”Schåare gick likadana söndag och vardag”

Forna förhållanden

Hästspårvagnen gick bara till Stigbergsliden. Det var bara en häst för vagnen på de jämna sträckorna men två i liderna. Vid Victoriabron stod en pojk med en hållhäst och när spårvagnen kom i vinkeln – spårvagnen gick runt Sahlgrenska, gamla sjukhuset – kopplade han på kvickt, så hästen fick hjälpa till upp till Allégatan (nu Park-Viktoriagatan). Så var det på flera andra ställen. Tio öre kostade det att åka. Det fanns inga refuger; var folk stod och väntade, stannade vagnen, om man vinkade. Det var en konduktör och en kusk. Hästarna stod inte gott mer än 2–3 år av att springa på den hårda stenen.

Det var tre linjer. Från Drottningtorget gick en till Redbergslid och en till Getebergsäng och en till Stigbergsliden. Ringlinjen hade och hästar förr. Det var två långbänkar i spårvagnarna, så passagerarna satt på bägge sidor. Där framme var det stängt, tills de kom till ändstationen. Det kunde stå några därbak men ingen därfram. Mörkt var det inte i vagnen; det var flera fönster på var sida.

Den första bilen såg jag 1908, men det var inte i Göteborg utan i Spekeröd. Det var en skollärare där, som ägde den.

Den gamla bracka, fattighuset vid Drottningtorget, minns jag. Jag såg en gång det kom en hoper små töser ut därifrån, alla lika klädda. Och Brackegubbar drog ut med långa handkärror med bröd till folkskolorna. Det var gammalt bröd, som fattiga barn i skolorna fick, så hårt, så de fick lägga det i blöt, innan de kunde äta det. Men det var bra bröd, grova rågkakor.

”Bättre folk” hade lustresor till skärgården mycket, men arbetare kom ingenstans. Schåare gick likadana söndag och vardag. Många gick efter kajen. På den tiden transporterades brännvin i stora fat. Det låg många sådana fat nere vid Lilla bommen. Där hölls schåare, de stack ner långa vassrör och sög till sig brännvin, som fanns i botten på faten.

Amerikabåtarna hette Romeo, Rollo och Orlando. De låg vid Packhuset. Alla människor for med dem 1882. Jag minns en familj från mina föräldrars hemsocken, Skepplanda. Han var knekt. De fick ligga hos oss på Ö Skansgatan 17. De skulle resa till Utah. De fick så fint bröd där, sa han.

En del for över Hull, andra över Liverpool. De flesta låg på hotell vid Sillgatan, medan de väntade på båt. Så gick de med nattsäck och matkärl därifrån ner till båten. Där fick de ligga på halmmadrasser, och den tömde de i havet, när de kom i närheten av skotsk hamn. Mat fick de ju på båten, så det hade de inte behövt ta med sej. Vi var från Keillers verkstad ombord på båtarna och gjorde britsar åt emigranter, så jag vet, hur de hadet. De fick gå ner igenom en lucka på mellandäck – luckan var stängd, så snart det var svårt väder på havet. De låg till bredds på britsarna allihop.

Jag hade aldrig någon lust att fara. Men min bror for 1892. Han var i Pullmans verkstäder i 2–3 år, men det gick illa för honom. Han var träarbetare egentligen, men han fick inte sådant arbete där. Han fick en sax att klippa skruv med. Så hade han fått en härdad stålbit – det rök en bit av saxastålet ur och flög rätt i hjärtat på honom, så han dog.

Berättat år 1952 av Johan Emanuel Jonsson, född 1868 och uppvuxen i Göteborg (Isof, IFGH 5734 Pdf, 1.2 MB.)