”Det är en andlig värld som är fylld av starka känslor”

Berättat av Ratiba, 29 år, som flyttade från Syrien till Sverige år 2015.

Ratiba 29 år gammal. Hon flyttade från Syrien till Sverige 2015. Hon var student innan hon kom till Sverige. I dag jobbar hon som forskarassistent. Hon är gift och har två barn.

Min farmor är en väldigt stark kvinna. Hon blev änka när hon bara var tjugo år gammal och då hade hon fyra små pojkar. Idag har hon tolv barnbarn, sex flickor och sex pojkar. Hon älskar oss men visar det inte ofta. Farmor tycker mycket om att resa. Hon har varit i många olika länder, och varje gång reser hon med ett av sina barnbarn. Hon reser oftast till Ryssland, USA eller Turkiet, men i år det är extra speciellt.

Vi samlades som vanligt hos min farmor, jag, mina syskon och alla kusinerna. Vi brukar göra det varje fredagskväll. Alla mina kusiner var arga och min syster var lite ledsen. Jag vet varför de andra inte är glad. Vi vet alla, men ingen vill prata om det. Jag sitter med ett stor leende i ansikten och väntar på att farmor ska berätta för alla att det är jag som ska få resa med henne i år. Jag ska på en lång resa med henne, en resa som alla drömmer om och alla vill vara med på. Faktiskt ville jag hellre till USA än till Saudi Arabien, och därför är jag inte så glad men de andras reaktioner gör mig lite mer intresserad.

De är alla arga på riktigt. De ville verkligen resa på hajj för deras mamma är en troende kvinna och hon har lärt sina barn mycket om islam och om islams religiösa riter. De tror att det är världens bästa resa. Jag är lite arg på min mamma. Varför är inte hon en troende kvinna? Varför har inte hon lärt oss något om detta? Hon har alltid berättat om fina platser hon har varit på, men Saudi Arabien finns inte bland dem.

Det finns en sak till som bekymrar mig. Min farbror måste resa med oss. Vi kvinnor kan inte resa ensamma. Vi behöver ha en man med oss, men jag gillar inte min farbror. Han är inte snäll. Han är väldigt kall. Och gillar inte barn. Jag tittar på honom och han tittar på mig och han säger: ”Mamma, det är lättare att resa utan barn.” ”Nej, Ratiba ska med oss, det är hennes tur.” Vi tittar på varandra en gång till och båda har bestämt oss för att ignorera varandra. Nu är det skönare.

Idag är det dags att resa, står vi utanför hemmet och väntar på bussen. Jag har alla mina grejer i min blå resväska. Jag är tio år gammal. Jag en stor tjej, nästan vuxen. Jag förstår allt och jag kan allt, även om de vuxna tänker att jag är bara ett barn som följer med dem.

Vägen till flygplatsen var lång, ungefär fyra timmar. Farmor sover hela vägen och farbror pratar med chauffören och jag tittar ut genom fönstret och tänker på hur denna resa kommer att bli. Jag vet nästan hur man gör på hajj. Alla samlas i en stor moské. I centrum av moskén finns stor kubisk byggnad som alla går runt hela dagen. Vår granne var där före året med sin fru. De berättar hela tiden om en speciell atmosfär finns i staden Mecka. Hur det gick för snabbt och att de ville vara där mer och mer. De säger att alla människor är snälla och hjälper varandra. Han berättar att han fortfarande vaknar i mitt i natten och ber i ensamhet och väntar sig att få samma känslor som han hade i Mecka. Men det fungerar inte. Han ska resa på hajj en gång till med sin mor.

Flygplatsen var full av människor. Alla har de en budbärare som ska till Guds hem. Budbäraren ska fråga Gud om alla deras önskningar, och självklart också om sina egna. Nu förstår jag varför mina släktingar och vänner var extra snälla mot mig de sista dagarna. Kanske måste jag be Gud om någonting för deras räkning. Men vad kan det vara? Jag tror att min syster skulle bli glad för en leksak. Jag ska be Guden om detta, men hur skulle hon veta att det var jag som bad om detta? Kanske måste jag säga till farmor att köpa leksak till min syster. Och alla andra? Jag vet inte vad de vill ha.

Min farbror sitter vid fönstret. Jag är jättearg för att det är min plats. Jättetråkigt, jag har inget att göra. Två män som sitter framför mig är skämmande och jag vill inte titta på dem. De vaggar och läser något. En av dem har stort svart märke i pannan. De som sitter bredvid mig är en ung tjej och hennes gamla farfar. Jag tittar mig omkring och ser tillslut en flicka som jag träffade på flygplatsen. Jag vill sitta bredvid henne och prata med henne. Min farmor frågade hennes mamma om vi kunde sitta med varandra, och hon sa okej.

– Rasha, jag heter Rasha.

– Jag heter Ratiba

– Grattis Ratiba, att din drömresa blev verklighet.

– Vilken drömresa? Har vi träffats innan? frågar jag överraskad.

– Ja, vi går på samma skola, men det är första gången vi pratar med varandra.

– Men vilken drömresa menar du?

– Hajj! säger hon.

Nu förstår jag vad hon menar.

– Ja! Äntligen ska vi på hajj.

– Ratiba, Allah har valt oss. Bara oss av alla eleverna i skolan och det betyder att Allah tror på oss och vill ge oss chansen för att sona vara synder. Vet du vad det betyder?

Jag skakar på huvudet och tänker: varför har min mamma inte lärt mig om detta? Rasha fortsätter prata om sina tankar kring islam och hajj och jag sitter tyst och lyssnar och lyssnar och blir mer och mer arg på mina föräldrar. Rasha vet allt om sin religion, hon förstår allt och vet hur man kan vara en perfekt muslim. Jag måste bli hennes vän, hon skulle lära mig mycket. Där finns många barn i samma ålder som vi, och även både yngre och äldre. De sitter också tillsammans och pratar om vad de ska måste göra och vad föräldrarna har berättat för dem om hajj. Men jag nästan helt säker på att ingen av dem är mer överraskad än vad jag är.

