”Man fick gå i alla slags väder”

Här följer ett flertal berättelser av kvinnor som arbetade som tidningsbud under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

År 1908 började jag som tidningsbud på Ny Tid som då låg på Skanstorget, nu ligger det ju på Järntorget. Distrikten var stora och tog upp till tre timmar att gå. Jag fick 4 kr och 50 öre i lön per månad. Man fick gå i alla slags väder. För att inte bli våta om fötterna smörjade vi in våra skor med linolja. Jag gick 14 år med Ny Tid som var eftermiddagstidning då. Sedan, omkring 1916–17 började jag med Morgon-Posten (MP). Förutom bärningen hade vi hand om inkasseringen vilket var så besvärligt ty folk var så fattiga i Burås så de hade aldrig pengar att betala med. På Ny Tid redovisade vi till revisor Karl Oskar Gran. Då jag gick med Ny Tid gick jag kajdistriktet vid Rosenlund, som också bestod av arbetarekvarter.

De flesta tidningsbud hade också annat arbete. Jag gick som hjälp i en sjökaptensfamilj i Masthuggsliden. I Göteborgs Ångbageri arbetade jag ett tag likaså i cafeet Ankaret. I början av 1930-talet flyttade vi från Lunden där det då fanns en massa småindustrier på den tiden, stenhuggerier och smedjor, som man började riva. Vi flyttade till Härlandavägen, men som tur var så fick vi snart denna lägenheten vid Storkgatan. I samband med flyttningen bytte jag distrikt. Jag hämtade packen och började bära vid Södra vägen 2, gick Hedåsgatan upp och ner och fortsatte ända bort till Getebergsäng. Det var ett vidlyftigt distrikt med få tidningar som tog två och en halv timma att gå, d.v.s. om man skyndade sig.

De flesta tidningsbud arbetade som jag med städning vid sidan av. En del arbetade på fabriker. Lilla-Klara var lösnummerförsäljerska och hade sitt pass vid Lilla Torget. En gjorde svavelstickor hemma i bostaden och höll flera gånger på att ta livet av sig med det.

Axel Anderssons i Transportarbetareförbundets Platsstyrelse här i Göteborg och Axel Dahlström i Fackliga Centralorganisationen vill numera ta äran åt sig för att ha bildat Tidningsbudens fackförening men det är stor lögn. Det var Therese Svensson som gjorde det. Karlarna ville inte ha oss med. De sa alltid att föreningar är för karlar och inte för fruntimmer. Många slog sina fruar för att de gick med. Då vi ingen förening hade och inte kunde sympatistrejka var det många tidningsbud som fick stryk av sina män för att de inte lade ner packarna och gick understödslösa och svalt. Nej, det var Therese som sprang runt och samlade ihop oss och det var i hennes kök som vi bildade organisationen. Jag är medlem Nr 16 så jag var med den gången därför vet jag det säkert. Sedan fick Therese springa och krusa karlarna för att få deras stöd.

Våra möten var rena spektaklen. Alla pratade i munnen på varann och ingen kunde något utom Therese som fick skola oss fackligt. Hon blev nästan en diktator därför att hon ensam kunde allt, men det behövdes en fast hand då. Jag hör inte till dem som glömt vad hon gjort för oss innan hon försnillade kassan. Jag höll henne då som förr bakom ryggen. Jag tror att försnillningen blev för att hon hade för mycket att göra och inte kunde hålla reda på papperna, så mycket pengar som hon dömdes till har vi aldrig kunnat ha, så domen blev nog fel men vi vanliga människor kunde ju inget göra.

Jag skänker er min fackföreningsbok med de första stadgarna så att de som kommer efter kan se vad vi gamle gjort.

Berättat av Ellen Nilsson, född år 1885 i Göteborg (Isof, IFGH 6345, s. 1–3)

Jag har egentligen inget att säga för jag har levt som alla andra här i Annedal, där jag är född, uppväxt och alltid har bott som ogift och gift. Min far, som var i pålaryrket, söp hemskt, så mamma gick till hjälp. Skurade, tvättade och slet för andra. Min mamma var det bästa man kan tänka. Det var så förr, att det mesta som karlarna tjänade, ville de gärna ge till fylla. Då fick mödrarna gå ut och tjäna. Bäst hade de som då de kom hem efter att ha slitit till sent på kvällen inte fick stryk av sin fulle man.

