”Svårigheter att få arbete tvingande många ungdomar att ta värvning”

Informanten E.G berättar om arbetslösheten som rådde under 1920- och 30-talet.

Jubileumsminnen

När man skriver om gångna tider tänker man oftast på åren kring 30-talet. Arbetslöshetens svarta spöke hemsökte större delen av det svenska folket.

Långa köer samlades runt muren vid Gamla Sahlgrenska där arbetsförmedlingen var belägen. Att bli erbjuden något arbete var för de flesta en önskan, som aldrig gick i uppfyllelse. Men man måste ju stämpla för arbetslöshetsunderstöd. De flesta voro ungdomar utan yrkesutbildning. Jag minns en dag då flaggorna voro hissade i staden att en av de väntande sa, ”I dag grabbar har något fått arbete, flaggan är hissad”. Så var dock inte fallet, det var allmän flaggdag. Svårigheter att få arbete tvingande många ungdomar att ta värvning. Närmast till låg Kviberg. Om förut omskrivna getabocken, Raggen, vi kallade honom då för Jakop var regementets maskot. Jag tror att det var samma bock, namnet kan ju ändras. Han tillhörde det högre befälet. När det var inspektion av manskapet gick Jakop tillsammans med befälet och inspekterade truppen. Nåde den, som böjde sig ned för att knyta ett skosnöre om Jakop såg det. En kraftig knuff där bak, kom fortare än man anade. Han hade bara en stor last, han tyckte mycket om snus. Många tusen stamanställda och värnpliktiga har deltar sin ofta magra dosa med Jakop. Att taga värvning ansågs på den tiden som något nedsättande, men nöden har ingen lag.

Därför samlades jag och ett 60-tal pojkar utanför A.2 den 1 november 1929. En fast anställning för 3 år framåt väntade oss. Många minnen av både glada och otrevliga episoder skulle lagras i våra hjärnor innan den tiden var över. De glada minns man, de otrevliga glömmer man. Befälet var bra, maten likaså. Man kan gott säga att 99% av officerare, underofficerare och underbefäl var bra karlar och minnet av dem blir bättre desto äldre man själv blir och bättre kan förstå dem i de situationer, som ibland kunde uppstå. För de flesta av oss pojkar skulle dessa år bli en skola för livet och många har uppnått goda tjänster inom stat och kommuner i hela landet. De flesta har lyckats mycket bra inom de yrken och fria arbeten de valt. En bidragande orsak till detta kanske också de svåra arbetsförhållandena, som mötte dem efter militärtjänstens slut. De blev helt tvingade att göra sitt bästa för att kunna överleva i dessa arbetsbristens tider.

Den militära humorn saknades inte fast den var kanske kärvare än nu. Vad sägs om den sergeant, som vid en manöver i Västergötland skulle ta hand om döda och sårade och föra dem till en uppsamlingsplats. Batteriet låg i en svårframkomlig skogsmark. Fiende anföll och stridsdomarna maskerade med armbindlar en del mannar, som döda och sårade. Ambulanserna stod på vägen och hade ingen möjlighet att komma fram till stridsplatsen. Sjukbärare saknades men sergeanten löste problemet. Han gick upp till stridsplatsen och ropade. Alla döda och svårt sårade tar sina packningar och följer mig!

Täta besök gjordes på Tångahed i Vårgårda. För att skona hästarna gjordes denna resa på två dagar. Stressen saknades inte heller vid denna tid. När uppbrottet skulle ske från rastplatsen var det bråttom. Många voro de prylar, som skulle med. Ingenting fick glömmas. Det var dock ofrånkomligt att någons sak fattades vid uppbrottet. Detta skulle då anmälas till Batterichefen av Adjutanten vid avlämningen när massakern skulle börja. En gång saknades ett vattenämbar. Döm om vår förvåning när vi fick höra rapporten. ”Kapten, allting saknas utom ett vattenämbar.” Svaret kom genast. ”Släng det åt helvete också.” Till de mer tråkiga händelserna var säkert ”ridsåren” som alla fick sin del av under det första halvåret. Det var säkert en dråplig syn att se ett sextiotal mannar sittande i kallt vatten på kvällarna. Det var det enda som hjälpte. Stor tack kan vi ge den snälla syster Lotten på sjukhuset som gjorde allt för att lindra dessa och många andra plågor. Men tiden gick, snart var de 3 åren gångna och de flesta lämnade regementet för att söka annan sysselsättning. För att inte tappa kontakten med varandra beslöt vi att träffas om 10 år den 1 nov 1939. Detta fick vi också göra, fast inte, som vi tänkt oss.

