”När sommaren började, började också glädjen”

Conrad Holm, född år 1909 i Göteborg, berättar om sommaren 1923.

Jubileumsminnen

Vad upplevde en 14-årig grabb sommaren 1923. Utställningsåret:

När sommaren började, började också glädjen. Denna sommar över att kunna få arbeta som tidningsgrabb på expeditionen på anrika Göteborgs Aftonblad. Ett härligt arbete. Fyllt av fart och fläkt. Här trivdes jag. En miljö där det hände något. Paketera, klistra ”postprenumeranter”, ut till Stampen och Gårda med några tiotal exemplar, tillbaka till tidningen, en ny bunt under armen, så ned till skärgårdsbåtarna vid Sten- och trä-piren. Båtarna började lämna staden kl. 2.15. Då gällde det att hänga med i konkurrensen om själarna. Göteborgs-Tidningens försäljare var alltid några hästlängder före, men visst fanns det uttalade högermän som nobbade GT och skulle ha sitt Aftonblad.

Efter bara någon vecka blev jag tillfrågad om jag ville börja på redaktionen att jämte en annan grabb, något år äldre, utföra diverse rörliga jobb. Befordran efter så kort tid tydde kanske på framåtanda så min fostran bjöd ju att tacka ja. Redaktions sek. Hasselberg synade mig. ”Du blir bra”, sade han. Så var anställningen klar. Nästa dag, klädd i bästa hemsömmade kostymen, fick man presentera sig för gamla hedervärda tidningsmän, doktorer och redaktörer. En stab av något äldre gentlemän, varav flera enbart läste korrektur, en del sysslade helhjärtat med personalia. Men redaktionssekreteraren var lite yngre och tjänis med oss grabbar. Rund och pigg och alltid med gott humör. Rökande och hostande bad han ett par gånger på förmiddagen: ”Kan du skaffa mig två pilsner”. Jag såg honom aldrig äta. Jo, päron skulle han ha, men helst övermogna.

Alla drogs med någon krämpa. ”Min mage är i olag, köp mig en kaksmörgås, vitt bröd, pålägg mild ost”. I enstaka fall kokt skinka. Kanske var det knappheten i kontanter, som avgjorde pålägget. Frös gjorde alla. Trots sommaren så eldad vi i sju kakelugnar varje morgon. Det gamla hörnhuset Köpmansgatan-Smedjegatan var dragigt. Den enda kvinnliga redaktören var nog den som höll värmen. Hon var ung och vacker och klappade alltid om av sina manliga kollegor. Jag tror de benämnde henne ”kattungen”. Kanske klöstes hon? Den spänstigaste måste väl ha varit sportredaktören – sign. Theos. I min ägo har jag ännu en bokgåva av honom. Den sätter jag stort värde på.

En mycket provisorisk hiss transporterade korrekturen mellan sätteri och redaktion. Den drevs med handkraft. Men ryckte i en wire, så for trälådan med världsnyheterna genom våningen. När dånet från pressen ekade upp genom huset föll redaktörerna bakåt i sina stolar och då började det verkliga ätandet. Systrarna Börjessons speceriaffär på Smedjegatan gjorde goda affärer.

Som ytterligare förmån betraktade jag placeringen på utställningen. Här hade jag en egen avdelning, varifrån referat skulle till tidningen före pressläggning. Jag sprang alltid genom staden. En härlig konditionsövning och genom att man trivdes med jobbet kände man den inneboende livsglädjen spira. Inte så litet mallig kände man sig då man kunde uppvisa personligt inträdeskort till utställningen. Men en gång råkade jag illa ut. Kompisarna hade ju inga pengar men ville gärna komma in. Vid grindarna vid Götaplatsen stod 5-6 och väntade, själv gick jag in från Korsvägen, sprang genom utställningsområdet, stack ut kortet genom staketet och så gick nästa man till Korsvägen. Alla kom in, men nästa dag ringde utställningsvaktmästeriet till tidningen för att höra hur många kort som utfärdades. Påföljande morgon blev jag inkallad till redaktionssekreteraren och fick en faderlig förmaning om att aldrig göra så mera. Psykologiskt riktigt gav han mig en handfull spelautomatpolletter till nöjesfältet. Under många år var han min förebild (lärare) i att får kontakt med och att kunna ta´ folk.

Tidningsjobbet var fascinerande. Denna sommar 1923 var många kongresser förlagda till vår vackra stad. Jag satte för första gången min fot i Börsbyggnaden. Jag följde med en redaktör till en större sammankomst, som skulle refereras. Allteftersom han hade skrivit ner några sidor på ett block fick jag löpa Köpmansgatan upp till sätteriet och åter till Börsen för att hämta nytt material. Jag upplevde också underbara dagar under lantbruksutställningen. Hela staden var som en jättestor lantgård. Kreatur av ras och kromosomformat visades upp. Nr. 13, en hingst från Faleberg minns jag imponerade mest. Mitt uttunnade bondblod sjöd av förtjusning.

Internationella luftfartsutställningen som gick av stapeln, också på Heden, imponerade mycket, men genom sin tekniska prägel kunde man som grabb kanske inte tillgodogöra sig finesserna lika lätt.

Lantbruksutställningen tog priset – kanske just för att här bjöds på en del ätbart. Arlamjölk i specialglas med stadens emblem och en rad med minnestext. Kex med margarin var denna sommars huvud kost. Från samtliga dessa stora evenemang skulle tidningen ha stoff. Från de större rederierna skulle dessutom hämtas positionslistor över var våra stora fartyg befann sig ute på haven. Alltid löpande; Jämt var det nytt och nyheter; En härlig atmosfär; Men säg om den lycka som varar beständigt. En kulen och regnig höstdag kallades redaktionspersonalen tillsammans och dåvarande direktören C.A. Nordin och huvudredaktör E. Wilk meddelade med några korta ord att fr o m idag upphör Aftonbladet att utkomma. Den ”globus” man då kände i halsgropen var stor, säkert inte bara på den yngste på redaktionen. En stor och gammal ”drake” hade störtat. Följande dagar var om en stilla ocean. Frånsett alla hundratals pilsnerflaskor som i fotografens stora väska, fick bäras till ett buteljlager för att omsättas i mynt, vilka i Börjessons handel senare omsattes i ett par nya flaskor, fast fyllda.

Så slöt en sommar för en grabb. En tid som varit späckad av arbetsglädje och trots sin korta tid i stor utsträckning säkert varit danande för mycket under kommande år.

Berättat av Conrad Holm i Göteborg (Isof IFGH 6434)