”Smäll på fingrarna och dragning i hårflätor var inte så ovanligt”

Gunvor R. från Heden i Göteborg berättar om sin barndom och skolgång på 1920-talet.

Jubileumsminnen

Jag föddes i slutet av första världskriget och växte upp i stadsdelen Heden. Min far var ”järnvägare” och hade tilldelats tjänstebostad i det så kallade Järnvägshuset. Detta långsträckta fyravånings stenkomplex innehöll hela åttiosex lägenheter för S.J.-personal. Till fastigheten hörde en ofantlig, stensatt gård. Stenöknen pryddes av två gräsmattor med gullregns- och syrénträd, som var så vackra när de blommade. Träden fick ej röras och detta förbud respekterades alltid. På den tiden lydde man den myndige vicevärden och den barske gårdskarlen, och föräldrarna uppfostrade sin avkomma i tukt och Herrans förmaning.

Inne på gården fanns en tegelbyggnad, som inrymde tvättstugor, torkvind samt badrum, jag vill minnas att det var tre stycken. Att bada var en omständlig procedur. Sedan man förvissat sig om att det var ledigt kunde man hämta nyckeln hos gårdskarlen. Från sin vedkällare skulle man sedan släpa en rejält tilltagen korg med ved till badrummet för att få varmt vatten i tillräcklig mängd. Naturligtvis ålåg det varje hyresgäst att göra ordentligt rent efter sej, men nog slarvades det en del, anmärkte min mycket ordentliga mamma.

Vägg i vägg med tvättstugorna fanns också ett utrymme, som kallades likboden. När ett dödsfall inträffade, förvarades den avlidne här till begravningsdagen. Vid en sådan händelse hängdes lakan för bodens fönster. Vi barn tyckte det verkade kusligt efter mörkrets inbrott. Under sådana omständigheter kunde inte ens löfte om en eftertraktad femöring förmå mej att gå över gården till ”sopebingarna” med slaskhinken sedan skymningen fallit.

Järnvägshusets barn var lyckligt lottade då det gällde tillgång till lekplatser. Från gamla Ullevi bort till Gårda fanns i min barndom endast gröna ängar. Mest höll vi förstås till ute på Heden. I en röd träbyggnad, som fick stå kvar sedan Lantbruksutställningen 1923, hade ”Sällskapet för friluftslekar” utlåning av lekredskap. Flickorna gillade mest brännboll, slungboll och krocketspel, men grabbarna var förstås upptagna av fotboll.

På senhösten förvandlades nästan halva Heden till en sjö, som vintertid blev en rejäl och omtyckt isbana. Aldrig glömmer jag min förtjusning, när jag som sjuåring fick ett par blänkande skridskor i julklapp! Pappa lovade att nästa fridag vara instruktör. Från vinden hämtade han sina skridskor, som precis inte var av årets modell, ty det var längesen han sist stod på stålskodd fot. Men de gamla takterna satt kvar. Till min och andra ungars förtjusning demonstrerade han ytter- och innerskär och diverse figurer. Jag lovade mig själv att inte vansläktas. Men redan efter någon timmes vistelse på isen gick den ena av pappas skridskor sönder, och jag lämnades att förkovra mig på egen hand. Efter åtskilliga ”rovor” och blåmärken lärde jag mej så småningom att bli riktigt duktig på skridskor, och intresset hängde i genom åren.

När det var dags att börja skolan fick jag lång väg ty jag skrevs in i Landalaskolan. Min småskollärarinna hette Ebba Lidén och var en rar människa, som hade god hand med barn. Visserligen fanns barnbespisning redan på den tiden, men det var behovsprövat och endast för dem som hade sämst ställt. För den långa skolvägens skull förhörde sej mamma om jag ej kunde få äta mot betalning. Det var alldeles otänkbart, blev hon upplyst om.

Från början blev jag bästa vän med en rar flicka från Karl Gustavsgatan och vi höll ihop ända till sjätte klass, därefter kom vi att börja i olika skolor. Kamratens mamma, den snälla tant Karlsson, sade att jag skulle ta matsäck med och vara hos dem på frukostrasterna den kalla årstiden. Det var både mina föräldrar och jag tacksamma för, och på det viset blev jag riktigt hemtam i Landala.

I Folkskolan fick vi en äldre lärarinna, som ansågs sträng och fordrande. Eftersom jag hade lätt att lära, hade jag aldrig några problem, men de som av någon anledning hade svårt att hänga med, rosade inte marknaden. Smäll på fingrarna och dragning i hårflätor var inte så ovanligt, när någon inte kunde läxan.

Aldrig glömmer jag den gången, då jag i skolan fått ohyra i håret! Min annars så fredliga mamma gick med förtrytelsens rodnad på kinderna till den bistra lärarinnan och bad om ett samtal i korridoren. Denna konferens medförde, att jag fick lov att flytta till en annan bänkrad. Fröken införskaffade omedelbart sabadillättika, varmed hon försåg huvudlössinnehavarna, som hemsändes för sanering, och fick vara hemma ett par dar.

Fria skolböcker var en företeelse, som på den tiden existerade endast för de allra fattigaste bland barnen. Allt som behövdes i skolan fick vi köpa genom lärarinnan. En skriv- eller räknebok kostade fem öre. Först måste den gamla räkneboken uppvisas för fröken, så att hon kunde övertyga sig om att där verkligen inte fanns plats för ännu ett tal. Likadant var det, när man klev fram till katedern och bad att få köpa pennstift. Dessa kostade ett öre för två stycken, men för undvikande av slöseri skulle det gamla först underställas frökens domslut. Detta överdrivna förmynderskap blev så motbjudande att jag till slut kom på idén att be en äldre flicka köpa åt mej hos sin lärarinna. Det fick förstås inte bli för ofta, så att fröken skulle detta, med anmärkning som följd. Nu för tiden har barn läxfritt över lördag–söndag, efter vad jag hört. Då fick vi istället extra mycket hemläxor! Ja, vi hade läxor över jullovet, och även över sommaren, då vi fick en faslig massa hemtal. Undra på att många barn fick skolleda! Den som glömde en läxbok hemma fick ”sitta kvar” en timme. Denna malör råkade jag som väl var ut för vid ett enda tillfälle. Fröken rättade böcker under det att hon övervakade syndarna. Säkert är det mycket bättre och trivsammare i dagens skolor.

Berättat av Gunvor R. från Heden i Göteborg (Isof IFGH 6479)