Idag när jag kommer ihåg detta, skrattar jag och tänker: hur kan ett barn kunna religiösa riter och varför behövs det?

Äntligen är vi på den bästa platsen i hela världen. Vi är i Guds hem. Jag är glad på riktigt, nu vet jag hur viktigt det är att vara här. Rasha har berättat det för mig. Jag vet att efter hajj kommer alla mina synder gå bort och jag är obefläckad som ett nyfött barn. Vi står och väntar, jag är trött, jättetrött, och vill bara lägga mig i sängen och sova. Rasha står bredvid mig och säger att nu ska vi till hotellet och där ska vi läsa koranen tillsammans. Jag bestämmer att jag inte vill spendera tid på hotellet med Rasha. En man kommer och ger oss gröna armband för att vet vilken grupp vi är med i. Sedan åker vi buss till hotellet. Jag sover lite och går sedan till en stor sal på hotellet. Det finns inget att göra där, hotellet är stort och fullt av människor. Det är verkligen tråkigt. Jag vill inte läsa koranen med Rasha, men det finns inget annat att göra. Jag tänkte gå till Rasha, men hennes föräldrar är jättenyfikna. De frågar mig allt om mina föräldrar och hur och var vi bor. De vill hela tiden veta mer om oss. Jag förstår inte vad de vill. Men jag måste göra det, jag måste gå och tillbringa lite tid med Rasha. Rasha och många andra barn har på sig riktiga vita hajj-kläder, men jag och några andra har det inte. Jag har mina vanliga kläder, men med en slöja på huvudet. Jag är inte van vid den. Den kliar ofta.

I nästan alla rum bor bara kvinnor. Alla män bor på den andra sidan. Det gör även min farbror och det gör mina dagar på hajj lättare. I korridorerna luktar det av olika slags mat. Människor från hela världen sitter tillsammans alla de har alla olika traditioner. Ofta blir det missförstånd mellan dem. Jag och Rasha sitter i trappan och tittar på alla som sitter i salen.

– Ratiba, vi måste gå tillbaka, vi ska snart till Kaba (den svarta kuben).

Jag springer till min farmor och frågar om vi kan gå imorgon istället, men hon blir arg på mig och säger: ”jag tror att det är sista gången vi ska resa tillsammans.”

Jag har förstått att farmor är trött på mig. Det är bättre att bara vara tyst, för hon skäms när jag frågar henne om islam och om varför vi här. De andra kvinnorna tittar på henne som om hon vore en demon. De frågar henne om mig, och varför jag fråga så konstiga saker och varför jag inte vet något om islam. Jag bestämmer mig att inte fråga henne mer. Jag har Rasha som kan svara på alla mina frågor.

Vi gick tillsammans med Rashas föräldrar till Kaba. HÄR ÄR GUD!!! Vilken fin plats och vilken atmosfär. Nu för första gånger känner jag islam i mig, jag känner något som jag aldrig känt. Jag står och tittar på den svart kubiska byggnaden och ”Adan” hörs med fin andlig röst. Det känns som om rösten inte är mänsklig. Det är något annat som jag aldrig har hört. Den rösten tog mig långt bort. Jag har glömt att det är någon med mig , jag känner att jag är ensam här, det är bara jag och Gud och ängelns röst som sjunger ”Allah Akbar – Allah Akbar”. Människor går runt och runt, det känns att de går automatiskt. Jag går också och går efter dem och gungar lite och sjunger ”Allah Akbar…..”.

Det bara en sak som stör mig väldigt mycket. Det är kallt, jättekallt. Luftkonditioneringen ger en stark kall vind och vi går utan skor på det vita alabastergolvet.

Nu kommer jag tillbaka till den verkligen värld därför att människorna blir många fler, alla rusar och stressar, vi går snabbare och snabbare. Farmor kan inte gå vidare för hon är trött. Plötsligt knuffar en man farmor med sin armbåge, hon ramlar och vaknar på sjukhuset. Hennes revben har brutits .

Nästa dag vill farmor vara med oss och hon vill inte missa något från hajj. Vi går till Kabe igen. ”Adan” är slut och nu börjar alla be. Jag letar efter Rasha och ställer mig bredvid henne. Hon ber och jag ber också, men hon ber på ett lite annorlunda sätt. Jag är säker på att det är hon som ber på rätt sätt och inte jag, så jag bara följer henne och göra allt vad hon gör. Jag är lite avundsjuk på henne. Hon vet vad hon gör och varför hon här. Hon sätter sig efter bönen, höjer händerna och börjar prata. Hon pratar med Gud, med sin egen gud. Hon frågar honom om många saker och börjar sedan gråta. Jag kan inte förstå vad en tioårig flicka som sitter och ber till Gud vill. Vad vill hon och vilka problem har hon? Varför gråter hon?

Jag vill också vara så nära Gud, jag vill få samma känsla som jag fick den första dagen, även om jag inte har mycket att be till honom för. Men det är en andlig värld som är fylld av starka känslor. Jag blundar och börjar försöka komma tillbaka till de vackra känslorna. Men den kalla vinden stör mig så mycket att jag inte kan koncentrera mig.

Äntligen vi är ute och går tillsammans med de andra. Ute är det mycket varmare. Nej, ute är för varmt. Det vädret passar mig inte alls, jag behöver normalt väder för att kunna tänka klart.

Vi går genom smutsiga gator, fulla med tomma vattenflaskor och med många människor som sover på båda sidorna av gatan. