. Och de blev verkligen sjuka, flera stycken av dem, som hade varit med.

Berättat år 1938 av Sofia Svensson, född år 1869 i Angered (Isof, IFGH 4178, s 7–9 Länk till annan webbplats.)