Vi var fem barn och vi bodde i ett rum och kök. Jag gick i skolan i fyra klasser som man gjorde på den tiden. Skollokalerna var så många så jag kommer inte ihåg dem alla för vi fick flytta så ofta, eftersom vi fick bättre lokaler. Alla mina alärarinnor var så snälla, bara fröken Dalberg var ett hår av det värsta. Fröken Olsson som jag gick för på Skolgatan var gammal och väldigt snäll.

Barn arbetade på den tiden, men jag hjälpte till hemma tills jag var sjutton år. Då började jag på Almedals fabriker och rullade spolar från klockan 6-6. Vi fick gå till arbetet. Det värsta var att det inte fanns några vägar, riktiga vägar vill säga. De som fanns var leriga och bedrövliga, men det var bara att kliva på i modden, för man måste. Jag tjänade en krona om dagen och var så trött då jag kom hem, så att jag aldrig orkade gå ut annat än på söndagarna.

Efter jag gift mig behövde jag inte arbeta borta, men under kriget (1917) blev allt så dyrt och vi tog min brors pojke till oss, som vårt eget, för vi hade inga barn, och då började jag hjälpa till med att tjäna till hushållet. Jag gick ned till Handelstidningen och Kalle Pettersson på expeditionen hjälpte mig så att jag fick börja bära den röda 1). Det var bra för den kom ut på eftermiddagen och då var det inte mörkt ute. Jag bar den lilla röda ända tills jag slutade 1937. Första tiden fick vi hämta den på tryckeriet och bära den bort till distriktet. Mitt började på Viktoriagatan nedanför Vasagatan. Jag gick i alla hus på Föreningsgatan nästan upp till Kapellplatsen. Det var ett lätt distrikt jämfört med andra, på andra tidningar, som jag ibland gått extra. Gubbarna på distributionen var snälla och budena också, men jag känner dem inte, för jag har alltid varit för mig själv.

Det blev bättre när tidningen började köra ut packarna, då fick jag hämta den i cigarraffär på Sprängkullsgatan. Cigarrhandlaren, han var en väldigt trevlig karl.

Nu bor jag här på Sprängkullshemmet. Vi är fyra stycken som bor i samma rum och vi har utsikt över Pilgatan. Där går en ung flicka och en ung pojke med tidningen och de är ute redan klockan fyra. Det hade aldrig gått för sig då jag var ung. Gick vi så tidigt klagade folk för att vi väckte dem, ty vi hade bara träskor att ta på oss och de klampade så hemskt i trätrapporna. Här på hemmet är alla så snälla och mina rumskamrater är bra. Systrarna är snälla och jag har tur som har bra kamrater på rummet. Förra året var jag och hälsade på en vän i Kålltorp. Ålderdomshem där har de det riktigt bra för de har bara en kamrat på rummet.

1)      Göteborgs-Tidningen. (trycktes på ljusrött papper)

Berättat av Anna Sjöblom, född år 1869 i Annedal, Göteborg (Isof, IFGH 6345, s. 4–6)

Jag är född i Resteröd i Bohuslän och gick i skola där i ett litet hus som inte liknade någonting. Det var inte reda med undervisningen. Vi fick mest läsa oss Schartaus katekes för att bli snälla. Numera är jag inte så snäll men man skulle nog behöva vara det. Vi hade en väldigt lång väg att gå till skolan.

Efter skolan började jag arbeta på herrgården i Varekil, Orust där min bror var torpare. Jag tröttnade på det och flyttade till Göteborg då jag var 18 år. Jag hade två systrar här som stod i en cigarraffär. Hos dem fick jag bo mot att jag hjälpte dem litet.

Då jag inte ville bli affärsbiträde som var dåligt betalt gick jag till Platsbyrån och hörde efter annat och de rekommenderade mig att börja arbeta i någon matsal. På så vis hamnade jag vid det gamla Ångköket som låg vid hamnen i närheten av Skeppsbron. Där trivdes jag ty där var liv, ruch och skoj. Det var arbetsamt men det gick som en dans, man var ju ung. Vi arbetade från 5 på morgonen och slutade ibland inte förrän 7 eller 8 på kvällen. Ändå orkade man gå ut och dansa. Vi gick till en förening som hette Frihetsbröderna därför att de hade en riktig orkester. De serverade bara läskedrycker under pauserna, ingen sprit.

