”Jag bodde i Tonfisken”

Taimi Grehn, född 1922 i Göteborg, berättar om kvarteren i Gamlestaden.

Stadsskildringar – Tonfisken i Gamlestaden

I Gamlestaden bar alla kvarteren fisknamn, som Koljan, Vittlingen, Rödspottan och Tonfisken. Dessa fyra uppräknade namn användes också av folk som adresser. Om övriga hus i stadsdelen använde man gatuadressen som namn. Om folket i Koljan sa man ibland att de bodde i ”Negus”. Bolaget som ägde huset ett tag lär visst ha hetat så. Jag har vuxit upp i Tonfisken. Då man på 1930-talet byggde ännu ett hus i vårt kvarter kallades det för ”Andelsföreningen” därför att Kullagerfabrikens verkstadsklubbs andelsförenings affär hyrde där.

Tonfisken var ett tvåvånings fyrkantigt trähus målat med en ljus blågrön färg. ”Rödspottan” som byggdes då jag var i 10-årsåldern var målat i grönt, övriga hus i stadsdelen var grå eller bruna utom ”paviljongerna” som var röda och Dicksonska stiftelsens småstugor som var gula. De flesta husen var av trä.

Tonfiskens postadress var Brahegatan 7–9. Ingen tänkte på att två andra gator också drog förbi, Götaholmsgatan och Skaragatan, eftersom tomterna kring Tonfisken inte var bebyggda utan bestod av ängar, som mest användes till lekplatser. På ängen som skilde Tonfisken från ”Kulan”, som Svenska kullagerfabriken kallades, betade vedhandlare Kopps häst och där låg också ”Kulans” arbetare och vilade sig under rasterna. Ängen vid Götaholmsgatan låg mellan Tonfisken och Lödöseskolan. Ängen vid Skaragatan slutade vid ett berg som var skogsklätt. I buskarna där gömde sig ”Svarte Mannen”, en mystisk karl som ingen sett men alla hört talas om. Vi barn vågade aldrig gå ensamma upp på berget för ”Svarte Mannens” skull, men i flock gick det bra. Vid bergets fot åt Artillerigatan till låg överlärarevillan och tvärs över gatan Kvibergsskolan.

Tonfisken byggdes 1924 som nödbostäder åt folk som hade mycket begränsade inkomster eller inga alls. In i fastigheten kom man genom två portar från Brahegatan och en som vette åt Skaragatan. Det fanns en port till åt Kulans håll, men den var alltid låst, ty där bodde tillsyningsmannen för fastigheten. Han hette Bark och var fattigvårdsassistent. Jag har aldrig sett Bark tala med en hyresgäst, han bara kom och gick och tycktes inte se något eller någon. Samma kläder hade han år efter år, grå rock, plommonstop och en svart läderportfölj. Hans fru umgicks inte heller med någon i huset, men henne kände vi bättre eftersom hon ägde och stod i charkuteriaffären vid Holländareplatsen.

I den låsta porten fanns tre spisrum. Ett av dem hyrdes av Ring. Ring hade lungsot och låg långa tider till sängs. Då han orkade gjorde han småreparationer åt folk, mest lagade han radioapparater av den gamla sorten med lurar samt grammofoner. Då vi barn bildade kamratklubbar gjorde han föreningsmärken åt oss. Rings enda möbler var sängen, bordet och några stolar. Han hade mängder av margarin- och sockerlådor fyllda med verktyg, reservdelar och skrot. Barn och vuxna trivdes hos Ring, så han var aldrig ensam. Då han låg på sitt yttersta kokade vi fisksoppa med mycket sillmjölke i åt honom. En klok gumma hade sagt att det var bra mot lungsot. Detta var år 1937.

