”Arbetarna hade veckopeng, och den betalades ut på fredagarna”

Anna Andersson, född 1885 i Göteborg, berättar om sina föräldrars arbeten vid det förra sekelskiftet.

Varvsarbete

Min far arbetade på Börjessons varv på andra sidan älven. Han var förman där – det var ett pråmvarv. Varje morgon rodde han över. Arbetet började vid 6-tiden och han kom inte hem förrän fram på kvällen. Carnegie byggde många pråmar på det varvet. De användes att transportera socker i.

Mor tyckte det var synd om far, som måste gå hemifrån så tidigt och kom hem så sent, så hon skickade ofta mig över med varm mat till honom. Då fick jag gå ner till älven, där det fanns ett överfartsställe och en gubbe, som rodde fram och tillbaka hela dagen för 2 öre turen. När han kom över till andra sidan, fanns där alltid folk, som ville följa med över igen och så höll han på hela dagarna. Det fanns särskilda överfartsställen utefter älven men många hade egna båtar också.

På varvet hade far ett litet kontor – där var mycket enkelt – han satt bl.a. och räknade ut avlöningen till gubbarna där. Ibland bjöd far hem hela arbetslaget på kaffe och halv – det var efter slutat arbete. Mor var ju inte särskilt glad, men hon fick hålla god min med gubbarna, eftersom det var brukligt på den tiden, att förmännen bjöd in laget, och kaffehalv var det bästa de kunde få. Sedan gick de hem till Majorna och Masthugget, där de bodde i små trånga enrumslägenheter med enklast tänkbara utrustning. Ofta var det gamla sjömän, som arbetade på varven.

Chefen för varvet dog ung, och då lades det ner. Det var ingen som hade pengar att lösa in det. Längre fram köpte min far ett litet båtvarv, som låg vid Vättersvik på Hisingssidan, ungefär vid gamla Hisingsbron.

Arbetarna hade veckopeng, och den betalades ut på fredagarna av varvsägaren själv. Många söp upp en stor del av avlöningen, men det var inget dåligt folk.

Affärsverksamhet

Min far var timmerman och vi bodde i Magasinskvarteret 4 trappor upp. Min mor hade en livsmedelsaffär i samma hus, där det också såldes öl, porter och vin. Hon drev affären i 25 år. Det fanns ingen bestämd arbetstid utan affären var öppen till klockan 8–9 eller lika länge som folk ville köpa. Om någon kom och knackade efter det att hon stängt affären, så gick hon ner igen och expedierade vad de ville ha. Hon hade det slitsamt och skötte affären med hjälp av en kompanjon.

Varorna levererades som regel in i affären, men det var tunga säckar som ibland behövde flyttas på. Min mor hade ungefär lika mycket att göra året om. Folk flyttade inte till landet på den tiden – åtminstone inte de som handlade i vår affär. Mycket sjöfolk hade sina vägar förbi – till och från båtarna – och de köpte öl och porter. Stuvarna eller schåarna, som vi kallade dem, var mors bästa kunder. De kom så gott som varje dag och köpte öl. Förtjänsten på dricka var inte så dålig. Schåarna söp upp det mesta av sina förtjänster. De såg ut som lumpgubbar – de var dåligt klädda men det berodde ju på att de hade så dåliga förtjänster, annars var de ju riktiga arbetare. Vi kallade dem också kajarbetare och jag minns deras enkla arbetsvisor.

Vi var 5 barn i familjen, fast flera av mina syskon dog. Lägenheten låg 4 trappor upp och jag kommer ihåg att min far kunde ta en säck kol på ryggen som ingenting och bära upp den för alla trapporna. Han måtte ha varit i 50-årsåldern då. Som förman fick han lov att ta all spillved från varvet, och jag tror aldrig att vi behövde köpa något bränsle. När kolpråmar reparerades fick han lov att ta vara på den eventuella kol som kunde finnas kvar, och han kom då och då med en säck.

Fast mor arbetade så hårt både i hemmet och i affären, så såg hon bra ut. Hon hade inga rynkor och inte ett grått hår. Mina föräldrar gifte sig i Lödöse kyrka. Vid deras bröllop sade folk, att de aldrig hade sett ett så vackert brudpar. Mor hade svart sidenklädning och vit slöja. Min svägerska fick brudkjolen och jag fick blusen.

Många av mors kunder köpte på kredit. Carnegiegubbarna till exempel kom in ock skulle ha porter, och för var och en skrev hon upp på en liten lapp och gjorde för 4 dricka 4 streck bredvid varandra och 1 streck snett över för den femte. Jag tyckte att gubbarna hade så fula namn men det passade till dem, de var så fula och smutsiga själva. Jag förstod ju inte, att de hade dåligt. Ibland gjorde de en avbetalning, men mor förlorade pengar på en del. Hon var alldeles för snäll mot dem. Hon skulle ju själv ut med pengar för sina varor.

Berättat år 1969 av Anna Andersson, född 1885 i Göteborg (Isof IFGH 6311)