”Arbetare som bodde på Hisingen brukade ro till Torget och handla”

Stadens handel med landsbygden

1. Det var inte vanligt att handlarna reste ut på landet varken för att köpa eller sälja. När bönderna var inne i sta’n köpte de av handlarna men annars hade de lanthandlare; bönderna fick då också leverera matvaror o. dl. till handlarna.

2. Vissa hökare i staden var särskilt besökta av bönderna t.ex. Lirén och Rodhe vid Kasernen, Arenberg på Torpgatan, och flera hökare på Vallgatan. När bönderna kom in till torget hade de stora tinor med sig; medan de sålde på torget, packade hökaren tinorna fulla med kaffe och socker som de skulle ha, och sen hade bönderna bara att hämta dom, när di skulle fara hem. Bönderna brukade alltid köpa socker, vanligt socker och brunt ”skomakarsocker”. Hökaren brukade bjuda på en snaps eller ”uddevallare” som di sa’, och så fick bönderna en tvål el. så på köpet. Ibland kunde di t.o.m. få en flaska vin, körsbärsvin, gingerbier eller annat ”bonnevin”.

3. Hantverkare brukade inte resa ut på landsbygden för att ta upp beställningar o.s.v.

4. Att stadens handlare givit sig ut som gårdfarihandlare är ej känt. Till staden kom ”knallar” från Bollebygd. Fruntimmerna vävde hemma och karlarna gick omkring och sålde. De hade vävnader, slevar, vispar. Det var också mycket judar som gick omkring och sålde. De hade ena förfärliga stora knyten med schalar, klänningstyger, strumpor etc. Med judarna kunde man pruta bort halva priset, de lämnade också kredit. Men det hade bra varor. Så’na här dagdrivare-gårdfarihandlare fanns inte på den tiden.

5. Handeln mellan Göteborg och den omgivande landsbygden skedde i Göteborg. Handlarna i staden behövde inte köpa från närliggande städer, dels på grund av stadens läge med direkta förbindelser till England, Tyskland etc.

6. De flesta som sålde på torget var från Hisingen och oppigenom älven. De körde med häst och vagn och tog färjan även vid Färjenäs. Bönder som mest hade grönsaker brukade också ro utför älven till staden och lägga till med sina båtar i Vallgraven vid torget. Arbetare som bodde på Hisingen brukade ro till Torget och handla.

7. De flesta hade inte längre väg än att de kunde fara hem igen på kvällen. Innan di reste brukade de gå ut i stan på ngt matställe. Man åt och drack, betjänterna skojade och pratade med bondemänniskorna. En i sällskapet bjöd på doppekopp (kaffe och skorpor), så bjöd en annan på vin, en tredje på smörgås och drick o.s.v. En del hökare hade kamrar där bönderna kunde få ligga om de stannade i stan. Där fick de lite halm och ett hästetäcke över sig.

8. I Stigbergsliden fanns förr en bom tvärs över gatan. Han som skötte den hette Bomjöns, han bodde i bomstugan. Bomen vreds upp med ett hjul. Alla som körde eller gick igenom där fick betala 6 styver. Det hade varit tull förr. I Hästebacken vid Kungsgatan på andra sidan Pusterviksbron där var det bommat förr. Där förde de ofta smuggelgods förr.

9. I staden fanns Kusttorget, Stigbergstorget, Järntorget, Kungstorget (Stora Salutorget), Trätorget, Drottningtorget. Kusttorget, Stigbergstorget och Kungstorget var salutorg för matvaror, mjölk, grönsaker etc. På Trätorget (nuvarande Lilla Torget) såldes trävarorsom stegar, åror, trä till master; på Järntorget såldes möbler och andra trävaror. Torget har sitt namn efter den intilliggande ”Järnvågen”, där man förr lastade av järn. Drottningtorget omfattade då ett område till och med Gustav Adolfs torg. Där såldes hö och halm.

10. Till stora Salutorget gick folk från hela stan fastän man hade andra mindre Salutorg. Man trodde väl att det var billigare där och så fanns det ju mer att välja på.

11. Ordinarie torgdagar var onsdag och lördag. Förr var det bara bönder som sålde på torget, sen blev det också vad vi kallar uppköpare. På torget såldes alla livsförnödenheter, i kött t.ex. Lungmos, huvudkött, komulor, såldes kokt och färdigt. Slaktare sålde slaktkött, en hel gris kunde man få köpa. Varenda bonde hade mjölk och grädde att sälja, så fanns där ost, brynost, smör, ägg, höns, duvor, gäss, anker. Även levande djur fanns till salu. Så sålde di bröd, mjukt bröd i stora limpor och rågkakor och potatis och grönsaker, spenat, böner och gråärter. Blommor var inte så vanligt då, men en annan hade ringeleblommor. Honung sålde di mycket och alla sorters bär, när den tiden var. Det var mest gummor som sålde bär; di stog alltid med sina korgar nere vid Vallgraven. Ved såldes inte på torget utan från skutor. Vedskutorna kom från Värmland, di kalltes ”Väner-pesar” det var just inga snygga båtar. Di kom alltid på hösten och låg i kanalen vid Fisktorget ungefär. Hushållen köpte där den ved de behövde för vintern, och så fick de sig en åkare, som körde hem det.

12. Bönderna hade inga stånd el. så. Man sålde direkt från kärrorna, somma hade hästarna förspända och somma ledde bort dom. Där stog bönderna vid sin potätesäck så hade de en mjölkbehållare av trä och grädde på buteljer. Det var inga bestämda platser för bönderna utan man ställde sig som man kom. Olika varuslag stog väl för sig men någon sträng ordning var det inte.*)

13. Det var ingen bestämd tid när torghandeln skulle börja eller sluta. Det var alltid brukligt att man skulle smaka på varorna innan man köpte. Många tog med sig en sked hemifrån för att kunna smaka på mjölk, smör etc. Man prutade alltid; och när man inte fick, så gick man, då kunde bonden ångra sig och ropa: ”Kom hit då, så får ni’t!”

14. Det var brukligt att bönderna hade sina mjölkeställen i stan, dit de levererade mjölk onsdag och lördag. Mjölkbudet kunde också lämna smör, ägg och kalvkött, om det var så att de hade. Att bönderna gick omkring och tingade bort kött eller så, förekom inte.

Berättat år 1941 av Amalia Knape, född år 1857 i Karl Johans församling, Göteborg (Isof, IFGH 4606, s 16–22 Länk till annan webbplats.)