Tonfisken ägdes av Göteborgs stad. I början bodde 185 familjer där, men efter sex–sju år byggdes huset om, många spisrum slogs ihop och blev enrumslägenheter. 94 familjer fick flytta, 91 blev kvar. In i lägenheterna kom man genom ett tjugotal uppgångar, som alla vette mot gården. Vi var bland dem som redan från början fick en lägenhet trots att vi var en så liten familj. Detta berodde på att pappa var gårdskarl. Det fanns fyra gårdskarlar som hjälptes åt med sopning och snöskottning samt småreparationer. De fungerade också som ordningsvakter. Blev det gräl eller slagsmål i någon familj så hämtades alltid gårdskarlen. Fick han inte tyst på bråkmakarna så hämtades polisen, men aldrig tillsyningsmannen. Gårdskarlen fick gå till polisstationen och hämta hjälp ty någon telefon fanns inte att tillgå på kvällarna. Ibland gick man hem till polis Blom som bodde på Holländareplatsen och hämtade honom. Det var ofta bråk i Tonfisken, men för det mesta lät folk lugna ner sig av gårdskarlen. Folk bodde för tätt och gick varann på nerverna. I en lägenhet bodde 23 personer till exempel.

År 1937 betalade vi 30 kronor i månadshyra för en hörnlägenhet, som hade två fönster i rummet och var ljusare än de andra. För ett spisrum betaldes 16 kronor i månaden. Innan huset byggdes om var väggarna isolerade med kork. Den revs bort och folk berättade senare att åkarna inte behövde köra bort korken till det ställe där den skulle brännas. Korken gick själv – så mycket ohyra var det i den. Tonfisken var ett dåligt ansett hus därför att där bodde så många arbetslösa, men så dåligt hållet som ”Paviljongerna” vid Gamlestadsvägen blev det aldrig. /…/

Vid Gamlestadsvägen låg också Dicksonska stiftelsen. Där bodde hederliga fattiga, som aktades högt. Barnen där var det för det mesta synd om, de var ofta fader- eller moderlösa. Två av mina skolkamrater bodde där. /…/

I övriga kvarter i Gamlestaden bodde mest arbetare. De mest avundsvärda hade jobb på ”Kulan”. Kulan låg efter Säveån med fasaden mot Artillerigatan. Bullret lär ha varit öronbedövande, men vi var vana vid det och hörde det inte. Folk som kom och hälsade på oss fick vi skrika i öronen på, ty de hörde inte vad vi sa. Själva skrek de så högt, då de skulle tala med oss, så vi fick ont i huvudet av deras oväsen. Värst var det om somrarna då både vi och fabriken hade öppna fönster, då kunde vi inte bjuda hem folk till oss. Vi bjöd dem på en fisketur i stället. Pappa hade en liten eka med aktersnurra, som låg förtöjd vid en brygga i Säveån.

Gamlestadens fabriker, som låg vid Säveån och Gamlestadsvägen, var bra att arbeta i för en karl, men flickorna såg man på med misstänksamhet. Flickor på textilfabriker hade dåligt anseende, värst rykte hade de som arbetade på Gårda fabriker. Kulans töser ansågs för bra människor och kontoristerna där för fina damer.

Gamlestadens fabriker låg på ”andra sidan” Säveån. Man fick gå över bron för att komma dit. På den sidan låg också ”Sahlgrens sommarnöje”, landeriet Kristinedal, som i min barndom var komministerboställe åt Axel Hellman, som senare blev chef för Bräcke diakonissanstalt. Gamlestadens fabriker tillhörde oss tyckte vi, men sedan tog Redbergslid och Olskroken vid. Den meningen delades nog inte av myndigheterna. Pianofabriken som byggdes vid järnvägsviadukten åt Gamlestaden till blev aldrig ”våran fabrik”. På sätt och vis blev pianofabriken ett förargelsens hus, ty folk kunde inte ogenerat hoppa av tågen där sedan tomten blev bebyggd. Tågen brukade stanna till där en stund för att invänta klarsignal från Olskrokens station och då gick folk som ville gena vägen till Gamlestaden av där. Politiska flyktingar kom in i landet den vägen också om natten. Vad det var för flyktingar vet jag inte, men de var säkert arbetarvänliga eftersom polisen kom och letade efter dem i Tonfisken.

