”Hisingsbönderna körde i kapp ner till Färjenäs”

Stadens handel med landsbygden

1. Handlarna reste inte ut till landet och köpte upp, vad jag vet. De passade på, när bönderna var i stan på marknan eller på de vanliga fardagarna.

2. Bönderna hade allt sina vissa ställen, där di handlade. G. P. Wiman och T. Nilsson och Co. var de förnämsta ”bondhandlarna” här i Majorna. (Man sa just inte ”bonde” eller ”bondhandlare”, för det var någet skällsaktigt.) Det var nog också så att Lundby-gubbarna handlade hos sin handlare och gubbar från andra socknar hos andra. Här i Majorna fanns flera stora handlare som köpte upp vad bönderna hade med sig, helst i spannmål. De hade stora spannmålsmagasiner bredvid sina speceriaffärer. Många handlare var bankirer samtidigt: de tog böndernas pengar mot högre ränta än vad bankerna gav. Bönderna skulle alltid ha på köpet. De gick innanför disken och plockade åt sig tvålbitar, tobakstänger och en del, som de ville ha. Sen när de skulle fara hem och var fulla och glada satte handlarna upp alltsammans på notan och bönderna betalade. Varje diversehandlare sålde brännvin på den tiden. Så bjöd di bönderna på en sup eller två och var det riktigt väl fick de gå med in på kontoret och få kaffe och en halva. Hantverkarna hade fullt att göra med sina kunder här i stan, så de reste inte ut till landsbygden för att ta upp beställningar. Men ville någon bonde köpa av dom, när han var i stan, så gick det ju bra.

4. Att handlarna härifrån stan gått omkring som gårdfarihandlare vet jag inte, men på Larsmässemarken då brukade stadens handlare klä ut sig till bönder och stå på torget och sälja.

5. Se mom. 1.

6. Nerifrån Halland längre än ifrån Varberg i söder och från Borås i norr och sedan hela mellanområdet kom bönderna till torget på vanliga fardagar. Men de flesta kom från socknarna på Hisingen. Bönderna körde hemifrån på natten och brukade vara i stan redan klockan 3 på morgonen för att få en bra plats på torget. Hisingsbönderna körde i kapp ner till Färjenäs för att först komma med färjan, ”bonnefröjda”, över älven till Kustens brygga. Det kunde vara långa köer med bönder, hästar och kärror, för färjan kunde bara ta en tre, fyra stycken åt gånger. Än värre var det när bönderna skulle hem om kvällen. Då var di fulla och di körde allt vad di kunde. Hisingsbönderna åkte alltid i tvåhjuliga kärror, de hade ett ben i kärran och det andra kämpade utanför och så stog di på hästarna. Det var underligt att det inte hände fler olyckor. När di kom fram på morgon, kunde de gå till närmaste handelsgård och ställa in hästen, handlarna hade alltid iordninggjorda stallar. Om bonden kom så tidigt att det inte var öppet i handelsgården, då kom det alltid schåare och pojkar som inget hade och ville hålla hästarna. Det blev ofta dispyt dem emellan: ”Den här hästen ska jag hålla, för han känner mig” osv. Bonden som lämnade mjölk åt oss, han brukade alltid komma hem till oss på morgon kl. 3 och få ligga och sova i en soffa i köket, tills torghandeln skulle börja klockan 6.

8. Ute vid Klippan fanns en tullstation förr som nu. Där fick båtarna betala för att få komma igenom.Vid Galgekrokarna i Getebergsäng där var förr en tull. Vid Stigbergsliden var en bom tvärs över Allmänna vägen, där man fick betala en avgift för att komma igenom, men det var inte tull, utan ett privat bolag hade byggt om Stigbergsliden och de skulle genom avgifterna få in pengarna för ombyggnaden. – Man försökte på många sätt att lura tullen. På den tiden fick tullen erlägga 25 kronor till den som dom visiterade utan att finna något tullpliktigt gods. Klädde man då på sig allt vad man hade och gick genom tullen, kunde man bli misstänkt och så förtjäna 25 kronor, och det var mycket på den tiden. Kusttorget var det förnämsta salutorget i Majorna. Där sålde bönderna mjölk, smör, ägg, kött, potatis och rotfrukter. Det fanns ingen kontroll på varorna och det var inte vidare hygieniskt. Bönderna hade den fula ovanan att blåsa upp köttbitarna med kritpipa, så att det såg stort och grant ut. Ibland kunde det hända att man sålde dödfödda kalvar. Det vet jag då en gång en käring som gjorde. När gummera kom för att köpa, så skulle de alltid smaka på varorna först. De drog med sin smutsiga tumme i smörbyttan för att smaka på smöret, och mjölk tog man sig en klunk ur mjölkmåttet. På torget fanns också gummor som sålde hemkokta karameller. Så’na gummor satt också lite varstans i gathörnen. De hade ett litet bord och en stol som di satt på. Utanför Kusttorget var en bred trottoar, där stog di och sålde träskor och lerkärl. Spannmål såldes inte på torget, det hade inte lönat sig; inte heller blommor som nuförtiden. Men granris om vintern och löv till midsommar sålde di, stora lass. Samma dagar som det var torg, onsdag och lördag, såldes fisk från en fiskeflôte, nere vid kajen. På Kusttorget stog det alltid massor av gamla sjömän. Då fick man veta allting, di spådde väder och pratade och skvallrade. Där samlades alltid karlar som sökte arbete, och många förmän gick dit, när di ville ha arbetare. Det var somen föregångare till våra arbetsförmedlingar. Bönderna hade sina ställen i staden där de lämnade mjölk, ägg, smör och kalvkött. De kom var onsdag och var lördag. Mjölken surnade ofta, men det fick man hålla tillgodo med. Man hade i allmänhet samma ”mjölkfolk” i många år.

Berättat år 1941 av Svante Svensson, född år 1860 i Karl Johans församling, Göteborg (Isof, IFGH 4606, s 25–31 Länk till annan webbplats.)