Kriget bröt ut och precis på dagen den 1 nov 1939 var vi åter på väg till A2. Denna gång för att samlas till fosterlandets försvar om det värsta skulle hända. Mellan dessa två militärtjänster hade då förflutit sju år. Arbetsmarknaden hade lättat och alla hade kommit in i olika civila sysselsättningar. De flesta led många ekonomiska förluster av denna påtvingade tjänstgöring. I början av 1940 var vi placerade vid Norska gränsen.

Det var i början av 30-talet. Arbetslösheten ökade för varje månad. Någon bostadsbrist hade man då inte hört talas om. Tomma lägenheter och hyreslediga rum fanns i massor, men inkomstmöjligheterna voro små och många voro de hyresvärdar och rumsuthyrare som blevo lurade på hyran. Den vanliga samlingsplatsen var gatan utanför Handelstidningen. Denna tidning var då den mest lästa i Göteborg, mest tack vare de många annonserna och den sattes upp på väggen åt gatan en stund innan den kunde köpas i affärerna. Lediga rum fanns i massor, lediga platser mycket få. När en ledig plats utannonserades sprang en stor del av läsarna för att söka den. Hur bråttom man än hade så var det alltid många före i kön. H.T.s gård hade också en annan funktion. Där utdelades bröd till de arbetslösa med jämna mellanrum. Utdelarna voro väl kända, en av dem var ju även känd som en ganska högröstad politiker. Namnet behöver ej nämnas alla äldre göteborgare minns honom väl.

Denna brödutdelning var för många enda räddningen från svälten. Bröd och vatten, som en gång varit fångkost, blev nu många gånger räddningen från svält. Många tiggde vid dörrarna men de flesta voro för stolta för detta. Jag minns två kamrater, som kom överens om att försöka sig på denna möjlighet att utöka den magra kassan eller om så var matförrådet. Den ena av dessa ville inte, han skämdes, men lovade sin kompis att ta översta våningen. De gingo upp för trapporna och han fortsatte till vindstrappan där han knackade på. Kamraten tog våningen under och lyssnade samtidigt på sin kamrats ensidiga samtal i våningen över. När de kommo ut på gatan tittade han på huset och förstod hur det gått till, vad han då sade hoppar vi över.

Pantbankerna hade sin glanstid. Det var många kostymer, som lämnades in varje måndag för att hämtas åter på lördag. Detsamma hände med många av hemmens värdefullaste föremål. Albert Engströms koling, som såg gumman gå till stampen för att låna på två lakan och sa, ”de rika har det bra”, var en påtaglig verklighet. Att de fattigas ekonomi därigenom ytterligare försämrades var det ingen som tänkte på.

Kreditspärr

På grund av de låga inkomsterna och den dåliga ekonomin kom avbetalningshandeln att nå sin högsta topp. Nästan alla handlade på avbetalning. De affärer som inte lämnade kredit eller avbetalning fick se sin dagkassa krympa till nästan ingenting. Många av dessa avbetalningskunder varken kunde eller ville sköta sina avbetalningskontrakt. Till slut var handlarna tvungna att öppna en egen inkassofrima, ”Kredit Spärr”, den låg vid Postgatan och hade ganska stor personal. En stor stab av inkasserare sprang runt staden och dess omgivningar med obetalda räkningar. Där inkasserades stora summor i små poster. Två kronor per vecka var ingen ovanlig avbetalning. För att tvinga de mest obevekliga kunderna att betala hade firman en uniformerad inkasserare. Denna uniform var så uppseendeväckande som tänkas kunde. Efter honom samlades många av kvarterens barn för att se vem han skulle besöka. För att slippa besök av detta slag, var det många som började avbetala sina gamla räkningar.

I början av sista hälften av 30-talet förändrades arbetsmarknaden, affärerna kom igång, de arbetslösa fick arbete. Avbetalningskunderna minskade och de firmor som sysslade med inkasseringar upphörde av bristen på räkningar. Arbetet på marknaden ökade inför det hotande krigsmolnet, som snart skulle ge sin urladdning trots alla försök att rädda freden i Europa.

Detta är ett bidrag till jubileumsminnen. Skulle den eller en del av densamma vara värd att tryckas skulle jag och säkert många flera glädjas åt gamla minnen. Jag önskar av privata skäl inte ha mitt namn i tidningen, det räcker med signatur. Har en gång förut insänt bidrag men då jag inte hört något från Eder, men förstår att den säkert stora anhopningen av bidrag tar sin tid.

Berättat år 1971 av E.G. (Isof, IFGH 6432)