På den rätta sidan av ån mitt emot Gamlestadens fabriker låg Marieholms bondgård, där vi försökte köpa färsk mjölk de sommarsöndagar då lördagsmjölken surnat. Ibland gick det, men för det mesta inte. Gårdens fasta kunder skulle först tillgodoses.

1938 flyttade jag från Gamlestaden och Tonfisken, som vi flyttat in i som en av de första hyresgästerna 1924. Då jag flyttade höll den nya tiden på att få fäste i Gamlestaden, och Tonfisken hade börjat få anseende som ett hus där bra arbetare bodde. Till stor del var detta arbetarrörelsernas förtjänst, främst hyresgäströrelsen. De arbetade hårt för att höja folkets standard ekonomiskt, socialt och kulturellt. Mycken energi lades ner på att få folk att se på sig själva och andra med nya ögon. Som ett led i detta kom Solgårdarna till, där barnrika familjer fick en hygglig bostad för billig hyra. Målet var att Dicksonska stiftelsen och Paviljongerna skulle försvinna. Ingen familj skulle få en orättvis stämpel på sig som sa att de var en sämre sorts fattiga. Det gick inte så lätt att få folk att tänka om. Innevånarna i Solgårdarna föraktades för att de hade så många barn. Man kallade husen för ”Kaninburarna”. Gamlestadens Solgårdar låg vid Banérsgatan. /…/

Slakthuset, som hade många anställda, låg i Gamlestadens utkanter. Där köpte vi billigt kött. Huvudskalleköttet, som man gjorde kalops av eller kokte soppa på, kostade en krona kilot. Tanterna som stod där och sålde var mycket snälla. Fattiga barn fick ofta ett kilo på köpet.

Åt Kvibergshållet till låg flera bondgårdar. En bonde hette Olsson. Han arrenderade marken där Kvibergs kyrkogård nu ligger. Där odlades ärtor och då de skulle skördas satte Olsson upp lappar i Tonfiskens portar varpå det stod textat att barn kunde få arbete som ärtplockare. Jag plockade en säck full en gång och fick 1 krona och 35 öre för det. Många mammor tog detta dåligt betalda barnarbete. /…/

Göta Artilleriregementes kasern låg i Kviberg vid slutet av Artillerigatan, där spårvagnarna också vände. Bakom Kviberg låg Utbynäs där rika människor hade stora villor. Alla mammor var rädda för att deras flickor skulle bekanta sig med soldaterna, som var inkvarterade i kasernen. De skrämde oss så vi gick långa omvägar förbi då vi skulle gå till bergsjön och bada. Man sa att en del soldater våldtagit flickor och sedan mördat dem och gömt dem i en gång som gick under jorden fram till Säveån. Då och då flöt därför ett stackars oigenkännligt flicklik upp i ån.

Föräldrarna skrämde också barnen för Sävelången, ett väsen som bodde i Säveån. Sävelången drog en människa till sig varje år, helst ett litet barn. Detta hade till följd att vi undvek att leka på bryggorna, tills någon drunknat. Så fort en olycka skett lekte fullt med barn vid stränderna och bryggorna, till och med i båtarna som låg förtöjda där.

På ängen vid Lödöseskolan låg ett koloniträdgårdsområde där arbetare som levde under bättre ekonomiska villkor hade byggt små sommarstugor, som de bodde i. Av dem kunde vi få köpa fallfrukt och blommor billigt. Koloniägarna ordande också sommarfester med glass- och läskedrycksservering samt dans. Man hade gjort en dansbana av trä mitt i området. Några dragspelare skötte musiken.

