”En socialdemokratisk ungdomsklubb bildades, åtminstone i vår fantasi”

En anonym insändare, "Knallhatten", berättar om bildandet av en socialdemokratisk ungdomsklubb på 1920-30-talet i Göteborg.

Knallhatten kåserar över en klubb som levat och verkat i tre år

Starten

Det började Annandag Jul 1929. Tre killar, sutto på Café Gillesstugan. Det var Knallhatten, akademíkern (märk uttalet! Se Valdemar Larsson: Svensk ordbok,) det var som sagt Knallhatten med de långa benen och alla de små tjusarlockarna. Det var Karl Magnus, charmören, han som med en blick ur sina Valentinoögon, kunde få flickornas hjärtan att hoppa upp i halsgropen, åtminstone trodde han det. Hur det var vete katten. Så var det Tyberg, biljard och ping-pong-spelaren, på prästbetyget benämnd Nils Gullbrandsson. Det resonerades politik den kvällen liksom så många kvällar förut, men den dagen hände någonting. En socialdemokratisk ungdomsklubb bildades, åtminstone i vår fantasi. – sågo vi borgarnas yrvakna ögon, då de sågo den förskräckliga nyhetern: Ny socialdemokratisk klubb bildad. Ja vår fantasi skenade iväg värre och vi sågo långt in i framtiden, sågo oss i spetsen för det socialdemokratiska Göteborg som väldiga pampar med silverkryckor på käpparna, Karl-Magnus, Ryberg och jag.

Sedan började ett förskräckligt springande för att få ihop killar. Gata upp och gata ned kutade vi i detta ärende. Först hittade vi Egon Eliasson, han som räfsar löv i Skogen, och så hittade vi Dykarn, en liten rund och fet kille, som kallades Dykarn, därför att han två gånger ramlat i hamnkanalen! Så kom långe Roy och lille Nibelius, och yngste Vestlund var också med. Ett nytt kap gjorde vi i skollärare Karlsson. Om honom kan sägas icke att han blev, utan att han var tämligen fet.

Den 15 januari fick Arbetarföreningen den stora äran att taga emot detta illustra sällskap + några andra grabbar inalles 13, olyckstalet om ni så vill men kanske hellre lyckotalet. Så bildades Soc.dem. ungdomsklubben Vi unga. När det socialdemokratiska Göteborg en gång skall hedra sina pionjärer, då skall flaggorna i topp den dan’ för Karl-Magnus, Ryberg och mig och vårt Vi unga.

På Arbetarföreningen stannade vi icke länge med klubben. Som vi käftade behövde vi läska oss med kaffe och skattefritt, och så flyttade vi till Café Fridhem. Nu hade den kraftige och trygge Jönsson från andra sidan korvspat’ kommit med och Hammar och Björklunds älskliga fysonomier lyste upp klubben.

Men Fridhem erbjöd oss icke länge den frid, vi behövde, och så skickades Egon ut att skaffa lokal. Han kom tillbaka och meddelade att på A.B.F. fanns rum. A.B.S. sa killarna, de trodde nämligen att det var Allmänna Boxnings Sällskapet, så litrt var dom då hemma i arbetarrörelsens Göteborg, men akta er, det skulle komma andra tider.

A.B.F. och Linnea äro ett. Vad vore A.B.F. utan sitt lilla F (att sjungas på viss melodi). Ingenting. Liten och späd och femton år, så sågo vi allas vår Linnéa första gången. Ja vi blevo upp över öronen förälskade allehop. O. ja! Linnéa blev Vi ungas själv, och utan Henne (märk henne med stort H), hade vi icke varit någon klubb alls vid det här laget.

I samma veva kom också Henning Larsson. Stor blev du min käre Henning som ekonom men större som – hm – kvinnotjusare. Nämn den flicka, som under tidernas lopp kommit in i klubben utan att bliva föremål för ditt intresse. Res dig upp och svara??? Ja, fy dej. Ve, har du nu i kikarn förresten. Du sneglar väl inte åt min Helmi. Hon är väl kvar i klubben? Henning, Henning att skriva ditt hjärtas historia skulle fylla arkens mångfald.