I ångköket jobbade jag med disk och städning. Blanka de stora kopparkärlen, och skura zinkdiskbänkarna och alla gafflar och knivar var inget latmansgöra. Jag arbetade tillsammans med en 18-19 års pojke första tiden. Onsdagar och lördagar var det liv och rusning ty då skyndade alla för det var danskvällar. Då höll vi inte så hårt på att den eller den skulle göra sitt tilldelade arbete. Alla hjälpte alla då så att vi skulle komma iväg. Alla utom kokerskan Ida. Ida var en stor grann flicka som var litet fin av sig. Hon blev gift med en amerikansk sjökapten som hon träffade i Ångköket.

Ida var finkokerska och lagade kaptenernas mat. Ångköket hade flera sorters matsalar. Kaptenerna som behandlades som kungar kunde givetvis inte sitta i ”krogsalen” med stuveriarbetarna utan hade egen matsal tillsammans med annat fint folk. Krogkokerskan var inte dålig hon heller. Arbetarna fick bra mat för en billig penning. Tyvärr så var supen också billig. I caféet serverades kaffe och pilsner. Spisarna i där de olika kokerskorna stod var lika fina. De var rödlackade, inte svarta. Det ingick i mitt arbeta att tände dem på morgonen. Källarmästaren hette Olsson på min tid.

Många söp sig fulla då som nu, men det var mera frestande då ty brännvinsfatet stod mitt i kroglokalen. Dit in fick man komma om man var smutsig och arbetsklädd, men hos kaptenerna kom bara söndagsklädda människor in. Många satt hela kvällen och var bra berusade då vi stängde. Men det var bra folk ändå, stuveriarbetare mest, som satt i krogen och caféet. De antastade oss aldrig och var inte närgångna. Den enda gång jag blev överfallen var nere vid kajen och det var av Valkyrian ett dåligt fruntimmer som brukade hålla till vid Järntorget. Hon trodde att jag ville ta hennes kund ifrån henne vilket jag naturligtvis inte alls villa. Vi vandrade ofta efter kajen sent om kvällarna och vi fick alltid var ifred. Gubbarna och sjömännen visste vilka vi var. Andra kvinnor antastade de, men inte oss.

Jag gifte mig med en Olskrokspojke som var en söla, så jag fick mest stå för försörjningen själv. Vi fick sex barn. År 1928 blev jag änka.

Jag hade flera herrskapsställen där jag gick och städade och tvättade medan barnen växte upp och så gick jag med tidningen på morgonen. År 1915 började jag med Göteborgs-Posten (GP) här i Gamlestaden. Distriktet var stort. Jag började nedanför Slakthuset och gick fram till Kulan (Kullagerfabriken), så torget ena sidan av Götaholmsgatan hela Koljan och Tonfisken och slutade med Lödeseskolan. Det tog tre timmar och då hjälpte barnen mig. Vi hade inget bestämt antal tidningar, som de har nu, utan de la’ bara på och på. Vi fick värva prenumeranter själva men fick inte betalt för det. De var glada för de och tackade mig. Om prenumeranterna minskade fick vi större yta att springa därför värvade vi. Under arbetslöshetstiden var det svårt att få folk att prenumerera här.

Den första tiden fick vi fara ner till distributionen vid Lilla Bommen och hämta packen. Jag låste in den del av packen i källaren, som jag inte bar med mig, så att folk inte skulle stjäla tidningar, som de gärna gjorde. Det var ju långt att gå efter nya exemplar om några skulle komma bort. Jag åkte med den spårvagn som Kulans nattskiftsarbetare åkte hem med ner till tidningen. Den gick strax efter fyra på morgonen För det mesta fick vi vänta därför att tidningen inte var färdig då vi kom. Väntsalen var liten och trång och räckte inte till alla så vi fick sitta i trapporna också. Blev väntan lång kunde tidningen bjuda på kaffe, men det var bara i början, under kriget slutade man med det. Hem med packen åkte jag med den spårvagn som Kulans arbetare (vilka inte arbetade skift) åkte till jobbet med. I den vagnen var det trångt om saligheten och kullagerarbetarna svor ve och förbannelser över våra stora tidningspackar. Förmän på distributionen var Johansson, som var käck och Nilsson som väl också var bra, men han svor och levde så.

