”På vintrarna åkte de skridsko i vallgraven mittför Stora teatern”

En kvinna född 1909 i Annedals församling berättar om sin mammas uppväxt i stadsdelen Flygarens Haga.

Jubileumsminnen

Mina morföräldrars hus låg på Vasaplatsen, där fontänen nu står. Gatan hette då Kalls gata och stadsdelen Flygarens Haga. Det var ett enkelt tvåvånings trähus, omgivet av en liten trädgård bakom trästaketet. Morfar, som var båtsman, hette Sven Petter Öberg, (1838–1899). Mina morföräldrar hade tre döttrar. Morfar gav de två äldsta namn efter hamnar, vid vilka han råkade befinna sig vid deras födelse. Så hette den äldsta dottern Constantia efter Konstantinopel och den andra Adelaide efter staden i Australien. När den tredje dottern – min mor – blev född (1868) hade han just kommit hem från en långresa. Han blev då så uppbragt, för han hade väntat sig en son, som skulle hetat Melbourne, att han i två dagar högljutt svärjande gav utlopp åt sin ilska. På den tredje lade han stål i vaggan och på tröskeln för att inte trollen skulle röva bort henne.

Min äldsta moster, som senare blev intresserad av social Verksamhet, tog – sedan de fått pump i trädgården – in gatans smutsiga ungar och skurade dom rena. Tidigare fick mina morföräldrar hämta vatten från domkyrkokällan.

Som litet barn bars min mor av sina systrar till Peter Wieselgrens söndagsskola men gallskrek när hon fick se hans vita hår. Övre våningen av huset hyrdes ut, ofta at artister vid Stora teatern. En gång hyrde mormor ut åt ett ungt par. De unga hade knappt bott där en månad förrän Peter Wieselgren kom för att tala med mormor. Morfar var till sjöss. Han undrade om fru Öberg visste om att de unga tu ej var gifta utan levde i otukt. Tillsammans gick de upp till övervåningen. Domprosten obserberade genast brännvinsbuteljen på bordet. Han tog buteljen och hällde ut brännvinet i spannen. Därefter anmodade han de båda unga att ta ut lysning. När tiden för vigseln var inne återkom han. Mormor ordnade i all hast för vigseln ett provisoriskt altare och satte fram sina pärlbroderade pallar, som skulle tjäna som brudpallar. På den ena var en hund broderad, på den andra en katt. Flickan fick låna hennes egen brudklänning, en krinolin av benfärgat siden, som min morfar hemfört från Lyon.

När morfar på 90-talet slutat på sjön, arbetade han vid ett åkeri som låg på Stampen. Ibland på söndagarna tog han sin familj med i landå på en rundtur i Göteborg för att sedan dricka te i Lorensbergsparken. Intill Lorensberg låg en trädgård, där flickorna roade sig med att åka karusell till positivets toner, gunga i slänggungor och se på menageri. På vintrarna åkte de skridsko i vallgraven mittför Stora teatern. På somrarna gjorde de utflykter till Landalabergens vildmarksområde och hade då med sig korgar med mat och kaffe. Handelstidningen lästes med förtjusning högt i familjekretsen, men då prenumerationen var dyr, delades kostnaden med släktingar som bodde på Redbergsvägen. Att springa med tidningen ansågs höra till ordningen för dagen.

Berättat av kvinna född 1909 i Annedals församling (Isof IFGH 6418)