”Detta underbara lilla kortet kunde man visa upp”

Bertil Gustavsson berättar år 1977 om sina minnen av Göteborgsutställningen.

Jubileumsminnen

Året var 1923. Jag minns såväl den dagen då Far hade skaffat mej ett ”kort”, som det då hette, till UTSTÄLLNINGEN. Detta underbara lilla kortet kunde man visa upp, precis så som de vuxna gjorde, vid ingången. Man fick då (i allmänhet) en artig honnör av en uniformerad vaktmästare, som i den ljusblåa uniformen var vår tids allra största person. Jag var vid denna berättelses timande 10 år gammal. Det jag nu skall berätta står så levande framför mej, som om åren stått stilla ett tag. Vid nuvarande Götaplatsen var den ”Stora” entrén. Bakom denna var Minneshallen belägen. Där kunde man skriva in sitt namn i en stor elegant bok. Denna skulle sedan bevaras till eftervärlden, som ett bevis på att man verkligen besökt utställningen. (Var finnes denna boken nu?) Var så säker att man skrev med omsorg och stor vördnad i densamma! Det som jag bäst av allt kommer ihåg var en slags gång (överbyggd träkonstruktion) mellan, eller rättare sagt, över nuvarande Korsvägen till ungefär platsen där nuvarande Svenska Mässan ligger. I slutet av denna gången, på höger sida, fanns en s.k. monter med reklam för den då ganska nya drycken ”Pommac”, som man gratis fick avsmaka. Den stora flaskan som alltid ”rann” av den goda drycken, var för oss barn , samt för mig i synnerhet, en ständig källa till förundran. Hur i all världen kunde det bara rinna o rinna? Det tog ju aldrig slut i flaskan! Då var det ett bland de största mysterierna för mej!

Berättat av Bertil Gustavson år 1977 (Isof IFGH 6427)