”Elfvins hade nämligen ångmaskin för driften”

Rudolf Wallin, född 1888 i Göteborg, berättar år 1953 om sitt arbete på Elfvins möbelfabrik.

handskriven arkivuppteckning.

Klicka på bilden för att se hela originaluppteckningen som pdf.

C D Elfvins Möbelfabrik, Trollhättegatan 3

Jag har i två omgångar varit anställd å Elfvins möbelfabrik. Första gången var under åren 1904–1905 då jag var anställd där som eldare. Elfvins hade nämligen ångmaskin för driften av fabrikens arbetsmaskiner. I första våningen fanns klyvsåg, kapsåg och en större hyvelmaskin. I andra våningen, där snickeriverkstaden var belägen, fanns en mindre planhyvel, tappmaskin och en kombinerad borr- och stämmaskin, dessutom bandsågar i båda våningarna. Ångpannan eldades mestadels med spån och avfallsvirke från fabriken. När flera av de större maskinerna voro igång samtidigt, var det ofta svårt att hålla ångan uppe, utan hela maskineriet stannade, då blev det vanligen väsen och skäll att få av fabrikören. Det var riskabelt med spåneldningen. Om man nämligen skyfflade in för mycket spån i eldstaden, så att fyren kvävdes, kunde det bli starka rök- och eldpuffar, så att elden stod långt ut i maskinrummet och då gällde det att inte stå i vägen. När spån och avfall tröt i fabriken, eller maskinerna voro hårt ansträngda, köptes några hl [hektoliter] kol till ångpannan. Då fick jag vanligen själv hämta dessa med en handkärra, hos någon av kolfirmorna på Holmen. Som eldare hade jag en avlöning 9 kr i veckan.

År 1910 började jag åter hos Elfvins, nu som maskinsnickare med placering i andra våningen, där jag fick utföra arbete vid olika arbetsmaskiner åt de egentliga snickarna. Jag uppbar då en avlöning av mellan 16–18 kr i veckan och var kvar där cirka 8 månader. På fabriken voro anställda ungefär 25 snickare, av vilka ett par voro bildhuggare. Tillverkningarna utgjordes av finare möbler, butiksinredningar och biografinredningar när dessa kommo till. Dessutom utfördes mycket sågning och hyvling åt byggmästarefirmor i staden.

Ägare till firman var Carl Andersson, som förut varit bokhållare hos Elfvin och sedan hans död hos änkan. Han var således inte fackman på området men däremot fullt hemma i bokföring och det affärstekniska. Som verkmästare tjänstgjorde en tysk vid namn Höwing, en hygglig och human arbetsledare och skicklig yrkesman. Andersson var mera hetlevrad av sig och kunde ibland skälla ut arbetare för saker de inte alls rådde för. Vanligen ångrade han sig dock efteråt och klappade dem på axeln och bad om ursäkt.

Andersson hade övertagit Elfvins lägenhet om 3 rum och kök i andra våningen inne på gården. Han var skåning till börden. På Mårtensdagen ställde han till kalas för hela personalen och inbjöd dessutom några vänner. Då rymdes där upp i den stora snickareverkstaden och sopades rent så gott det gick. På provisoriska långbord dukades upp gås och andra läckerheter, och man åt och drack och hade det nog så trevligt. När borden voro avdukade spelades upp till dans i den ingalunda dammfria lokalen. Musiken bestod av fiol och dragspel. En av de anställda trakterade dragspelet och en Holmepojk, Daniel Pettersson, vars far var anställd på fabriken, skötte fiolen. För tillagning, dikning och servering svarade fru Andersson, som var mycket omtyckt av de på fabriken anställda.

Till följd av det intill liggande Magnus skinnmagasin var råttplågan stor inom fabriken. På somrarna lade sig personalen ofta att vila under rasterna i den stora spånhögen utanför pannrummet men blevo här ofta störda av stora feta råttor, som kommo utspringande ur spånhögen. En dövstum man vid namn Olsson blev t.o.m. biten av en råtta när han besökte den gammaldags toaletten på gården, den han sedan aldrig mera vågade besöka. Olsson, som hade familj och hade det fattigt i hemmet, brukade varje dag samla upp kvarblivna mjölkskvättar ur tömda mjölkflaskor på ett mjölklager, som var beläget mitt emot fabriken. Om somrarna var mjölkskvättarna mestadels sura och illaluktande men det bekom inte Olsson något.

Många av de på fabriken anställda bodde på Hultmans holme och många holmepojkar började här sin bana. Det ansågs nästan som något fint på den tiden att vara anställd på Elfvins Möbelfabrik.

Berättat år 1953 av Rudolf Wallin, född år 1888 i Göteborg (Isof, IFGH 5726 Länk till annan webbplats.)