”Tullsnoken upptäckte det och hon blev fängslad”

Marknad.

Fru Ruut hette en människa, som for till olika marknader och satte upp sitt stånd. Hon far till Falun och ned till Ystad och till Köpenhamn och smugglade in varor. Hon var göteborgare. Hon for om vår, höst och sommar. Hon tog skjuts från ställe till ställe. Hon sålde sidenband och fina tyger. En del av varorna fick hon väl från Göteborg. En gång när hon kom från Köpenhamn, hade hon lindat sig med dyrbara, fina sidenband. Tullsnoken upptäckte det och hon blev fängslad eller satt i häkte. Hon hade en son, som var överste och god vän med Karl XV och genom sonen fick hon kunglig tillåtelse att slippa ut. Farmor har berättat om henne. Fru Ruut levde väl på 20–30-talet.

Fru Ruut var mycket rådig. En gång kom hon över Kolmården och möttes av stigmän. De ville stjäla och hon reser sig och säger åt sin jungfru: ”Anna, var har du mina pistoler?” Då satte tjuvarna iväg. Hon hade inga pistoler förstås. Alla hennes varor var inte stämplade förstås. När det kom några tullfruar fram till hennes stånd, fick hon gömma undan en del varor. Då de frågade, var fru Ruuts alla vackra varor tagit vägen, svarade hon, att de gått så fort åt. Hon blev mycket förmögen, men hennes son, översten, förstörde allt hon ägde och hon dog i fattigdom. Hon hade tidigt blivit änka och började då försörja sig själv. Hon såg bra ut. Hon sålde nog inte på Larsmässe marknad. Där fanns mera enkla saker. Att man då som nu ville vara originellt klädd och var glad åt att komma över vackra saker sådana som fru Ruut sålde visar det här: Farmor skulle köpa band till en hatt hos en hattmodist. Hon blev förtjust i ett lilafärgat band med frans på. Men hon var ängslig över att någon annan skulle fastna för det och gå med samma sorts band. Hon tog då och köpte hela bunten. Men det var ju småstadsfasoner. Farmor bodde i Lidköping då. På Larsmässe marknad sålde de mycket väv.

En kvinna, som kallades Marbo-Lotta, hade kommit till stan för att sälja väv. Hon tog in på ett ställe i Haga. Hon hade väl mycket pengar på sig och då tog Anna-Brita Persson, som hon bodde hos och mörda henne. Hon stycka Marbo-Lotta i småbitar och la dem under golvbräderna. På den tiden skrevs alltid visor om mord och om det här skrev man:

Anna-Brita Persson slog,
Marbo-Lotta, som dog.
När man gick förbi där sedan, sa man: I det huset
bodde Marbo-Lotta. Jag hörde om det här i min barndom.

Berättat år 1941 av Hanna Bergkvist, född år 1878 i Göteborg (Isof, IFGH 4633, s 50–52 Länk till annan webbplats.)