Tonfisken var, som sagt, ett stort fyrkantigt hus, som liknade en borg. Gården var hela husets uterum. I mitten var en plantering med sandlåda för småbarnen att leka i och bänkar att sitta på för de gamla. På gården hölls möten av allehanda slag, religiösa och politiska. Under valåren tävlades kommunister, vänstersocialister och socialdemokrater om rösterna. De borgliga partierna kom aldrig, de höll sina möten på Holländareplatsen. Arbetarpartiernas folk kom med stora trattar som de ropade ut sitt valprogram i. De hade ofta en spelman med sig, som först drog en låt, ty då spelmän kom till gården öppnade de flesta sina fönster. Ett valår gick en rödklädd ungdomsgrupp runt gården och ropade ”Rösta rätt – rösta rött!” Det var kommunisterna såg vi på flaggan. Det året då bondeförbundet hade makten ledde socialdemokraternas ungdomar allsång på gården. Visan, som vi sjöng, hade många verser och varje slutade med refrängen ”Per-Albin igen! Per-Albin igen!” Möttes ”Strömmare”, som vänstersocialisterna kallades efter partiledaren Albin Ström, och socialdemokraterna blev det bråk och kiv, ibland också slagsmål.

Att rösta rött var rätt i vårt hus och med rött menade man något av de tre arbetarpartierna. Skulle man rösta borgligt och någon fick veta det blev man utfrusen ur gemenskapen och det var ett mycket hårt straff, ty utan den kunde man inte leva ett någotsånär hyggligt liv. Ingen hjälpte den utfrusne. Blev han sjuk fick han ligga där ensam utan att någon handlade mat eller bar in ved åt honom. Ingen lånade ut något åt utfrusna.

Vid bröllop, födelsedagsfester och begravningar lånade grannarna porslin, stolar, lakan och svarta kläder av varann. Även de som var personliga ovänner och undvek varann under vardagarna stödde varann då nöden stod för dörren. Efteråt kunde man fortsätta att vara ovänner igen men oftast blev det väl så, som de gamle sa, ”Döden allt förenar”. Man blev alltså vänner åtminstone den närmaste tiden efter olyckan. /…/

Under arbetslöshetstiden ansåg folket i vårt hus att det var skamligt och egoistiskt att båda makarna arbetade. Bara en åt gången skulle ha jobb. Då pappa gick arbetslös arbetade min mamma som spinnerska på Almedals fabriker tidvis. Senare började hon sticka och virka för hand hemma. Kontoristerna på Kulan beställde koftor och jumprar. De köpte garnet och hon begärde 4 kronor i arbetslön för ett plagg med kort ärm och 5 kronor för ett med lång. I de flesta fall fick hon 1 krona i dricks. Pappa skaffade extraförtjänster genom att fläta korgar och senare genom att valla skidor. Han var med i Göteborgs skidklubb och vallade för dem till och under deras tävlingar. Han vallade också för Idrottsmagasinet i Göteborg. Verkstaden hade han i Kronhuset ett tag. Han tävlade också för Göteborgs skidklubb. På sin 50-årsdag i mars 1935 vann han ett distriktsmästerskap. Han dog 1939 och var då ännu aktiv. Mamma tyckte inte om skidklubben därför att medlemmarna söp så väldigt. Söp gjorde nästan alla män i vårt hus. Det räknades för normalt att supa på lördag och att ta sig en återställare på söndag. Men bara en återställare. Söp man på söndag och under vardagarna var man förfallen. Kvinnor som söp räknades för dåliga fruntimmer och kallades fyllekajor. På kalas fick kvinnor dricka vin och likör, det ansågs passande. Ölgubbar var tarvliga, ölkäringar patrask och räknades som horor.

Att få barn utom äktenskapet ansågs för ett grovt fel, men ett mänskligt sådant, om man inte gjorde om samma fel en gång till, då var man liderlig. Att vara skild var skamligt.