Vi hade hand om inkasseringen av prenumerationsavgifterna också och det var besvärligt därför att man fick springa så många gånger till en del som aldrig hade pengar att betala med. De flesta prenumeranter var bra man många var lea. En av de leaste som alltid klagade över att man kom för sent med tidningen var alltid len i mun då det gällde avgiften, som han inte kunde betala. En del villa låna pengar av mig till avgiften. Flickorna på kontoret, som vi redovisade för var snälla, mest tyckte jag om fröken Wickberg. Jag fick kläder av henne. En del prenumeranter gav en också kläder vilket var genant, man kände sig som en tiggare.

Då Therese Svensson bildat fackföreningen blev det bättre. Man slapp att hämta tidningen måndagar till fredagar, men lördag fick vi fara ner till Lilla Bommen som vanligt. Therese gjorde ett avtal med spårvägen, som tog vara packar och slängde av dem utanför Kulans port där vi fick hämta dem. Så småningom blev distrikten mindre också och vi fick inte gå med hur många exemplar som helst. Therese var mycket noga av sig. Vi fick inte börja arbetet förrän klockan fem även om packarna kom fyra. Hon bestämde också att vi inte fick gå i trappor där det inte fanns ljus. Då inkasseringen upphörde kände jag mig lycklig ty jag hade så svårt för den. Man kände sig som en tiggare eftersom folk var så fattiga här i Gamlestaden.

Då typografstrejken bröt ut 1919 slutade jag som tidningsbud därför att en som hette Fogelkvist skällde på mig och sa att jag saboterade dem. Jag började då jobba på Hotell Eggers där jag skalade potatis, rensade höns och diskade. Efter strejken kom Nilsson hem till mej och bad att jag skulle ta distriktet igen, men jag ville inte. Den dagen stod jag i brygghuset och han följde efter mej ner och tjöta och när han stått där i tre timmar så så lovade jag. Jag kunde ju inte ha honom stående i brygghuset och tjöta hela dagen så jag var tvungen x)

Jag slutade 1949 och fick då pension.

x) Nilsson lovade mig 18 kr i månaden i lön om jag började. Det fick jag också och det var bra betalt då. De har alltid uppskattat mig på GP.

Berättat av Alma Hellström, född år 1878 i Resteröd (Isof, IFGH 6345, s. 7–11)

Jag tillhör en stor tidningsbudssläkt som burit tidningar i Göteborg i flera generationer. Även om yrket är fritt och bra samt ger en motion och en slant i månaden så vill jag inte att mina barn skall fullfölja traditionen. Arbetet är tungt och man får för litet sömn.

Min mormor och hennes syster kom hit som fosterbarn till en familj Annedal från Oskarshamn. Fosterfadern var skomakare och hans fru kokade karameller som hon gick och sålde på gatorna. Hon gick också med tidningar. Då mormor var fem år fick hon börja hjälpa sin fostermor och syster (Alma Johansson) och sälja Snällposten och Förposten. Min mor (Alma Johansson d.y.) fick börja hjälpa mormor tillhanda. Det gick så till att jag hjälpte mamma på morgonen med att bära ut Morgon-Posten (MP) före jag började skolan för dagen. Vi började vid Tullen och gick i alla magasinskvarteren där, så gick vi i en del av Nordstaden som började med Broströms hus och Hertzia. Så hade vi Lilla Bommen och Hultmansholme ända fram till Gasklockan. Distrikten var så stora på den tiden att ingen kunde klara dem ensam, därför måste barnen hjälpa till om man ville att inkomsterna skulle stanna inom familjen.

Efter skolans slut på eftermiddagen fick jag rusa iväg och hjälpa mormor som gick med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (HT) i Nordstaden. Det distriktet började vid Posthornet en gammal restaurang som ligger där Eskilstunaboden nu ligger. Vi gick i halva den stadsdelen gata upp och gata ner, i vart enda hus och slutade med Nils Erikssonsplatsen. Den andra halvan åt staden till hade Therese Svensson.

Mormor berättade om hur det var förr. Hon hette Hedvig och var född 1876 och gifte sig ung med hamnarbetaren Oscar Ljung som var av gammal soldatsläkt från Otterhällan. Förutom tidningsbäringen arbetade hon vid konjaksfabriken vid Magasinsgatan. Hon var mycket skötsam och ordentlig. Under de år hon arbetade på fabriken så tog hon bara ett glas konjak en gång. Den gång övertalade en förman henne därför att hon skulle få lindring i barnverkarna. Hon ville inte gå hem från arbetet förrän hon säkert visste att det var tid att kalla på barnmorskan. Hon fick nio barn så hon hade ju erfarenhet av värkar. Då morfar tagit ett par supar så kunde han svära, då sa alltid mormor: ”Lägg av knektefasonerna.”

Mormor gick också med MP. Då hon gått 38 år fick hon medalj i domkyrkan. Cermonien där var mycket högtidlig och hade organiserats av Lampe på MP som också var klockade i Domkyrkan.

Mormor var bland dem som bildade Tidningsbudens fackförening och fostrade sedan oss barn och barnbarn till ansvar för den. Mamma och flera av mina mostrar är liksom jag aktiva inom fackföreningen. Pappa, Gustaf Johansson, är rörläggare, vi är fyra syskon och bodde på Otterhällan. Själv har jag två barn och är gift med en svarvare.

HT:s distribution där vi hämtade packarna låg i hörnet av Post- och Tyggatorna. Där var mycket trångt i synnerhet om lördagarna då även de som bodde i stadens ytterkanter fick hämta, därtill kom alla lösnummerförsäljare som då också trängdes med oss. HT var en populär lördagstidning.

Jag fick mitt första egna distrikt då jag var 14 år. Det var Göteborgs-Tidningen (GT). Man fick börja som extra ordinarie vilket innebar att vi fick gå ner till distributionen varje morgon och höra om något blivit ledigt eller om någon var sjuk. Jag behövde inte vänta länge förrän jag fick eget som sträckte sig över Avenyen Lorensbergs- och Teatergatan. Vi som hämtade packarna på distributionen och hade långt att gå fick spårvagnspoletter av tidningen för att komma fort ut med den. Ett år senare började jag med Göteborgs-Posten (GP). Distriktet började vid Margaretaskolan och sträckte sig över Södra Vägen och Avenyen. GP kördes ut till distrikten med långa smala vagnar som drogs av två hästar. Om lördagarna fick vi hämta dem i distributionen vid Lilla Bommen d.v.s. vi som gick i innerstaden, ytterområdena fick den utkörd. Då vi kom om morgonen möttes vi ofta av beskedet att vi fick vänta därför att något gått på tok i tryckeriet. Ibland hade man inte papper eftersom GP:S ekonomi var i botten de åren. Man fick åka och köpa då pengar influtit i kassan. Om vi insåg att väntan skulle bli lång gjorde vi ett avtal med en kusk som skulle lågt ut. Vi åkte med honom hem och då han var färdig kom han och hämtade oss. På så sätt fick vi ibland sova några extratimmar. Lönen var på den tiden 42 kr i månaden.

Då Harry Hjörne övertog tidningen gjorde han ett fredsavtal med tidningsbuden om att de inte skulle begära löneförökning innan ekonomien stabiliserat sig. De övriga yrkesgrupperna fick aktier i företag som kompensation.

Alla barn till tidningsbud fick arbeta hårt under uppväxtåret. På sommaren åkte vi ut med badbarnen till Askim eller också tog vi Parkspårvagnen till Slottskogen. Den åkte efter gamla ringlinjen och tog upp oss vid bestämda hållplatser. Vi gick på vid Trädgårdshallen. I Slottsskogen fick vi leka och där fick vi också mjölk och smörgåsar av grovt bröd.

Berättat av Svea Fredriksson, född år 1915 i Göteborg (Isof, IFGH 6345, s. 12–15)

Min yngre syster och jag är födda i Oskarshamn. Vår far var rik och mor arbetade som hembiträde i hans familj. Hon fick stanna kvar men inte vi. De betalade en stor summa pengar för oss en gång för alltid till en familj i Göteborg där vi växte upp. Trots att de fått så mycket pengar fick vi arbeta mycket hårt redan som barn. Jag var sex och min syster fem då vi fick börja hjälpa vår fostermor med att sälja tidningar. De väckte oss klockan tre på natten för vi måste vara på jobbet klockan fyra. Ofta fick vi vänta ty tidningarna var inte färdigtryckta då vi kom för maskinerna var ju så dåliga på den tiden och krånglade nästan var natt så tidningarna blev försenade.