Så kom Wallentin och femårsplanen och planhushållning och nya planer. Ryska bänder, och ryska kvinnor, och ryska flugan bröt ut i klubben. Ja det var Sovjet och det var Ryssland och det var ryskt alltihop. Han var akademíker också den där Wallentin och var Carin Bülow också, som kom från Skaune närmare bestämt från Lond, och som talade om bostäder och barnkrubbor.

I mars hade klubben sin första fest, en maskerad på Björngårdsvillan, där Knallhatten uppträdde som revyförfattare. I revyn gjorde Dykarn stor lycka som golvkrypare, men blev förresten utsparkad åtskilliga gånger, men han dök upp igen den gode Dykarn.

Första maj deltog klubben med eget standar i demonstrationen. Rubriken Bort med den borgerliga smutslitteraturen lyste i stora granna röda bokstäver ett häpnande Göteborg till mötes. Det var takter det. Standaret uppmärksammades i stadens tidningar, och apellen kom så ut i den omgivande landsbygden. Standaret var utfört på Linnéas egen lilla ateljé. Linnéa biträddes av åtskilliga målare. Vilka konstnärer har icke denna klubb ägt!

Men jag har glömt en av vårens händelser, glömt påskens stora sensation, då Linnéa och jag reste bort tillsammans. Ja det vill säga, det får icke missuppfattas. Saken gällde nämligen något högst allvarligt en socialdemokratisk distriktskonferens i Borås. Nåja, det hör till det mera trevliga i alla fall.

En annan sensation på våren var Knallhattens föredrag ”Kvinnan sedd genom mina glasögon”, där kvinnoproblemet ställdes i dess rätta belysning. Den linnéanska vreden blev så stark, att många veckor icke förflöto förrän ”Mannen sedd genom mina troskyldiga blå” var färdigt.

Så var den vården tillända, en glänsande upptakt var det. Värdefull hade denna första tid varit för många kanske mest för nuvarande polisen Simon som fick sin Sonja, hon med stjärneögon.

Sommaren

Sommaren kom och klubbpappa Knallhatten reste ut till landet, ut till fåglarna, medan klubbmamma Linnéa stannade hemma och skötte alla klubbarnen. Den sommaren blev märklig, för då kom Sahlin. I känner väl honom på fysonomien. Sätt ett äpple i munnen på honom, och han är fix och färdig. Sahlin skulle sedan bliva höstens man.

En och annan svärmade väl den sommaren vid Finnsjöns stränder. Vem det var skall vi tala tyst om. Ja, då går tiden fort, ja, alltför fort, och så kom hösten.

Hösten

Arbetet återupptogs på allvar, och det blev ett arbete, ty Kenny Andreasson i Haga hade skickat 40 småpojkar till klubben. Då blev det liv i luckan. Under föredragen smällde slangbågarna i ett så det var förenat med fara för liv och lem att vara föredragshållare i klubben. Det var tal om att sätta på Knallhatten en scouthatt och köra ut honom i skog och mark med ungarna, men eländet avstyrdes.

På höstkanten ersatte Dykarn Karl-Magnus som sekreterare. Dykarns insats framgår av protokollsboken. Nåja, Dykarn var ju skapt för något annat, och stadens ungdom är evigt tacksam Dykarn för hans banbrytande verksamhet som kringvandrande gatuföreläsare i ett visst ämne, som alltid är farligt att nämna.

Höstens allt överskuggande händelse vad stadsfullmäktigevalet. Trappa upp och trappa ner sprungo vi med vårt agitationsmaterial. Än blevo vi utsparkade, och än blevo vi bjudna på kaffe. På valbilar stodo vi och skreko, så att det hördes från Majorna av de käcka töserna på Gårda. Valsegern blev också glänsande men cåran. Blomster kom icke in. Då gjorde vi honom till kyrkofullmäktige i stället.

Valslaget hade gjort oss till några riktiga slagskämpar, och när vi icke fingo längre kämpa med borgarna, slogos vi inbördes i stället och så blev det bråk. När detta bråk upphörde stod Sahlin som ordförande och Per Svensson som kassör. Sahlin böev medsamma en väldig politiker och höll t.o.m. på att ta loven av Albin Ström. Sahlins bana blev lysande… men kort. Vem minnes icke den stora festen på Gammeldanslokalen, där Galne Svensson och hans bror tyste Per stodo utanför och farzzade, så att folk, lockade av reklamen, lade sina sista slantar i Sahlins kassalåda.

