”Det är inte mycket som återstår av det gamla Landala”

Erod Staberg i Göteborg berättar om sin barndom i Landala och jubileumsutställningen 1923.

Jubileumsminnen

Det är inte mycket som återstår av det gamla Landala där jag såg dagens ljus för första gången och växte upp under 10 och 20 talet. Borta är Hjens trädgård där vi kunde tjäna några ören genom att hjälpa till med att ränsa grönsakslanden och kanske vi ”nalla” några plommon också nån gång när vi kom åt.

Borta är också ”Fesk Ottos” stall och alla smedjorna som låg i Landalabergen där vi påtade kring knutarna för att få tag på järnskrot som vi sedan kunde sälja i Bergmans vedaffär uppe vid Källgatan.

Det är med vemod man ser hur grävskoporna äter sej allt djupare in i de gamla kvarteren och på de hus som ännu väntar på sin domedag kan man se tapeter hänga och fladdra till allmän beskådan, tapeter som har täckt väggarna i ett kärt hem, för om än kåkarna ser ruggiga och dystra ut så var interiören i flästa fall en varm och ombonad plats att ty sej till när kvällen kom efter en dag med skola och lek.

Men det är ju klart även om de gamla kvarteren gömmer på många minnen från ens tidiga barndom och första ungdomsår så fyller dom inte tidens krav på hygien och standard. Med dass på gården och soptunnor och s.k. svinmatskärl där flugorna svärmade om somrarna, källargångarna saknade elektriskt ljus och var kolsvarta och fuktiga så det va med stor rädsla man gick ner där för att hämta ett fång ved när så behövdes. Det vimlade av råttor som hade sina bestämda vägar mellan dass, soptunna, svinmatskärl och mörka källargångar där dom gnagde sig hål i väggar och plank. Råttorna var ju en stor plåga och farliga smittspridare så myndigheterna ”förklarade dem krig”.

Att ”klacka e rötta” var ett spännande äventyr för oss pojkar och gick till så att en av oss ruskade i dörren i planket som omgav soptunnorna medan vi andra stod med klacken tätt ovanför ett råtthål och så gällde det att kvickt och hårt sätta klacken på råttans huvud när hon kom kilande för att retirera till sitt bo. Det fick göras snabbt och hårt och hälst skulle man hålla kvar klacken på råttans huvud och föra över kroppstyngden på den klacken och på så sätt hålla kvar råttan tills man fick hjälp från någon av dom andra.

Det var ingen helt ofarlig ”lek”. Jag minns en gång att en av grabbarna missade klackningen och råttan bet sej fast i strumpan, (på den tiden hade vi alltid korta byxor och långa trikåstrumpor) och han fick sparka både länge och väl innan råttan släppte sitt tag eller om det var strumpan som gav med sej.

Men varje död råtta inbringade 12 öre och det var mycket pengar på den tiden. Pengarna fick man av vaktmästarn på ”Bracka” (stora porten till Vasa sjukhem) som klippte av svansen på råttan, svansen lades i en låda, råttan slängdes i soptunnan, Vi diskutera ofta vad som skulle ha svansarna till och det kom ut ett rykte att dom gjorde lakrits av dem.

Men det fanns ju ofarligare sätt att tjäna en slant på om vi nu skulle ha dem till en ”kinnebiljett” på biografen Svea vid Hvitfeltplatsen eller om vi skulle hyra en cykel hos Normans på Landalagatan för nån timma. På vårarna knoppade björklövet tidigt på mossen bakom Landalakolonin, där Mossvallen nu ligger, och där plockade vi björklöv som vi buntade och sedan sålde för 5 öre bunten och i vitsippedalen i Änggårdsbergen växte det vitsippor i tusental som vi också plocka och sålde. Men det var ont om pengar i hushållen så det var inte alltid så lätt att sälja sina alster, men vi hade många tanter som brukade köpa av oss och som räknades som säkra kunder.

Men det hände också andra saker i dessa gamla hus som nu är dömda att försvinna. Brännvinet var dyrt och som jag nämnde var det ont om pengar så det blev populärt att själv brygga sitt brännvin. Detta var ju en högst olaglig och tillika mycket farlig verksamhet och det hände ibland att det small i dom där hemmagjorda apparaterna.

Det var just vad som hände på 81:an där jag hade mitt föräldrahem, ganska sent en kväll väcktes huset och även de närliggande förstås av en kraftig smäll, fönsterglas splittrades och for vida omkring, en fågelbur med en liten kanariefågel hamnade långt ut på gården, fågelstackarn var död, rullgardinen slets loss och blev hängande på metallstången snyggt och prydligt.

Hyresgästen fick ju flytta omedelbart och det var ju en av de snälla tanterna som alltid köpte av vårt björkris eller våra vitsippebuketter så saknaden var stor men det var en prima påsksmäll.