Snällposten som hämtades vid Norra Hamngatan 32 sålde jag för 5 öre styck. Mest minns jag Förposten som låg vid Husargatan 3, där fick vi barn sitta inne och vänta om tidningen var försenad, de vuxna fick stå utanför. De som sålde var i alla åldrar från barn till åldringar. Det gällde att vara först ute vid sitt försäljningsställe så att de som gick förbi inte köpte av någon annan. Vi fick ut tidningarna ovikta. Jag stod och vek mina i en svale sedan bar det iväg till försäljningsstället, som i mitt fall var hörnet av Haga Nygatan och Husargatan. På lördagarna hade jag också Salutorget som på den tiden var ett riktigt torg där man kunde köpa kött och allt vad man ville.

Förposten kostade 10 öre styck och vi tjänade 2 öre. På fredagarna gick vi till distributionen och hämtade en packe tidningar som blivit över under veckan. De sålde vi för 9 öre till lantbrukarna och tjänade själva 3 öre per exemplar.

Vi arbetade med tidningar efter skolans slut på dagen också. Då tidningarna var sena eller förtjänsten dålig skolkade vi från skolan. Förtjänsten var viktigare än lärdomen. För gott slutade jag skolan vid 12 års ålder. D.v.s. jag fick gå ett par år i morgonskolan ett par timmar två dagar i veckan. Samtidigt arbetade jag i Lampes Tobaksfabrik och tjänade 2 kr. i veckan och senare 4 kr i veckan. Jag spikade lådor.

1891 gav jag mig iväg till Oskarström där mina riktiga föräldrar bodde och jobbade då som väverska i ett juteväveri. Jag flyttade tillbaka 1896. Tyskar, österrikare och turkar var anställda vid juteväveriet förutom svenskarna. Man skröt med att inte ha behövt anställa en enda stockholmare, som man tyckte mycket illa om. 1894 kom kung Oskar dit på besök då hade man bal i brandkårens hus. Små flickor gick före kungen och strödde rosor för hans fötter. Jag arbetade extra med att polera brandbilar, redskap och maskiner tills kungen skulle komma.

Jag gick till sjöss ett tag, men eftersom det ännu anses för skamligt att en kvinna går till sjöss så tiger vi med det tills folk inser att det arbetet är lika hederligt som alla andra, där man inte gör något ont.

1908 började jag som fast anställt tidningsbud vid handelstidningen, som då var eftermiddagstidning. I hela Annedal delade jag ut HT. 1913 slutade jag med det distriktet. 1909-1911 delade jag ut Morgonposten i Vasastaden. Jag började vid Hagakyrkan och gick gata upp och gata ner t.o.m. Teatergatan och i alla hus hade de MP. 1908 hade vi 12 kr i månaden i lön och ingen semester. Göteborgs-Tidning bars ut om söndagarna då men inte de övriga tidningarna. Alla söndagsbäring upphörde redan efter vårt första avtal då vi fick fackförening år 1919. Jag slutade som tidningsbud några år och gick bort och städade i stället, detta för att tidningarna drog in våra julpengar. Therese Svensson övertalade mej att börja igen eftersom det ju var ett mycket friare och friskare arbete. Jag började då vid Göteborgs-Posten och där slutade jag 1936. Någon gång har jag ryckt in som semestervikarie sedan dess.

GP:s distribution låg förr där apoteket Kronan nu ligger x). Vi fick gå dit och hämta tidningspackarna och forsla dem till distriktet själva. Ett av det första som fackföreningen lyckades få igenom var att packarna kördes ut till de olika distrikten på tidningens bekostnad. Lördagar fick vi dock hämta dem som förr. Tidningsbuden samlades i ett trångt väntrum eller i trapporna på GP. Man började komma klockan ett och ofta kunde man få vänta till fem innan tidningarna blev färdiga. De som bodde i ytterkanten av staden fick sina först. Om det var mycket annonser i lördagsnumret fick man ibland vänta ännu längre. Hos GP var det mest pressarna som gick sönder. Det var ofta olidligt att vänta, trängseln var enorm, värmen steg och odören steg och svettiga smutsiga kläder luktar ju inte gott. Folk blev irriterade på varann så alla grälade och bråkade nästan varje dag.

x) Distributionen låg vid Lilla Bommen. Kontoret låg en tid i apotekets hus.

Det värsta jag varit med om under min tidningsbudstid var 1918 då spanskan gick. ”Kom in snälla lilla frua och ge oss lite vatten,” bad var och varannan prenumerant. Det var förbjudet att gå in till de sjuka men vad skulle man göra. Jag gick in och gav dom att dricka.

Under storstrejken 1909 och typografernas konflikt 1919 krävde arbetarna att vi skulle lägga ner våra arbeten, men det gick ju inte eftersom vi inte hade en organisation som betalade understöd åt oss. Varken typografer eller transportarbetare ville ha med käringar i sina organisationer så därför stod vi där utan förening. Många tidningsbud lade dock ner sina packar vid dessa konflikter, men inte av solidaritet utan för att de fick stryk av sina män om de gick. 1919 fick vi fackförening med hjälp av typograferna som inte gillade att vi distribuerade strejkbrytarnas tidningar som vi ju måste göra då vi inte hade en fackförening som kunde proklamera sympatistrejk. Men typograferna ville fortfarande inte ha käringarna i sina led så vi hamnade till slut i Transportarbetareförbundets. Att vi denna gång fick facklig tillhörighet beror på Therese Svensson som är den största fackföreningskvinna som Göteborg haft. Vi kommer aldrig att få någon bättre och detta säger jag, och menar det, trots att hon förskingrat alla våra pengar. Och det skall jag säga, att många av de som i dag skäller ner Therese har inte rent samvete själva. De tog emot hjälp av henne då de var i nöd och förstod mycket väl att det inte kunde vara rätt att Therese kunde ge bort så mycket pengar, ändå tog de emot och teg. Therese var bra. Hon var diktator, men en äkta idealist. En för tung arbetsbörda och ett sjukt barn gjorde henne till brottsling.

Då fackföreningen ombildades satt jag som vikarierande ombudsman ett tag. Det var inget lätt göra. Under kriget var det så svårt att få bud att jag fick åka kring och övertala fruarna att ta jobben. En gång saknades det 24 bud i Majorna. Vi var tvungna att lägga manken till att få folk eftersom vi arbetat hårt för att få in i avtalet att fackföreningen skulle ha förstahandsrätten till att anställa sina medlemmar som bud. På den tiden ville inte karlar gå med tidningar, det ansågs för fruntimmerjobb. Nu under de senaste åren har den inställningen ändrats. Förr gick kvinnor och barn, gifta kvinnor var vanligast.

I tidningsbudens arbetsuppgifter ingick att inkassera prenumerationsavgifterna. Det var besvärligt eftersom folk ibland hade svårt att betala så man fick besöka dem flera gånger. En del fattiga tidningsbud lånade också ur inkasseringspengarna och blev ibland skyldiga och tidningen pengar för 7-8 månaders avgifter. Fröken Wickberg på kontoret var mycket snäll och hjälpte många bud och gjorde upp ett avbetalningssystem så de kunde betala av skulden. De var Harry Hjörne som sagt till henne att göra så, men Therese Svensson tyckte det var farligt ty det det uppmuntrade buden till att stjäla. ”Börjar man med en knappnål så slutar man med en silverskål,” sa hon alltid och det var ju något som hon visste bättre än andra. Men eftersom vi inte visste att hon tänkte på sina egna erfarenheter tyckte vi att hon var elak och sträng i överkant.

Många tidningsbud tiggde kläder och mat av prenumeranterna då de gick i arbetet. Sådana tilltag motarbetade vi inom föreningen ty det sänkte yrkets anseende. Själv nekade jag t.o.m. att ta emot gåvopaket då de gavs frivilligt. En gång kom en jungfru ut till mej med ett paket, som hon skulle ge mej från frun, eftersom jag bett så vackert för ett par dagar sedan. Det hade inte jag gjort utan en vilt främmande människa hade gått och tiggt och sagt sig vara husets tidningsbud. Det har aldrig kokat i mej som det gjorde den gången. Jag skulle kunnat begå mord så skämdes jag. Jag fick sätta upp lappar i alla uppgångar och berättade för prenumeranterna att det inte var jag som gick runt och tiggde.

