”Utav mina äldre kamrater fick jag lära mig att lägga tidningspapper i mössan”

Bertil Andersson berättar om när han som 14-åring blev anställd som nagellangare vid ett skeppsvarv i Göteborg.

En nagelpojkes historia

Året 1929 i augusti månad vid knappt fjorton år, blev jag anställd som nagellangare vid ett skeppsvarv i Göteborg. Vilket spelar i detta sammanhang ingen roll, det finnes nog många som upplevt samma situation.

Vid varvsporten, där anställningskontoret låg, kom en verkmästare och hämtade mig. Ingen hälsning, inget välkomnande, endast, följ med här. Från denna port, ned till den plats där stapelbäddarna låg, var det, tyckte jag då, en oändligt lång väg att vandra och dånet blev värre och värre ju mer vi nalkades den plats där jag skulle vara.

Väl framme vid stapelbädden, reste sig framför mig ett stort järnskelett, tyckte jag den gången. Verkmästaren talade några ord med en pojke som stod vid en ässja, sedan sade han till mig, här skall du vara. Ingen presentation, talade inte om namnet, bara, han visar dig. Jag fick en liten tång i händerna och därefter krypa ned i ett litet hål, men före detta hade jag av den pojken som värmde fått en information vad arbetet innebar.

Det som jag skulle åla mig ned i, kallades manhål. När jag kom ned i denna bottentank, som det kallades, då såg jag en väldig massa hål i en lång rad, ungefär som en tunnel, fick krypa ytterligare några hål framåt, där skulle jag sitta och taga emot den nit som nagelvärmaren kastade till mig. Den skulle jag kasta vidare till en äldre man som kallades mothållare, det fick jag reda på sedan. Jag såg honom inte med en gång, för det var mörkt men det var ett paraffinljus som lyste, om än svagt.

Det var ett öronbedövande buller, min tanke var att det står jag inte ut länge med. Det var rätt stora nitar, för botten på det blivande fartyget höll det nitlaget, som det kallades, på med. Men den tanken, att det står jag inte ut med, togs snart ur mig med orden, det blir du snart van vid. Dessa ord ropades i örat på mig, för att jag hörde inte vad de sade. Det sprängde och gjorde ont i mina öron den första tiden. Men, de hade rätt, jag blev snart van vid detta buller.

Fartyget växte i höjden, bullret blev inte så hårt när man kom ur dessa bottentankar, för nu gällde det att nita bordläggningen. Det var arbetare som lade på däcksplåtar, som det kallades, ibland tappade de s.k. brickor och stora skruvar, det föll ofta på mitt huvud, för man var inte så van vid arbetet ännu.

Det var en vandring ned till en sjukstuga där en vitklädd syster tog emot, ja det vill säga, när det var ens tur att få komma in, för det var många i väntrummet. Runt den skadade delen skulle håret avrakas, men det blev jag snart van vid, för det var många gånger under de sex svåra åren som denna procedur fick göras. Det var med en viss glädje som denna syster grep tag i detta lilla barnahuvud och rakade det. Jag kom dit en gång när det närmade sig det klockslaget då arbetet skulle sluta för dagen, fick då en regelrätt utskällning för att jag inte kom tidigare, men jag kunde inte komma förrän skadan hade inträffat, det sa jag till sjuksyster. Hon skulle då anmäla mig för en ingenjör, för att jag sa så, då vart jag rädd. Fick en gång ett vasst föremål i ögat, det rev hon ut, så vägen från denna sjukstuga och upp till fartyget, blev svår att vandra, för jag såg ju knappt, det glömmer jag aldrig. Det kunde hända att man skadade sig i handen på exempelvis en fredag, man arbetade på den tiden lördagen också, skulle man då göra återbesök på måndag, så gud nåde den som ändrade bindan som systern lagt på fredagen före. Nu när man blivit lite äldre och lärt sig vad hygien vill säga, så har man svårt att förstå att denna person fick kallas för sjuksyster och överhuvud hålla på med detta arbete.

När man arbetade i flytdockan, på en reperent som det kallades och då kanske var sysselsatt med att nita bordläggningen, kunde det ibland hända att man fick kasta niten högt högt upp emot den platsen där en nagellangare stod, han hade då en liten burk som nagel hamnade i. Med tiden blev man ganska pricksäker. Det som var värst med var höger fingrar, särskilt då pekfinger, långfinger och ringfinger. Tången som man hade, var ganska tung så fingrarna sprack, men det var att linda in trasor eller något annat som var lämpligt. Med tiden fick man rätt så kraftiga valkar på dessa fingrar.

Jag skrev förut om ässjorna, det var en rund sak med en bälg under som man pumpade luften till fyren med. Man pumpade med vänster arm. I denna ässja var en lös bricka liggande med många hål, i denna kunde man sätta i cirka nio stycken nagel. Det var rätt så tungt för en ung pojke, så man förundrades inte över att fingrarna sprack.

Det kunde regna och hagla, stod man då på däcket så blev man rätt så våt. På vintern då det var riktigt kallt, så fick man frost på handleder och händer. Mina äldre kamrater lärde mig då en fin sak. Man så att säga pinkade på dessa, det kanske inte låter något vidare fint att skriva så, men det var det enda att göra. Naren försvann på händerna, det kändes skönt.

Jag skrev förut om att arbeta på nätterna, vid skiftarbete var det en så kallad långnatt som man fick arbeta. Denna var på femton timmar med två raster. Det kändes i armarna på en yngling. En lördagsnatt var på tolv timmars arbete, då var det i regel ett reparationsarbete och därtill oerhört smutsigt kanske. Det var inte alltid bottentankarna på ett fartyg var så rena.

Men nu återigen till de så kallade staplarna där nya fartyg byggdes. Under dessa var det valv och där fick man den första tiden hänga sina kläder. Ja, det var ju endast en kavaj, så det räckte med en spik. En spann vatten var det man tvättade sig i när arbetet var slut för dagen. Visserligen bara händerna, men det var skönt att få dem rena.

Kol och nitar skulle bäras upp till fartyget, det kunde ibland vara så, att endast en lång stege var rest på utsidan fartyget. Då fick man klättra på denna, det var spännande när stegen kom i svajning, oj vad det gungade. När man gick upp för en stege med en börda, då fick man släppa vänster hand från stegpinnen och gripa tag i nästa pinne, om denna skulle missas, då var det inte så roligt längre. Ett fall på cirka 20 meter, hade nog inte varit fint.

Ibland så var inte några däcksplåtar pålagda, då fick man balansera på vinklarna, som var fästade överst på skotten, som det kallas på varvsspråket, så att balansera det lärde man sig rätt snart. Det var rätt spännande.

Utav mina äldre kamrater fick jag lära mig att lägga tidningspapper i mössan, det kunde komma föremål som jag nämnt tidigare. Man vek en tidning dubbel och lade denna mellan kepsen och huvudet, så gjorde det inte så ont, det blev lite när ett föremål kom i huvudet.

När man lärde känna sina kamrater bättre inom denna nitargrupp som det kallades, så var det ett väldigt fint kamratskap. Den person som stod på andra sidan och förde oväsendet med en stor nitmaskin, han kallades för nitare, var som ledare för laget.

Det kan tänkas att dessa ”nagelapor” som vi kallades strejkade mycket, men det var inga okynnesstrejker inte, det var väl motiverat. Det kunde vara rena kolstybben som man skulle värma dessa ibland rätt stora nitar med, men det gick helt enkelt inte. Särskilt sommartid när man nitade ett tankfartyg som låg åt solsidan kunde värmen vara rätt hög. Om det då var många nitlag i denna sidotank, så var det röken från ässjorna, som många gånger kunde vara besvärande. Det var synd om dem som höll på med det övre stråket, det som låg närmast under däcket. Mothållaren hade en tung järnklump som kallades fust, den skulle han hålla mot nitskallen. Det var ett tungt arbete för honom, jag ser framför mig än i dag hans ansikte, svetten som rann ned för detta.

Människan är nu så skapt att hon någon gång måste gå på toaletten. Detta var ett långt hus som gick rakt ut i älven. Inga dörrar inga fönster, vintertid snöade det rätt in, så det blev rätt kallt om stjärten. Det var en cirka tio runda hål, där man skulle knäppa ned sina byxor och lämna tarvet till de mängder ålar som fanns under denna skapelse. Men det var sannerligen inte lätt för en liten pojke att göra detta, blyg som man var. På vintern då det var tjock is, då låg detta kvar. Men då det skulle vara stapelavlöpning, då kom en bogserbåt och krossade så mycket is den kunde. Varför gjordes detta? En presenning lades sedan över detta fina hus. Varför visades inte denna byggnad inför den publik som slog den fina flaskan champagne i fartygets stäv? Jag undrade många gånger över detta. Samma var det med dessa så kallade pissoarer, dessa särskilt sommartid illaluktande inrättningar, de täckte man också över med presenning. Varför visades inte dessa byggnader? Som liten pojke förundrades jag många gånger över detta.

Den tid på dagen då man skulle intaga föda, var rätt så sen. Det var mången som innan den anbefallna tiden, tog en liten brödbit som var väl dold i handen. Det var nämligen förbjudet att äta före denna tid, alla kunde inte äta klockan sex på morgonen, en del hade magont. Kom varvschefen på honom, då var det inte lätt. Varje morgon omkring klockan åtta så kom han och strök runt dessa små kaffeställen där man kunde få köpa en liten eller stor mugg kaffe för en liten slant. Den mannen hade nog inte mycket att göra under dagen, varvet var stort och det var rätt många sådana här kaffeställen att springa runt till, när detta var gjort var den mannen rätt trött.

Det att arbeta i flytdockan som jag tidigare skrev om var ett avbrott i det många gånger svåra arbetet på nybyggena. Men ändock förvånades man över hur alla arbetare kunde få plats på fartyget. Hur fick de plats? Men undan gick det. Båten blev alltid klar på den bestämda tiden. Man förundrades över hur plåtslagare kunde få den stora plåten på plats under fartyget som var under reparation, jag beundrade dem mycket. Vi fick då ibland springa med nageln till fartygets centerlinje, där var ett litet hål upptaget i botten. Niten skulle stickas in i detta till en nagellangare som satt innanför och tog emot. Var det då många om detta hål, så fick man rikta niten åt rätt håll, då visste den som satt innanför vilket nitlag den var avsedd för. Var då fartyget stort, så var nitarna därefter och sträckan att spinga med den vitvarma nageln längre, men undan gick det. När man då blev arton år, så fick man arbeta på nätterna. Det var svårt, men en vågade inte neka, gjorde man det många gånger kunde man få avsked.

När en tänker tillbaka i tiden, så var inte vi nagelpojkar så väl ansedda, men vi var absolut nödvändiga för annars hade det inte blivit så lätt. Det var i regel bra pojkar med ett gott kamratskap och enighet. Det finns ingen nitning längre nu, det kanske kan tänkas förekomma i enstaka fall, men, det är ett arbete som jag personligen icke önskar en liten pojke få uppleva. Med denna min artikel, kanske mången upplever sin ungdoms arbete.

Berättat av Bertil Andersson år 1979 (Isof IFGH 6800)