Framgången gick oss åt huvut’ och så blev det bråk igen. Det var bråkigt den hösten. Så kom ny styrelse med Egon och Pysen som förgrundsfigurer. Henning var förresten med i den styrelsen som i så många andra. Nåja än fanns ju också, små söta flickor i klubben. Maj och systern Anna-Lisa, Elsy och Peggy. Så kom Majken och Ossi. Undra på att Henning satt i styrelsen.

En berömd medlem var vid denna tid Valter Kristiansson, känd för alla gamla medlemmar i klubben. Han var under en lång tid den, som representerade klubben utåt, Vi ungas utrikesminister helt enkelt.

Och hösten gick och vintern kom, och den vintern vandrade vi mycket i skog och mark. Först kom Walter Kristiansson och lill-Gunnar. Så kom alla de andra, och sist kom Sahlin och Knallhatten, och Sahlin gick och bjöd på snus den filuren. Han hade ovanor så det räckte till.

Året 1931

År 1931 blev ett magert åt för Vi unga, men nog hände en del i alla fall. Det antogs uttalanden och protester. Och i bostadsfrågan vädjade vi till stadsfullmäktige. Vi gick icke av för hackor på den tiden. Lokal hade vi nu i Nybygget uppe i Masthugget efter att ett tag ha gästat Arbetarföreningen och ett slag Slottskogsbuffén. En samling orginella individer var vi, icke just därför att vi nu fått med oss Holger, utan också annars. Alltifrån Lill-Gunnar upp till de högsta hönsen voro vi några trevliga figurer, och skulle man vilja vara stygg, så skulle man kunna likna oss vi ett kringresande teatersällskap. Och teatern låg oss nog i blodet, ty i A.B.F:s teatergrupp har Vi ungas medlemmar utfört nästan samtliga stjärnroller. När detta blev bekant beslöts att man icke skulle få tala om stjärnroller i A.B.F:s teatergrupp, förmodligen för att hålla modet uppe på de andra. Hur tjusades icke, den ungdomliga publiken av sjörövarpjäsen från Ishavet, där Knallhatten satte otaliga flickehjärtan i brand med sina blixtrande ögon och sitt förföriska lilla skägg, och när han med ett enda slag fällde sjörövaren Sahlin i däcket, då visste publikens begeistring inga gränser. Och när Majs lilla dockansikte, så sagolikt likt prinsessan Ingrids, skymtade på scenen, då syntes mången ungdomen försjunka i den trance, som endast anblicken av en skön kvinna kan skänka. Och när Sahlin spelade kommunist, ja, då kunde ingen ta miste på att han var den rätte typen inte. Han hade det rätta vrålet inne, och hans ansikte förvreds till ett grin så hemskt att svimningsanfall lär ha rapporterats bland publiken. Sahlin övergick sedan till Cirkus, och där gjorde han om möjligt ännu större lycka. Men den mannen spelade också högdramatiskt, när han på bron vid Hvitfeldtsplatsen stoppade ett nazistiskt demonstrationståg. Och vem minns icke en tjusig om också väldigt grön polis i ”Solen stiger”. När A.B.F:s teatergrupp sedan uppgått i Göteborgs stors arbetareteater, och då man sedan skall skriva dess historia, månne man då kommer att minnas pionjärerna dessa sjörövare och banditer. Om vi skall återgå till klubben, så blev Pysen snart klubbens lille diktator. Egon gick i giftastankar, och då en karl kommit dit, är han helt förloras för allt annat. Och så gick Egon där och drömde om ”två små rum och två blå rum” och en liten vagga. Pysen blev, som sagt var, klubbens lille Napoleon. Oinskränkt härskade han över Vi unga och dess kaffeservis, ty en sådan hade vi tagit på avbetalning. Till klubben kom nu ofta en mäkta lärd kamrat i teoretisk socialism. Det var Arne Berggren. Vad han sade begrep ju icke många, men dom som begrep det, dom förstod att här hade vi den verklige socialekonomen, han som ville ha en inköpscentral här och en där, han som ville ha allting kooperativt allting kollektivt. Han lurade i oss en sådan mängd teorier, att vi höll på att bli konstiga på kuppen, men det berodde naturligtvis på att vårt kollektivsinne icke var fullt utvecklat. Ja Vi unga har kunnat glädja sig åt att ha många vänner och gynnare. En sådan vän och gynnare var Ivar Borg. Skeppstedts och Kaléns jämlike som racerförare. En litet bättre hoj bara och TT-segraren hade varit given. Nå han var litet te-ti på många sätt Ivan, och lär ibland t.o.m. ha sneglat åt någon flicka. Idrottsmän hade vi annars många i klubben. Utom Gullbrandsson som var ping-pong och biljardmatador hade vi Holger, brottarn, som gick omkring och tog flygande maran på folk och Nilsson Hagaskräcken i fotboll, och så hade vi ju Knallhatten och så Sahlin, som bedrev snusning. Wallentin gick fortfarande omkring och talade om Ryssland och han blev också klubbens väldige kassör, och som sådan införde han fulländad planhushållning. Ja, det var året 1931 – ett år som vi ändå icke ville vara utan.

