”Hela besöket blev en enda stor virvel”

Evert Högabo berättar om en resa till jubileumsutställningen i Göteborg 1923.

Jubileumsminnen

En resa till Göteborgsutställningen

Utställning. Ja, vad det kunde vara för något, var ett ganska diffust begrepp för min del såsom sexårig pojke. I min hemsocken Hålanda lästes och pratades det åtskilligt om denna stora händelse. Resor och besök i Göteborg planlades långt i förväg. Alla skulle ju ha varit på ”utställninga”.

För min del räknade jag helt på att få resa med, då min familj planlade besöket. Det hade även nämnts något i den vägen. Tidigare hade jag tillsammans med mina föräldrar rest till ”stan” ett par gånger. Det skulle sålunda innebära: finkostymen, hästskjuts till Nygårds järnvägsstation och ”stinsens” livliga agerande. Så ett spottande och fräsande lokomotiv med tredjeklassvagn, som krängde och väsnades som bara den. Sedan var allt enbart en virvlande dröm …

Men den här gången blev det helt annorlunda resa till Göteborg. Vi skulle åka bil den 45 km långa vägen. BIL! Det var en händelse utan like bara det. I Hålanda fanns vid denna tid ett par personer, vilka bedrev lite taxirörelse. Vi skulle åka med ”Edvardsson i Verled”, i en T-ford vars sufflett endast slogs upp när det regnade eller var kallt. Den här resdagen var en strålande sommardag veckan efter midsommar. (Eller tyckte bara jag att den var så vacker?)

De, som skulle resa voro min mor och far, min farfar och så en moster. Resan glömmer jag aldrig. Far och jag satt i framsätet. De övriga i baksätet. Farfar hade för säkerhets skull tagit på sig en extra tjock ”bunnschal” (yllehalsduk) och höll ett krampaktigt tag med båda händerna i sin hatt så länge resan varade. När bilen formligen skuttade fram på vägen (gud sådana vägar med hjulspår och gropar i oändlighet) njöt jag verkligen av livet. För att inte tala om då det var frågan om möte eller förbifart av någon hästskjuts. Råkade hästen därtill konstra, ja då tjöt jag för full hals. Själv hörde jag mig nog inte så mycket, då öronen voro helt igenstoppade med bomull (eller kanske var det tidningspapper) för att förhindra drag i dem. Själva infärden i Göteborg är helt borta ur minnet.

Så kom då själva utställningsbesöket. Eftersom vi skulle stanna en vecka i staden löste vi inträdeskort för 4 dagar i följd. Till detta fordrades ett fotografi. Än i dag har jag bevarat detta kort: ”INTRÄDESKORT Serie G N:o 24269 Kr. 3:-”. Och så med mitt namn och allting.

Sedan började virvlandet. Inte bara det i karuseller och sådant. Hela besöket blev en enda stor virvel i dessa enorma människomassor. Trots allt kvarstår en del mycket klara minnesbilder. Alla vaktmästarna i sina ljusblå uniformer. Maskinhallarna med två jättelokomotiv samt en synnerligen stor, konstig maskin, vars användning jag inte blev riktigt klok på. En gubbe, som stod bredvid mig och såg min enorma nyfikenhet, förklarade då maskinens användningsområde så här: ”I den här ändan leder man in en ko. Då kommer det ut mjölk i den här kranen, smör i den här luckan och fläsk i den där. Där borta kommer det känger, mössor o.s.v.” Jag höll min farbror i handen. Han gapskrattade för full hals. I mitt föräldrahem hade jag ofta varit med om slakt, så det där med fläsk efter en ko stämde inte riktigt. Det var nå´t lu´rt ändå med den här Amerikamaskinen. Nog om detta.

Minareternas höjd var jag mycket imponerad av. Men det jag ändå mest funderade på, var hur i hela världen lejonet kunnat komma dit upp och sedan sitta kvar däruppe. För det var klart att det var levande.

Alla ljus och alla illuminationer var något som länge glänste efteråt. Men över allt stod ändå vår avslutningskväll på utställningen. Den sammanföll med den stora sångarhyllningen till Göteborg. Hur många det var, som sjöngo den kvällen vet jag inte. Jag minns bara det enorma havet av vita sångarmössor. Platsen har jag sedan ur minnet plockat fram till att ha varit på någon altan eller brygga framför minneshallen. Det hela avslutades med ett jättefyrverkeri, som kom folkmassan att susa av beundran. Själv var jag livrädd för att någon raket skulle droppa ned på oss och bränna oss alldeles fördärvade.

Ja, den resan blev sannerligen minnesrik.

Berättat av Evert Högabo (Isof IFGH 6436)