”Det kändes faktiskt inte riktigt roligt, det hade ju förekommit en massa sänkningar av fartyg”

Evald Börjesson i Göteborg berättar om tillvaron på handelsfartyg under första världskriget.

Jubileumsminne

Resa 1917

I slutet av januari 1917 låg S/S Harold i Göteborg och lastade pitprop på Sunderland. Engelsmännen behövde props till att stötta uppgångarna i sina kolgruvor. Det var inte första gången Harold lastade props på England, hon hade gått på England under hela kriget, ja också före, men nu var det ju krig och tyskarna ansåg props vara krigskontraband. Därför sänktes alla fartyg med sådan last om de upptäcktes av något tyskt krigsfartyg. Och den första februari skulle tyskarna börja med sin så kallade skärpta ubåtsblockad, vilket innebar att alla fartyg inom ett visst område runt om England skulle utan föregående varning sänkas om de upptäcktes.

Harold fick in sin last och den 26 januari tror jag det var som vi anträdde resan från Göteborg. Det var kallt, isen låg långt ut till sjöss, ja jag vill påminna mig att vi gick i blank is flera timmar utefter Bohuskusten, innan vi lämnade lotsen vid Hållö där vi ändrade kurs och började styra västvart hän utöver Skagerak. Att det var kallt har jag skrivit förut och därför hade vi eld i en kamin som stod på en järnplåt fastskruvad i durken mitt i skansen. Men det var nog inte någon särskilt hälsosam värme vi fick, för när det var sjöhävning och båten efter en sättning åter lyfte förskeppet upp ur vågdalen, så kom det ofta en puff av stinkande rök ur kaminen, rök som blandade sig med den kanske redan dåliga luft vi hade att andas. Kaminen eldades med stenkol och att vi inte blev kolosförgiftade berodde nog mest på att det fanns luftventiler både från däck och i skansdörren.

Men den resan hade vi inte sådana besvärligheter. Sjön låg blank och Harold hävde sig lojt i den svaga dyningen som ju alltid finns på öppna vatten. Och ingenting syntes omkring oss utom himmel och hav. Vakt följde på frivakt, frivakt på vakt. Utsiktstörn, rortörn, fritörn. Vi tycktes vara helt ensamma i Nordsjön. Inga rökar vid horisonten, inga segel, inga lanternor under nätterna. Havet var helt öde, fast nog kan man utgå från att det spejades från tyska ubåtar, som med bara periskopet över vattenytan sökte efter fartyg på väg till eller från England. Själva gick vi med släckta lanternor, så åtminstone under den mörka tiden av dygnet var det nog svårt att upptäcka oss.

Tiden gick och ganska snabbt närmade vi oss engelska kusten, så nu får jag komma tillbaka till den där kaminen vars rör sträckte sig minst två meter upp över backen. Det var på natten innan vi nästa kväll ankrade utanför Sunderland. Grabben som hade fritörn och skulle sköta om elden i kaminen hade glömt bort att passa den, så när han kom ihåg vad han hade att göra var elden nästan släckt. Då öste han på litet kol, men det hjälpte ju inte, de små glöd som fanns i kaminen falnade bara ännu mer och kunde absolut inte få eld i kolen som låg ovanpå dem.

Nåja, tänkte grabben, jag ska nog få det att brinna ändå. Han gick till lampskåpet utanför skansen, tog en stor trasselsudd, dränkte in den ordentligt i fotogen och gick tillbaka in i skansen. Där öppnade han luckan till kaminen, kastade in den fotogenindränkta trasselsudden, tände en tändsticka, kastade in också den och stängde till kaminluckan.

Nu fick befälet, utkiken och rorsman som befann sig på bryggan plötsligt se en eldslåga sträcka sig minst en halvmeter upp ur kaminröret på backen, och S/S Harold som nyss var en spökaktig skugga glidande fram över Nordsjöns vatten på en gång bli som en fyrbåk, synlig för alla som befunno sig inom 10 sjömils omkrets. Att befälhavaren, som jag förr inte hade sett annat än som lugnet själv, blev missbelåten kan nog vem som helst förstå, och att han gav grabben som var orsak till belysningen en ordentlig skrapa var ju inte heller något att förundra sig över.

Som väl var, så varade inte den extra belysningen så länge och vi hade ju turen att inte bli upptäckta av något spanande tyskt krigsfartyg. Nästa kväll ankrade vi utanför Sunderland och morgonen därpå förtöjde vi i docken, lasten lossades och sedan fortsatte vi till Burnt Island, där vi lastade kol för Göteborg. Dit anlände vi omkring den 10 mars. S/S Harold var det första fartyg som kom till Göteborg från England efter det att den skärpta ubåtsblockaden hade börjat.

En resa till gjorde Harold mellan Göteborg–England och England–Göteborg för att sedan resan därpå bli skjuten i sank av en tysk ubåt den 6 maj 1917. Men då var inte jag ombord, jag hade mönstrat av redan den 13 mars. Befälhavaren, båda maskinisterna, en eldare och mässpojken omkom vid sänkningen. Deras namn står att läsa på sjömanstornet invid Sjöfartsmuseet.