Harry Hjörne har alltid varit bra att ha att göra med. Han är bra Hjörne och villgärna förstå buden. Ebba Ljunggren är egentligen den sammanhållande kraften på GP. Hon är snäll, men står alltid hårt på företagets sida, det gör inte alltid Hjörne han är mänskligare på något sätt, vilket beror på att vi hjälpte honom då han var fattig och köpte tidningen. Tidningsbuden gick då med på att ge honom arbetsfred under några år så att den konkursfärdiga tidningens ekonomi skulle förbättras. Klarade han av att få tidningen på fötter skulle hans tidningsbud bli de bäst betalda i landet. Vi höll ord och han har också gjort det, därför har vi specialavtal med GP. De införde också alldeles av sig själva pensioner åt tidningsbuden.

Långt före man började tala om företagsdemokrati och nämnder i detta land bildade Hjörne något liknande och det fick vi också vara med i. Vårt deltagande i driftsnämnden upphörde för våra medlemmar misstrodde den. De trodde att vi lirat oss med arbetsgivaren mot dem. Då jag slutade som tidningsbud ville Hjörne ge mig en medalj men jag är inte för sådana plåtbitar så jag fick en bok och pengar i stället. Vid jämna födelsedagar brukar Hjörne sända mig en blomma. Det gör han till alla vi gamle i den första styrelsen, till Therese också. Då hon hade förskingrat ville GP köpa henne fri men Therese ville inte sälja sig till arbetsgivaren utan avtjäna sitt straff hedersamt. Jag har många gånger undrat över hur det skulle blivit om GP betalt hennes skulder till oss och hon sedan hade arbetat av skulden på GP. Vi hade nog inte haft en förening då ty Therese var mycket duktig och en farlig motståndare.

Vår första avtalskonferens slutade efter en hård strid med att vi fick lönen höjd från 17 kr till 45 kr i månaden, men sedan kom det dåliga tider och vi fick året därpå gå ner till 34kr. Men söndagsbäringen som vi slapp redan vid det förts avtalet har vi aldrig behövt återuppta.

Folk var mycket fattiga förr men vi hjälptes åt då katastrofer inträffade i kamraternas hem. Vi gick med listor och samlade in pengar då någon dog i familjen. Ibland blev hjälpen stor ibland liten. För att det skulle bli rättvist bildade vi 1924 en begravningskassa där medlemmarna i fackföreningen fick ett bestämt belopp vid ett dödsfall bland de nära. Icke-medlemmar fick ingen hjälp.

Då bordellerna förbjöds i Göteborg gick många gatflickor och tog jobb som tidningsbud för att ha ett legitimt skäl till att vara ute om nätterna vilket gjorde att vårt yrke fick dåligt anseende. Vi utverkade av tidningarna rätten att få handha arbetsförmedlingen förlagd till fackföreningen dels för att kunna kontrollera att inga fnask eller tiggare, som drog ner vårt anseende anställdes dels för att kontrollera att inga oorganiserade tidningsbud anställdes.

Karlar som var närgångna lirkade vi med tills vi kom i närheten av den gata som vi visste att kvarterspolisen gick. Blev de våldsamma slog vi dem med nyckelknippan som kunde väga upp till 2-3 kg på den tiden på portnycklarna var stora. Det var mest resande på staden som vi hade svårt med. Värst var utställningsåret 1923. Jag gick då i Vasastaden och där bodde utställningens musikanter som ofredade oss allt för mycket. Det var granna karlar i fina ljusblå uniformer.

Mina döttrar Signe, Göta och Margot är tidningsbud men de har aldrig behövt skolka en enda dag i skolan för att hjälpa mig som jag fick för min fostermors skull. Jag har fostrat dem till socialt, politiskt och fackligt medvetande för arbetarnas sak. Signe och Göta är aktiva i fackföreningen och har förtroendeuppdrag. Margot går på årsmötena och gör sin valplikt.

Berättat av Alma Johansson, född år 1874 i Oskarshamn (Isof, IFGH 6345, s. 16–23)