”Emigranterna gick ofta klungvis omkring och bekikade stadens sevärdheter”

William Wester berättar om emigranterna som for med Amerikabåten på 1920-talet.

Jubileumsminnen

Emigranterna

Våren nittontjugofem återbördades jag efter några års utlandsvistelse till fosterjorden och Hotell Hembygden i Göteborg som portier. Hotellet som låg på Postgatan nede vid hamnen hade ett hundratal rum, ägdes av Svenska Amerika Linien och ingick i dess service för tredjeklass-passagerare, som till största delen bestod av emigranter. Det var väl rustat för emigrantströmmen, med stora rymliga matsalar, dito läsrum, läkarmottagning och en modern karantän. När amerikabåtarna kommo och gingo, utvecklades det där ett febrilt rörligt liv. Och dagarna före en amerikabåts avgång kunde man se emigranterna komma i stora flockar med tågen till sjö- och stapelstaden Göteborg. Mest var det ungdom från landsbygden, stora kraftiga pojkar, som målmedvetet och med kläm satte klackjärnen i stenläggningen, så det ekade i husväggarna längs Postgatan, när de drog ned till sina hotell. Och flickorna – rödkindade och blomsterprydda, avskedsblommor från släkt och vänner i hemorten. Man skulle nästan kunna säga de hade landet med sig när de kommo, ty en frisk fläkt av blommor, skog och ladugård följde dem. Ofta var det ont om hotellrum, i synnerhet dagen före en båts avgång, vilket man lätt förstår, när det mitt i den brådaste turistsäsongen, då hotellen redan var fullbelagda, kom ytterligare en tillökning av cirka femtonhundra amerikaresenärer vilka skulle ha hotellrum. Men då de flesta kände varandra från hemorten, så kunde de ju under dessa förhållanden dela rum. Följden blev att extrasängar sattes in på rummen och att hotellen fylldes till bristningsgränsen för att klara av situationen.

Amerika Linien hade även en stab av uniformerade vaktmästare som mötte upp vid tågen för att hjälpa emigranterna till rätta. Och bland dessa måste jag då särskilt nämna Amerika Liniens allt i allo, vaktmästare Janson. Egentligen så hette han Ragnar Johansson, men då han tillbringat en del av sitt liv i Västern, så hade som följd därav namnet ”amerikaniserats”, så nu var det ingen människa som visste vem Johansson var, men alla kände ju vaktmästare Janson. Han var en stor och ståtlig blond nordisk vikingatyp, huvudet högre än massan. Om kvällarna kunde man ofta se honom i Centralens vänthall i väntan på tåg och resande med en andäktigt lyssnande skara av bärare och hotellvaktmästare runt sig. Han berättade då om sina expeditioner efter guld i Alaska, demonstrerade hur man kör ett hundspann, eller också var det om laxfiske i Berings hav, eller något annat av sina många äventyr. Och som han var en god berättare hade han alltid ett stort andäktigt lyssnande auditorium. Han hade ett särskilt gott handlag med barn, och hade alltid en påse karameller till hands att bjuda barnen på. Man såg honom ofta komma gående Postgatan ned på väg till hotellet med någon polsk eller litauisk emigrantfamilj i släptåg, alltid med en koffert i ena handen och som oftast en unge i den andra, och ungen i sin tur bärande på en docka, ett nattkärl, eller något annat kärt föremål. Dessa polska eller litauiska familjer förstod man måste ha levat under ganska primitiva förhållanden, och de var också oerhört tacksamma för det minsta lilla man gjorde för dem. Det var inte ovanligt att de lade sig på golvet, rädda för att skrynkla till de vita lakanen i sängen, trots att de dessförinnan badat i karantän, och lyxrummen blev de ju som regel ej placerade i. Staden, och då i synnerhet Nordstan, företedde under dessa dagar en livligare anblick än eljest. Emigranterna gick ofta klungvis omkring och bekikade stadens sevärdheter. Genom klädsel, och en myckenhet krimskrams som de buro i form av flaggnålar och andra reklammärken, så skilde de sig ju en del från den övriga befolkningen, och följden blev att de ofta utgjorde ett eftertraktat byte för klockskojare och andra skumma individer. Visserligen hade Amerika Linien i cirkulärskrivelse som varje emigrant fick sig tillsänt före avresan, uttryckligen och på det bestämdaste varnat alla för att ge sig i lag med ”okända personer” eller s.k. ”bondfångare”. Men trots detta så hände det ibland, att någon lät beveka sig att till exempel köpa en ring eller en klockkedja av ”äkta guld” för endast halva priset, emedan säljaren absolut behövde pengarna. Men efter några dagars vistelse ombord, kom köparen snart underfund med att ringen eller klockkedjan ej hade mått väl av den salta sjöluften, ty guldglansen försvann nämligen och i stället skymtade den bleka mässingen fram. Men det är ju sådant som kallas läropengar.

Avgångsdagen var hotellet som en surrande bikupa. Matsalarna öppnades kl. 4 på morgonen för resenärer som anlända med de tidigare morgontågen, och det kunde ibland vara flera busslaster. Någon timma senare vaknade det övriga hotellet till liv, och sedan pågick trafiken för fullt. Bussarna körde sedan i skytteltrafik mellan Betongskjulet och Liniens hotell ”Göta källare”, ”Atlantic” och ”Hembygden” tills alla var ombord. Båten gick som regel kl. 11 på förmiddagen och då var också hotellet tömt på sitt innehåll. Kvar låg papperspåsar, tidningar, apelsin- och bananskal, vissna blombuketter och tomma cigarrettaskar, skvallrande om vad som varit. Men det blev ej länge, för nu ryckte en här av skurmadammer in, sängkläder och mattor åkte ut på piskbalkongerna, och jag tvättade bort namnen på mina svarta tavlor i portierlogen. Och så var det klart för nästa Amerikabåt.

Berättat av William Wester (Isof IFGH 6491)