”Förr måste var och en slåss för sitt eget ackord”

Henry Berntsson, född 1904, berättar om sitt arbete på Götaverken.

Arbete på Götaverken

Mina föräldrar var båda från Göteborg. Min far arbetade 3-skift på gasverket. Vi var 7 syskon och vi bodde på Otterhällan i 1 rum och kök. Det var verkligen fart på kvällarna hemma när vi kom hem från arbetet. Mina fyra bröder arbetade också på Götaverken. När vi kom över älven med färjan tävlade vi om vem som skulle komma hem först och tvätta sig. Det fanns inga tvättmöjligheter på arbetsplatsen, så vi fick åka hem smutsiga. Man fattar inte hur mamma kunde hålla rent och snyggt hemma efter oss. Hon tvättade alla våra arbetskläder. En gång i månaden tvättade hon och då började hon på lördag och höll på till torsdag. Fattar inte hur hon orkade. En syster var hemma och hjälpte mamma. Det var synd om henne för hon kunde inte komma ut som vi andra, inte förrän hon var ganska gammal. Men hon tjänade en del pengar på att låna ut de pengar hon hade till oss pojkar. Vi betalade igen på fredagarna mot 10% ränta.

Jag gick 6 år i folkskola på Kvarnberget. Skolvägen gick förbi museet och där var vi ofta och sprang inne och jagades av vakter. Läraren var sträng, men han var intresserad av idrotts- och friluftsliv och därför gillade vi honom. Han skickade oss att köpa rottingarna han slog oss med. Vi fick stå framför katedern och så slog han oss över benen. Men vi tyckte han var bra ändå, för han var renhårig. På fritiden brukade jag snara gäddor vid Tyska bron. Vi badade vid Hultmans holme.

Efter folkskolan gick jag 1 år i yrkesskola på kvällarna. När jag var tio och ett halvt år började jag på sommaren att arbeta på Industri AB Aurora vid Heden, där Folksamhuset ligger nu. Det var en knivfabrik, det var mycket försilvring och förgyllning. Jag arbetade på ackord, 10 timmar per dag utom lördagar då vi arbetade 7 till 14. Det värsta barnarbetet var vid Surte glasbruk. Kommunen skulle övervaka men genom att chefen satt med i kommunen blev det inte mycket med den övervakningen.

När man kom hem från examensdagen var första frågan: ”Har du fått något arbete?” Man måste börja jobba så fort som möjligt. När jag var 12 år började jag på Götaverken. Mina äldre bröder hade också jobbat på Aurora och sedan gått till Götaverken och därför var det naturligt för mig att börja där också. Jag jobbade på ackord som nagelvärmare. Det var ett väldigt tungt jobb. Jag fick 15 öre i timmen och jobbade 9 timmar per dag, 5 och en halv på lördagar. Det höll jag på med i ungefär 2 år. Sedan blev jag svetsare och var det till pensionen. Jag arbetade på Götaverken till 1939, sedan hade jag annat arbete, men kom tillbaka till Götaverken 1951 och stannade till 1970 då jag pensionerades. Jag pensionerades ett år för tidigt eftersom jag tyckte att jag inte orkade med det riktigt.

Hela tiden har jag arbetat på ackord. Det har alltid varit samma kattrakande efter bra priser. Förr måste var och en slåss för sitt eget ackord. Dom som var starka hade det lättare. Fackföreningen fick hjälpa de svagare.

På 30-talet var arbetslösheten rätt stor. Efter avtalet 1936 blev det en viss stabilisering och standardmässigt var 1937–38 ganska bra år. Vid ett tillfälle var jag arbetslös i 3 månader på 30-talet. Man var väl för uppkäftig. Men det var ändå bra på Götaverken. När jag kom tillbaka 1951 efter att ha varit därifrån sedan 1939, märktes det tydligt att friheten på arbetsplatsen var större. Facket hade gjort många framsteg.

Berättat år 1975 av Henry Berntsson, född 1904 (utdrag från Isof, IFGH 7183)