”Vi steg upp i ottan och åkte efter häst den en mil långa vägen till stan”

Carolina E. Olsson från Hisings Backa berättar om sin barndom på Hisingen.

Jubileumsminnen

Jag vill berätta några minnen från min barndom och första ungdom, hur livet kunde gestalta sej i början av seklet för en bondfamilj på Hisingen med grönsaksodling som levebröd. Vår familj var stor, vi blev till sist 8 barn, så med föräldrar och tjänstefolk var vi ibland 12–13 personers hushåll. En äldre släkting till familjen bodde också hos oss, men det var innan barnskaran blev så stor. Något som jag minns allra mest från min barndom var att vi mycket tidigt fick hjälpa till att rensa ogräs på grönsaksåkrarna, hur man fick ligga på knä dag ut och dag in. Så länge skolan pågick blev det väl inte så mycket, för då hade vi ju läxor att sköta, men när vi kom hem från skolan examensdagen omkring den 15 juni var det dags att börja rensa. Ännu efter 50 år står det klart för mej mammas förmaning: ”Skynda er nu att klä om er och kom med ut och rensa”. Dock minns jag det utan minsta bitterhet ty min mor var en mycket mild och god människa och min fars glada och skämtsamma humör gjorde att vi hade en mycket lycklig barndom. Men arbeta och hjälpa till måste vi tidigt, men så var det för alla på den tiden så det var inget märkvärdigt med det.

Fram på sommaren blev så grönsakerna färdiga och de skulle göras iordning för försäljning på torget. Det blev då att plocka ärter och bunta morötter, hela fredagen var det bråttom från tidig morgon till sena kvällen. Mer än en gång ledsnade man väl, men det var bara att ta nya tag och eftersom vi var många barn och kunde prata och skoja under arbetet var det nog mest roligt när man tänker på det efteråt. Och så ibland fick vi följa med till torget en åt gången och det var ju höjden av lycka. Vi steg upp i ottan och åkte efter häst den en mil långa vägen till stan och när vi kom fram fick vi dricka kaffe på kafé. Sedan kände man sej som om man gick på upptäcktsfärd när man vågade sej längre och längre från torgståndet, och kunde hitta vägen ända till Grand Bazar och kanske till och med köpa någon liten sak. Så småningom fick vi ju också hjälpa till att sälja litet till fruarna och det var ju roligt. På hemvägen skulle det handlas specerier i en affär på Kvillegatan och där stod hästskjutsar i långa rader, alla bönderna som åkte hem skulle handla och det tog ganska lång stund innan vi kom därifrån. Fisk köptes på Fisktorget i stora korgar så att det blev ett drygt arbete på lördagskvällen när de var komna hem från torget med att rensa fisk och att ta vara på allt som köpts hem för en stor familj för en vecka framåt.

Vi stod först på Grönsakstorget men flyttade sedan till Kungstorget. Hästarna fick där stå spända för vagnen hela dagen så man kan tänka sej vilken odör det blev vid torgståndet fram på eftermiddagen. Senare blev det förbjudet att ha hästen kvar på torget, en hästparkering ordnades vid Vallgraven, där vi nu har bilparkering, fast många tyckte det var ett onödigt påhitt, då som nu fanns det de som tyckte att allt nytt var dumt.

Så blev Frihamnen anlagd på 20-talet och en viadukt byggdes över den. Den var byggd så att vägbanan var av träplankor och stigningen ganska brant och det blev mycken kritik från dem som skulle köra med stora lass med hästar, och särskilt vid halt väglag var det svårt för hästarna att ta sig upp. Första lördagen den var i bruk hände också ett par små olyckor och då fick olyckskorparna vatten på sin kvarn. Men sandningen blev bättre och så småningom gick det bra. Men nya svårigheter kom, Kungstorget skulle omläggas från kullersten till gatsten och eftersom de tog en bit i sänder och torghandeln pågick blev ju torgplatsen mindre och det blev trångt och mycket tävlan om platserna. Många körde hemifrån mitt i natten och stod i kö för att få en bra plats. Men när torget blev färdigt fick var och en hyra sin bestämda plats och det blev frid och fröjd.

I början på 30-talet blev det tal om att ordna ett särskilt partitorg och det rönte mycket protester från de konservativa, men 1934 fick de som ville sälja i parti till fisk- och grönsakshandlarna åka till Rosenlundsplatsen för att bli av med sina produkter. Men Rosenlundsplatsen var inte så stor och det blev åter strid om platserna, och efter några få år fick vi ett stort partitorg på Heden med förhyrda platser och det blev ordning och reda. På Heden fortsatte sedan partihandelsförsäljningen till år 1966 då de nya Partihallarna stod färdiga.

Berättat av Carolina E. Olsson från Hisings Backa (Isof IFGH 6473)