”Det var särskilda blandare, som gick var dag och strödde i lådorna på avträdena”

Forna förhållanden

Renhållning. Jag har varit renhållningsarbetare i ungefär 30 år. Jag bodde i Masthuggsbergen då. Det var särskilda blandare, som gick var dag och strödde i lådorna på avträdena. Förr strödde de bara med kalk, men när Renhållningsverket började, började det med torv, först i utkanterna på stan, senare överallt i stan. Körarna kom bara en gång i veckan och tömde. Det var så mycket torv, så det blev inte mycket lukt av det. ”Blandarn” rev ut högarna var gång han strödde.

Tidigare var det hisingsbönder, som tömde på avträdena i stan. Husägarna fick betala bönderna för det. De körde tidigt på morron, klockan 7 skulle de vara ur stan. De hade stop, som de öste med. Ännu 1915 var det bönder som hämtade, för det var många husägare som tyckte det blev dyrare att lämna arbetet till stan. På 1920-talet fick bönderna upphöra. De hade använt skiten till att gödsla sina åkrar och trädgårdar med; nästan varenda bonde på Hisingen var trädgårdsmästare.

Renhållningsverket sålde pudrett, skickade den på båt eller järnväg. Soporna gick mest uppför älven eller utanför holmarna åt Långedrag till. Fiskare klagade för att vi la en hoper sopor där ute. Så fyllde vi en sjö ovanför Örgryte. Soporna la de i baljer på gårdarna. Vi fick köra på morgnarna efter sopor och på eftermiddagarna efter pudretten. Vi hade täta kärror med lock över. Vi var två och två. Vi hade bara en häst för kärran. Arbetsdagen var tio timmar, ibland mycket mera, för vi skulle hinna med vissa ställen. Om vintern blev det mera att köra, om sommaren var det mindre.

Vi tömde sopor i pråmar som skulle till Skräppekärr. Först var jag på byggen och hämtade sopor och avfall, sen var jag nattvakt ett par år men ledsnade på det. Så kom jag till att köra och hade körtur i masthuggsbergen i femton år, sen blev det det att jag fick blanda, och det höll jag på med i tio år. Bara torvströ användes då. Vi hade upplag vid Renhållningsverket, en stor bod på Hultmans holme vid gasverket. Och ett upplag hade vi vid Kustens torg. Hästarna hade vi i stall vid Karl Johans torg.

Innan Renhållningsverket började var det en som hette Leffler, som hade sopningen för stan. Då han slutade hade en åkare som hette Jonsson uppå Olskroksgatan den, Janne Jonsson, han var åkare och hästhandlare. Han hade sopningen på gator och torg. Så var det en i Örgryte de kallade Skit-Erik – han hade en stor gård, men nu är den bebyggd – han hade´t en tid. Sen tog stan det, för de som hade´t fick plikta jämt, så de fick ingen te ta´t.

Leffler hade ju renhållningen i husena. Sopa gatan fick husägarna göra, de la det de samlade ihop i baljerna på gårdarna. De skulle ha sopat tidigt på morgonen. 1884 började jag hos Leffler, och 1885 blev det färdigt att stan skulle överta renhållningen. Alla som ville gå över till Renhållningsverket fick det, och det gjorde jag. Det var så mycket folk som ville dit, men de flesta blev inte gamla där. En del söp sig fulla och fick sluta, andra tyckte inte om det. Vi hade inte mer än 50 kronor i månaden. Sen fick vi bära upp 20 kronor när halva månaden var gången, och 30 kronor när den var slut. Sen ändrade de till 11,50 var vecka. Det blev 2 kronor över på så vis, som vi fick den siste december. Så den första sommaren blev det strejk och sen fick vi 50 kronor om nyår, om vi inte söp oss fulla. Det hade vi så många år jag var där som premie var nyårsafton. Sen fick vi påökt nära på vart år. Vi la in och fick påökt så där 2 kronor i veckan vart år. Jag hade 38 kr i veckan när jag slutade 1915.

Arbetsdagen skulle egentligen vara tio timmar om dagen, men vi hade våra distrikt, som vi skulle hålla rena, och det kunde ibland ta 12, 13 timmar. Om vintern blev det lång arbetstid, men i vissa stadsdelar var det litet att göra om sommaren, för mycket folk var på landet då. Men det var inte så i ”utstäderna” som i Masthugget, där jag kom te gå.

Vi fick hålla oss med kläder. Mössor fick vi först av stan, men de blev borttagna. Nu har de dem igen. Regnrockar hade vi inte till att börja med, stan bestod inga. Sen begärde vi regnrockar och fick. Bara en enda gång satte vi in hästen för snö, då slapp vi. Vi fick gå i regn och snö – nej, jag har ingen reumatism.

Vi hade strejk en halv dag 1885 på sommaren. Då vi hållit på och strejkat på förmiddagen, fick de gjort upp om de där 50 kronorna om nyår. Sen strejkade vi aldrig mer. Vi bilda ingen fackförening, bara en förening inom verket.

Det var mycket råttor i baljerna; det kunde vara alldeles fullt, då vi kom och skulle tömma. Ibland kom det stora råttor och sprang över bröstet på mej. De drog så mycket sopor ur lårarna; vi fick göra rent under lådan först och få bort det råttorna dragit dit.

Berättat av C. J. Niklasson 1941 i Göteborg, född 1846 i Stala (Isof, IFGH 4650 sid 2–6 Länk till annan webbplats.)