”Men så var det perioder, då det var litet att göra och då tjänade en knappast salt till vällingen”

Arbetstid och inkomst

Vi arbetade från klockan 7 på morron till 7 på kvällen, även på lördagar. Vi hade en 1/2-timmas frukost och 1 1/2-timmas middag. Jag hade lång väg hem på middan men måste i alla fall gå, för en hade inte råd att åka spårvagn. Jag var 16 år när jag började hos Glietzmanns och då fick jag 3 kronor i veckan. De va ju inte mycke att röra sej med, men det fanns de som hade mindre. När jag varit där i tre år hade jag 5 kronor per vecka. 1893 slutade jag hos Glietzmanns och började hos Kösters. Där skulle jag få 6 kronor i veckan, men istället fick jag ackordsarbete. I början tjänade jag inga 6 kronor i veckan, men när jag blivit litet mera övad gick det bättre. Men så var det perioder, då det var litet att göra och då tjänade en knappast salt till vällingen. Där var i alla fall bra på det sättet, att en fick lära sej allt inom yrket. För Kösters var större och hade många flera arbeten än Glietzmanns. Efter 3 år blev jag föreståndarinna och fick 14 kro- nor i veckan. Det var en jämn inkomst året om. Vid större order som de va mycket bråttom med fick vi arbeta på nätterna. När vi levererade en sådan beställning kunde det hända att vi fick en femma var av beställaren. Då var det glädje på verkstaden! Efter 25 års tjänst fick varje arbetare en guldmedalj eller 100 kronor. De allra flesta valde pengar, för dem kunde man ju göra sej nytta med. De överlämnades utan ceremonier.

Berättat år 1942 av fru Ada Lindvall, född 1874 i Mölndal (Isof, IFGH 4755 sid 13–14 Länk till annan webbplats.)