Landala kapellet flyttades från Kapellplatsen till en plats innanför ”brackestaketet” mitt för 81:an, där blev en omtyckt lekplats där vi sparka boll, lekte sista eller ”burken” och hade andra fuffens för oss.

På sommarkvällarna satt vi på kyrktrappan och prata, även så var det start och målplats när vi hade löpning ”bracka runt”.

Att ha så kallat potatisland var populärt tidsfördriv för många fäder, men far hade en lott på Lefgrens äng där Nya Ullevi nu ligger med det var lång väg att traska från Landala så han fick sedan att stycke mark vid Landala Egna hem ungefär där Dr Fries torg nu ligger. Där gick han och påtade i potatisfåror och gurksängar och solrosorna växte jättehöga utmed staketet. Så kom mamma med kaffe och hembakade bullar som vi njöt av i en liten berså med bord och bänkar.

Det var många barn i familjerna på den tiden så det var rätt naturligt att det fanns två folkskolor i Landala. Landalaskolan kallade vi ”fängelset”, den var äldre och lite dystrare med sitt mörkröda tegel i motsats till Götabergsskolan som i våra ögon såg finare ut och därför kallades ”slottet”.

Jag började min skoltid 1918 när Spanska sjukan härjade som värst, jag låg själv svårt sjuk men repade mej så småningom och jag vill minnas att skolorna var stängda en tid när sjukdomen härjade som värst så min skoltid blev inte lidande under denna för många Göteborgare så besvärliga tid.

De första två skolåren som kallades 1:a och 2:a året hade vi fröken Julin sedan kom det 3:e skolåret som kallades 1:a klass då vi fick magister. Det var med stor spänning vi väntade på besked om vilken magister vi skulle få för en del hade ju ryckte om sej att inte lägga fingrarna emellan när det gällde att använda rottingen. Själv hamnade jag hos magister Erlandsson som förutom sitt rykte som en mycket sträng magister även var skolans specielle sångpedagog.

Åren gick och vi är nu framme vid 1923 då Gbg skall fira sitt 300-årsjubileum som ju hade blivit 2 år försenat. I den kull som magister Erlandsson just då hade var det många goda sångarförmågor så vi blev uttagna att tillsammans med många andra skolklasser sjunga för hans höghet Konung Gustav V när han kom för att inviga Jubileumsutställningen. Vi fick samträna ett par gånger i Exercishuset nere vid Heden och det var självaste Wilhelm Stenhammar som anförde oss.

Invigningsdagen stod vi snyggt och prydligt uppställda på Götaplatsen som ju var utställningens huvudentré och när konungen kom klämde vi i med folksången Sverige som ju var dirigentens egen välkända komposition.

Skoltiden avslutades och jag läste fram för pastor Hedén i Vasakyrkan, då hade jag redan börjat arbeta som springpojk och som sådan hamnade jag så småningom hos en handelsfirma i Nordstan, närmare bestämt på Smedjegatan, Hertzins bakgård. Kommunikationsmedel var cykel eller när det var särskilt tungt, handkärra.

Man fick göra skäl för namnet ”springpojk” på den tiden, det var nästan alltid man var ute i sista minuten när man skulle ut med sina varor. Särskilt när vi skulle ner till 2.15 båtarna som gick till skärgården från Träpiren var det knappt om tid och det var nog en dråplig syn när vi kom springande med handkärran utmed Skeppsbron för att hinna fram.

Just innanför porten till Hertzin var ett stall, ett litet krypin just plats för en häst och kusk. Kusken hette Larsson och var enögd. Han bad mig ofta att gå och köpa öl åt sej, det skulle vara ”Prepps hela” och som tack för tjänsten bjöd han alltid på en skvätt ur en kopp som väl aldrig hade kommit i beröring med diskvatten, därtill kom stallukten och öl som man ju inte tyckte smaka gott i den åldern, så det var med största möda man svalde ner drycken för man ville ju inte visa sej otacksam.

Man blev väl förtrogen med Nordstans gator och dess klientel under de år man jobba där. Cafe North-City på Postgatan var vårt stamlokus där gick det livligt till, gästerna var många och högljudda och det kunde hända att man ibland fick dela bord med ett av gatans original när dom hade fått ihop till en flaska dreck.

Detta hände mej en gång när jag hade ”dukat” upp mammas medskickade smörgåsar till ett glas mjölk, min bordsgranne tittade med stora ögon på smörgåsarna sedan på mej och så utbrast han, ”lelle pöjk ska du sätta i dej allt de, så mycket äter inte jag på hela veckan”.

Berättat av Erod Staberg i Göteborg (IFGH 6484)