Hela min barndom präglades av arbetslösheten. Fast, bestämt arbete började männen i min omgivning att få först i slutet av 1930-talet. Jag minns bara en som hade ordinarie anställning. Det var Karl Snygg som var metallarbetare i Svenska Kullagerfabriken. De övriga sändes då och då ut i så kallade AK-jobb, eller nödhjälpsarbete, som detta Arbets-Kommissionens arbete också kallades. Jobbet var tidsbestämt. Pappa var till exempel ute sex veckor på ett vägarbete i Västergötland och under en period sprängde han berg på Hisingen. En hel sommar fick han dock arbeta som förman vid kyrkogårdsanläggningen vid Kviberg. I detta AK-jobb anställdes en förman varje sommar. Arbetslaget byttes dock ut var fjortonde dag, vilket blev mycket besvärligt eftersom laget aldrig hann få rutin. Meningen med denna ordning var att så många som möjligt skulle få tillfälle till arbete, dels för att man tjänade några kronor mer än vad man fick i understöd, dels för att arbetslösheten skulle brytas av en period av sysselsättning. Man hade upptäckt att folk som gick för länge utan bestämd arbetsordning och träning ofta förföll till arbetsovillighet och kunde inte börja igen då bättre tider stundade. På bättre tider trodde alla. Bäst skulle det bli då landet fick en arbetarregering. Krig gav också arbete. Många vuxna i vårt hus sade ofta att ”krig ger bröd och död”. Ibland sa man ”krig ger och tar bröd”.

Under kyrkogårdsarbetet hade pappa en förmansbyssja som stod i en björkdunge där krematoriet nu ligger. Den stod alldeles vid en bäck vars vatten förklarats för drickbart. Vattnet kom från bergen och var kallt även under heta dagar. I bäcken kylde gubbarna sin svagdricka under arbetsdagarna och brännvinet till lördagsfyllan. Då gubbarna gett sig av hem flyttade mamma och vi barn ut i byssjan, som den sommaren blev vårt sommarnöje. Vi delade den med någon inbjuden familj med barn. Detta för att vi inte skulle sakna lekkamrater och för att de vuxna skulle kunna dansa eller spela kort under lördagskvällen. Med bärplockning fördrevs söndagarna. Man syltade och saftade för eget behov. Mamma gav också bort bär eller blommor och blad, som hon band i fina buketter. Dessa presenter fick de fina familjer som brukade ge oss kläder om vintrarna eller matkorgar till jul. Sjuka och gamla uppvaktades också med bär eller blommor. Vi brukade ta med oss blåbärskvistar med bär till sjuka så att de fick plocka dem själva. De som inte kunde gå ut och se bären på grön kvist brukade uppskatta detta eftersom de ofta låg och längtade till skogen. Genom att ge de fina människorna bär tyckte mamma att hon minskade tacksamhetsskulden till dem. /…/

De familjer i Tonfisken som inte hade någon vuxen som kunde försörja dem levde på arbetslöshetsunderstöd eller fattigvårdshjälp. Det förra var finare att få än det senare. Att vara arbetslös kändes genant även om man inte kunde hjälpa det. Därför sade man aldrig om en vän att han gick arbetslös utan man omskrev det med att säga att han eller hon gick och stämplade. Att stämpla innebar att man gick till arbetsförmedlingen en eller ett par gånger i veckan och sökte arbete. Fanns det jobb att få så måste man ta det, hurudant det än var, annars miste man understödet och fick begära fattigvårdshjälp. Fanns det inget arbete att få fick man en stämpel i sin arbetslöshetsbok, som intygade att man sökt men förgäves. Stämpelfria dagar gick man kring hos olika företag och sökte efter en försörjningsmöjlighet eller också tillverkade man handarbeten som man sålde. Pappa gjorde, som sagt, korgar och mamma stickade. Hon hade ett hemligt, lite skamligt jobb också. Hon stickade stoppdukar som kvinnor använde en gång i månaden. Dessa sålde hon till en vit- och kortvaruaffär på Korsgatan. Då vi levererade dem fick vi gå in bakvägen genom gården till affären och vi måste viska då vi förhandlade med innehavarinnorna. Då vi levererade grytlappar gick vi den vanliga vägen från gatan.

