”Det var en dyster stämning den dag kriget bröt ut”

Asta Dahlström, född 1907 i Majorna, berättar om sina minnen av första världskrigets Göteborg.

Jubileumsminnen

Första världskriget

Krigsutbrottet 1914 måste ha kommit som en blixt från en klar himmel – skotten i Sarajevo blev den tändande gnistan till en förut ej bevittnad världsbrand – människorna voro bestörta, och vi, som då voro barn, märkte allvaret i de vuxnas ansikten. Det var en dyster stämning den dag kriget bröt ut och den stämningen skulle återkomma många gånger under de fyra kommande krigsåren.

Det märktes väl inte så mycket av kriget här hemma i första början men så småningom satte svårigheterna in, det började bli ont om mat och andra varor och priserna sköt i höjden. För att fördela knappheten på livsmedel så rättvist som möjligt, ransonerades matvarorna och Livsmedelskommissionen började sin verksamhet. Ransonering låter ju inte så allvarligt, det hade vi ju även under andra världskriget, men tilldelningen då var större än under första världskriget. Tilldelningen av vårt då viktigaste födoämne – bröd – räckte sällan perioden ut och till ”kaffet” åt man ”sågspånsbakelser”. En så viktig vara som potatis fanns sällan att köpa, istället för potatis åts kålrötter – kålrotsos fanns då i vartenda hus. Alla jordbitar som var överkomliga i och utanför Göteborg arrenderades ut till potatisland men de förslog ju inte långt. Ransoneringen av mjölk skötte mjölkbutikerna om så att varje familj fick en tilldelning allt efter familjens storlek. Det blev alltid ett extra tillägg, då det fanns spädbarn, men det var givetvis ingen lätt sak för biträdena i mjölkbutikerna att göra full rättvisa åt alla. Det blev därför ofta bråk i dessa affärer. Kaffe var en svåråtkomlig vara – det kokades av surrogat, av vilket det fanns många sorter. Råg och ärter brändes i hemmen i en stekpanna eller kafferostare men kaffet av dessa sädesslag var beskt och inte gott att dricka. Av ekollon tillverkades kaffesurrogat och många barn tjänade en extraslant genom att plocka ekollon i parkerna och sälja till surrogattillverkare.

Genom Livsmedelskommissionens försorg, som då hade lokaler med periodförsäljning, kunde man vissa dagar få köpa oransonerade varor t.ex. ett tjog ägg eller två paltbrödskakor per familj, men för att få köpa detta kunde man ofta få stå i kö flera timmar.

Livsmedelsbristen blev värre dag för dag och blev till slut så svår, att de s.k. hungerkravallerna i Göteborg bröt ut. Jag minns ännu den kusliga stämningen från den dagen. Hela stan var i uppror. Livsmedelsbutiker länsades på sitt innehåll, butiksinnehavare och butiksbiträden var förtvivlade, en del blev varnade i tid och hann bomma igen sina butiker före invasionen. Värst lär det ha varit i trakten av Järntorget, där nästan varenda livsmedelsbutik blev tom på matvaror, då den ridande polisen sattes in för att hejda folkmassorna, som gripits av hungerpsykos. Folk sprang i panik med bröd och andra matvaror i armarna och trots allvaret i det hela, uppstod en del komiska situationer – det berättades om en man som fått tag på en hel mjölsäck, där tillknytningen upptill lossnade och han fick säckens innehåll över sig. Det blev allvarliga sammanstötningar mellan polis och allmänhet, och en hel del människor, som inte hade med plundringen att göra, råkade illa ut. En av våra f.d. stadsfullmäktigeledamöter, som var något handikappad och stödde sig på två käppar när han gick, hann inte fort nog över Linnégatan på väg till sitt hem, när polishästarna kom i full fart uppför denna gata, men han lyckades förklara sin situation genom att höja sina käppar högt upp i luften och undkom på så sätt att bli skadad av de framrusande hästarna.

Men det var inte bara brist på matvaror, det var också brist på andra varor. Mot slutet av kriget ransonerades även textilvaror, mattor vävdes av papperssnören och vanligt ullgarn var svårt att uppbringa, ett hekto ullgarn på svarta börsen kosta 18 kr per hekto. Vanligt sulläder rådde det stor brist på och som ersättning för detta gjordes träbottnar. Tvättmedel av god kvalitet fanns bara inte, kristidssåpa fanns men löddrade dåligt, den var ljusblå till färgen och kunde kosta upp till 30 kr per kilo. Många lägenheter i Göteborg hade vid tiden för första världskriget inte elektriskt ljus, och då fotogen inte fanns att köpa fick fotogenlamporna ersättas med karbidlampor, som då var svåra att sköta och lätt exploderade. Fotogen var därför en begärlig vara, och jag minns en gång, då en båt med fotogenlast sprungit läck ute vid Klippan och oljan flöt ovanpå vattnet, att de som hade båtar tog sig ut och ”skummade av” den dyrbara oljan.

De som hade släktingar eller bekanta på landsbygden reste ut till dessa och fick av dem litet extra förstärkning av matvaror. Det var emellertid förbjudet och skedde i smyg. En dag före jul, har det berättats mig, hade en del människor rest ut till landsbygden för att skaffa litet extra mat inför helgen. Med på tåget fanns en polis, som också varit ute i samma ärende, men polisen, som var civilklädd, blev igenkänd och det spreds snart ett rykte över hela tåget att en polis var med och att det kunde bli visitation vid centralstationen, varför paketen med matvaror slängdes ut från tågfönstren vid Olskrokens station. Om paketen gick att hämta där senare, vet jag inte, men polisen steg fredligt av tåget vid centralen med sin välfyllda matväska.

Men det var inte bara brist på de flesta varor, priserna steg undan för undan och skapade ett talesätt, visserligen överdrivet men ändå något belysande för situationen – när man skulle ut och handla skulle man ta med en portmonnä att stoppa maten i och en väska för pengarna. På svarta börsen var priserna skyhöga och de som tjänade pengar på denna kallades gulaschbaroner.

Det bedrevs även en omfattande byteshandel med varor per annons. En annons kunde se ut så här: ”En brun” eller ”en vit” bytes mot fyra liter fotogen. ”En brun” betydde en liter konjak, ”en vit” en liter brännvin.

Det är väl också troligt att bristen på livsmedel medverkade till att spanska sjukan, när den omkring 1918 nådde Sverige, fick så förödande verkningar. Motståndskraften hos människorna var säkerligen nedsatt. I många familjer skördades både ett och flera offer. Kyrkklockorna ringde dagarna i ända och likvagnarna fick köra till kyrkogården dag som natt. Sjukdomen förlöpte också hastigt – några dagar och så kunde allt vara slut. Många tragedier utspelades den tiden, tragedier som hade verkningar långt fram i tiden.

Men även kriget utanför våra knutar skördade offer bland familjerna i min sjöfartsstadsdel. Minorna och torpederna tog många sjömäns liv, det var fäder och söner som vågade sina liv för oss andra, för att de skulle kunna föra hem livsmedel och andra förnödenheter till oss genom den farliga minspärren. Dessa sjömän gjorde en ovärderlig insats för att förbättra försörjningsläget i vårt land under de svåra åren under första världskriget.

Berättat av Asta Dahlström, född 1907 i Majorna (Isof IFGH 6419)