1932

År 1932 började för klubben som 1931 slutade. Pysen i ledningen – liten men naggande god. Honom och Linnéa tillkommer äran att Vi unga, som vid det här laget bar det klingande namnet Haga-Annedal kunnat klara av de magra åren och komma in i de feta. Sin betydelse för klubben insågo de och visst också sin betydelse för varandra. Ja så arbetade sig klubben sakta men säkert upp i solen. En del av de gamla voro kvar. Henning, Holger, Nibelius, tyste Per, Jönsson bildade det gamla gardet. Och en ny generation marscherade in med Ottosson, pojken som skulle ta över-t’. Och så fick Vi unga uppleva en ny vår under sitt nya namn Haga-Annedal fastän den våren kom på hösten anno 1932.

Och nu är det takter igen ska jag säja. Först kom hon lilla Margit Falk med kinder som persikor och grace som – ha här tryter mitt ordförråd. Ja sannerligen såg man icke rött som aldrig förr i klubben. Och så kom hart när hela hembiträdenas fackförening. Och en kvinnlig kamrat sålde 24 biljetter till festen. När såg man sådant i… Och så kommo flickor i rad, och då började Henning åta sig både uppdrag och annat. Bland de sista voro små ”falkar” och så Helmi – ja – hm. Det är icke utan man sitter häruppe och blir romantisk – fy på sig gamla karn’ – hm. Så kommo nya grabbar också, och Jönsson tog visst med sig pojken. De nya grabbarna sågo mera nyktert och kallt än vi – ja kanske mest nyktert men inget ont i det.

Slutet

Ja, här har man suttit och kåserat om tider som gått, och som aldrig komma tillbaka. Minnen ha dykt upp, minnen av sol och vår och kamplust, minnen av kamrater, trofasta i allvar och lek. Nog voro vi en lustig samling figurer, och nog voro vi blå fantaster, men den ärliga viljan fanns där i alla fall. Och Vi unga, av 1930 sparkade nog i alla fall omkring sig lika bra som Haga-Annedal av 1933. Kåseriet är slut – allvaret tar vid. Det har icke endast varit skämt det hela. Det var allvar i grund och botten, men ungdom och sol och vår gjorde det hela så lekande lätt. Ni nya kamrater, som nu stå redo att taga över det hela, ni kan ägna ett och annat glatt skratt åt Egon med räfsan (han har visst maskin nu), åt Dykarns lilla figur, åt Sahlin med sin snus och åt Knallhatten med de långa bena, åt Linnéa och hennes Pys och åt alla de andra gamla i gården men I vår allt ta’ å Er hatten också för grabbarna och töserna hela dan’!

Upp med Er allesamman
och hurra 4 gånger för
Vi unga och Haga-Annedal!
Den klubben leve!

Hälsningar till alla och envar, och så till Helmi från allas eder vän och kamrat, Knallhatten

Isof, IFGH 6525