Barnen hjälpte också till med försörjningen. Vi gick kring och sålde. Jag virkade prydnadsdockor, som man hade sittande mitt i finsoffan på den tiden. I Grand Bazar köpte jag en celluloiddocka för 50 öre och hos Buttericks för några ören gult eller svart ”änglahår” som jag klistrade fast på dockans huvud. Av pastellfärgade garner, som inhandlades i Hultens kortvaruaffär vid Artillerigatan (för 1 krona och 25 öre hg) virkade jag en klockkjol och en herdinnehatt, som fick dockan att likna en liten 1700-talsdam. Något över en krona tjänade jag per styck och lyckades därför spara ihop till en examensklänning och underkläder till konfirmationen. En konfirmand skulle ju ha nytt på sig inifrån och ut. Detta för att inte anses för utfattig.

Men det var inte bara på prydnadsdockor jag tjänade pengar. Jag uppfann till exempel en äggvärmare som såg ut som en kyckling, som stod på ståltrådsben. Av trädgårdsmästaren i Kviberg, som kallas ”Bellevue” nu, fick jag köpa tråd billigt, gröna trådbitar som han brukade stötta slokande blommor med, både snittblommor och de dåliga som användes till begravningskransar. För att äggvärmarna skulle se trevligare ut stoppade vi upp dem med urblåsta ägg. Man stack ett hål i var ända på äggen och blåste ur dem då man till exempel gjorde pannkakor eller annan mat som inte behövde hela gulor.

Genom skolans förmedling sålde vi jultidningar för Åhlén och Åkerlund och tjänade då en slant. Majblommor och Barnensdagsmärken sålde vi utan att själva tjäna något. Ibland fick de som sålt mest en biobiljett. En del barn köpte julkort i bazarerna och gick kring och sålde dem några ören dyrare. Mina föräldrar kallade sådant för ocker, så det fick vi inte göra. Vi fick bara sälja det vi gjort själva.

En slags grytlapp som jag virkade av silkegarn och som liknade en papegoja blev mycket populära men var förfärligt opraktiska. De skulle användas till finporslinskaffekannan vid festligare tillfällen, men silket var så glatt att kannan gled ur händerna på servitrisen. Man köpte grytlapparna ändå och använde dem som prydnader på så sätt att man lät dem hänga på kannan i skåpet. Husmödrarna i Tonfisken hade sitt finporslin förvarat i ett skåp i rummet. Det skåpet var hennes stolthet. Innehållet visade hon för sina väninnor då och då. Därför var det viktigt att allt såg fint ut då hon öppnade det.

Många familjer fick hjälp av välgörenhetsorganisationer av olika slag, mest av diakonissan och slumsystrarna. Då vi behövde sökte mamma upp diakonissan. Vi gick aldrig till slumsystrarna därför att mina föräldrar ansåg att man inte skulle ockra på föreningar som man inte sympatiserade med i andliga ting. En gång fick vi pengar av något som hette ”Föreningen för blygsamme fattige”. Att få hjälp därifrån var hedrande eftersom det var ett betyg på att man inte var framfusig eller ”om sig” som det kallades då man sökte hjälp var och när man kom åt även om det inte var av den yttersta nöden påtvingat. Att vara så ”om sig” att man sökte hjälp av flera föreningar på en gång var omoraliskt. Fick man till exempel matpaket från flera organisationer innebar det att andra, kanske mer nödlidande människor, blev utan och det var egoistiskt. Hos diakonissan fick man en lapp med en viss summa påskriven. Med den gick man till en angiven butik och fick handla de varor man behövde. Rena pengar fick man sällan.