Resa 1918

Det var mörkt och ruggigt, inte så kallt men blåsigt, när S/S Polaris en dag i början av oktober 1918 lämnade Göteborg för att än en gång fara över Nordsjön till England. Det kändes faktiskt inte riktigt roligt, det hade ju förekommit en massa sänkningar av fartyg, både genom torpederingar och beskjutningar, och detta trots att engelsmännen ordnat med konvojer ända sedan föråret 1917. Dessutom var det späckat med minor både utefter kusterna och ute till sjöss. Så man kände sig inte riktigt säker utan var nog litet orolig.

Polaris var lastad med trävirke och hade en ganska hög däckslast som vi hade målat med grå vattenfärg för att inte alltför lätt bli upptäckta ute till sjöss, men det var också det enda camouflaget vi hade.

Polaris var ingen snabbgående båt, men så småningom anlände vi till Bergen i Norge, där vi ankrade på redden för att vänta på engelska krigsfartyg som skulle eskortera nästa konvoj av lastfartyg över Nordsjön.

Väntan varade i fyra dagar och under den tiden låg jag i min koj, angripen av den s.k. spanska sjukan som år 1918 våldsamt grasserade i Sverige. Att jag klarade mig så lindrigt undan den, att jag redan efter fyra dygn till kojs åter kunde göra tjänst, berodde troligen på att vi sjöfolk inte var så utsvultna som arbetarna i land i allmänhet var, vi hade nämligen större livsmedelsransoner än folket i land.

Så lättade vi ankar och styrde ut ur fjorden till en plats som kallades Holmen Grå där vi mötte de andra lastfartygen som med oss bildade konvojen och krigsfartygen som utgjorde eskorten. Där fanns en stor kryssare som lade sig i täten, och så var det några jagare som till att börja med körde runt med order till lastfartygen om var i konvojen varje fartyg skulle ha sin plats. Andra order lämnades naturligtvis också, såsom om kursen och hur det skulle vara med lanternor. Vi skulle ha en lanterna tänd, akterlanternan, men vi måste vira om den med säckväv, för att den inte skulle lysa alltför långt. Det var endast fartyget akter om oss som skulle se den som i en dimma, för undvikande av kollision.

När alla fartygen intagit sina platser så kom också ordern om att sätta igång maskinerna och börja resan över Nordsjön. Det var nog ett trettiotal tungt lastade fartyg som på en gång började röra på sig åt samma håll. Den stora kryssaren gick före, jagarna for som skottspolar fram och tillbaka och runtom konvojen och en del andra mindre men beväpnade fartyg gick mera lugnt vid sidorna av konvojen. Så gick det timma efter timma, ingenting annat hände än att det började blåsa upp, först till kuling och sedan till storm. Det blev svårare och svårare för de tungt lastade fartygen att hålla sina platser i konvojen, risken för kollisioner blev alltmer uppenbar och efter något mer än ett och ett halvt dygn var konvojen skingrad. På morgonen efter den andra natten till sjöss hade vi inget annat i sikte än ett stormpiskat hav och tre eller fyra lastfartyg som rullade och krängde i sjöarna. Av eskorten vi haft syntes ingenting, men den befann sig väl utom synhåll för oss, tillsammans med resten av konvojen.

Så småningom, närmare bestämt den 17 oktober, anlände vi till Hull. Om jag minns rätt så fick vi inte gå iland där. Det var så i England under första världskriget att i vissa städer fick man gå iland ganska mycket, i andra några timmar om dagen och i en del inte alls.

Vi avgick från Hull den 24 oktober till South Shields där vi lastade kol och den 28 började återresan till Sverige. Först gick vi norröver till en plats i Scotland, jag minns inte namnet, och där fick vi än en gång ligga och vänta på att en konvoj skulle avgå, denna gång österut.

Efter några dagar kom vi igång igen, och efter en, trots dåligt väder, ganska händelsefattig resa fick vi snart norska kusten i sikte. Den värsta delen av resan var gjord, nu var det bara risken för minsprängning som fanns kvar. Men trots att vi såg många minor driva omkring i vattnet klarade vi oss lyckligt fram till Göteborg.

På grund av det dåliga vädret ankrade vi upp över en natt i en av de norska fjordarna, och då fick vi ombord tidningar. Jag kommer ännu ihåg en stor överskrift på första sidan i en av dem. Den löd: ”Skal verdenskrigen siste skud falde i denne uke”. Det var hoppfulla ord och de visade sig ock vara sanna, för när vi två eller tre dygn senare anlände till Göteborg hade tyskarna kapitulerat. Och så var det första världskriget slut. Alla fartyg kunde åter befara Nordsjön utan risk för beskjutning eller torpedering. Nu var det bara minorna som fortfarande skulle kräva sina offer.

Berättat av Evald Börjesson (Isof IFGH 6402)