Kyrkan och fattigvården kändes inte så svårt att få hjälp av, de räknades till det ”allmänna”. Privathjälp var oftast genant att ta emot. Julafton brukade till exempel för oss främmande välgörenhetstanter besöka Tonfisken. De kom två och två och delade ut korgar med mat och juleljus. Under besöket stod de hela tiden mitt på golvet. Jag tror inte att de blev bjudna att sitta ner, ingen kom sig för att be dem ty situationen var för pinsam. Dessa besök var förnedrande. Tanterna tittade sig så nyfiket omkring. Våra politiska ledare kallade denna form av välgörenhet för rikemans sätt att köpa sig julefrid. De gick bara till ”sympatiskt ” fattiga, det vill säga fyllerister och fackföreningsledare till exempel fick inga korgar. Många familjer fick flera sådana besök under julafton. De delade då med sig av överflödet med de grannar som inga korgar fått. Egentligen skulle vi inte fått eftersom min far både söp och var syndikalist, men min mor var omtyckt. Tanterna fick adressen till oss genom mammas kunder. Privathjälp som man fick genom personliga relationer var mindre svår att ta emot, ty då kunde man göra något igen och kände sig inte så tacksamhetsbunden. /…/

Att köpa brännvin då nöden stod vid dörren ansågs för naturligt i vårt hus, det var bara välgörarna som tyckte det var galet. Männen (inte kvinnorna) behövde en lördagsfylla för att orka stå ut med tillvaron, men man måste kunna behärska spriten annars blev man dåligt ansedd. Man drack om lördagarna. Tog man mer än ett par återställare om söndagarna eller söp en vardag var man förfallen. Detta gällde de arbetslösa. På arbetsplatserna gällde andra lagar. Där hade man fester, till exempel taklagsfester på byggena då arbetsgivarna bjöd eller överskottsfester då ackordslönen delades ut och man salade till brännvinet själva. Från sådana tillställningar var det lovligt att komma hem berusad. /…/

Inställningen till spriten ändrades liksom många andra föreställningar ju mer propagandan från folkrörelserna vann insteg. Men jag kan inte minnas att nykterhetsrörelsen höll möten på vår gård. Desto flitigare var då, som sagt, hyresgäströrelsen samt de fackliga och politiska organisationerna. Frikyrkorna sparade heller ingen möda.

Vid sidan av de stora mötena i lokaler, gårdar och på torg, arbetade folkrörelserna med personlig fostran och agitation i hemmen. Den handhades av tidningskolportörer och inkasserare av föreningsavgifter. De var utbildade av föreningarna för detta jobb och var utrustade med uppslagsböcker som de slog i då de inte kunde svara på kniviga frågor. ”Gubben med Brand” syndikalisternas tidning var mycket välkommen. Jag minns inte hans namn men väl hans utseende ty han var Hjalmar Brantings dubbelgångare. Hade samma hår och mustascher. De borgliga tidningarnas avgifter inkasserades av tidningsbuden. Några av dem agiterade då för arbetarrörelserna. Den framgångsrikaste av dem var Therese Svensson som sedan blev stadsfullmäktigeledamot för socialdemokraterna. Hon bildade Tidningsbudens fackförening, flera intresseföreningar inom partiet, samt Jonsereds kvinnoklubb.

Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till nödlidande. Man sa att det var samhällets fel att folk som ville arbeta inte kunde få anställning, därför var det samhällets plikt att se till att de arbetslösa fick mat och dryck samt tak över huvudet. Livets nödtorft skulle man inte få av välgörenhet, det var ens rättighet. Man skulle inte behöva bocka och krusa för herremän och eras fruar. De uppmanade oss att neka till att ta emot de korgar som ”rikt folk köpte sin julefrid med”. Men ingen nekade, ty man ville inte stöta sig med tanten. Hon kunde ju vara fru till någon som kunde ge de vuxna arbete. Man hade inte råd till att vara stolt. /../

Berättat år 1968 av Taimi Grehn, född år 1922 i Göteborg (utdrag från Isof, IFGH 6298)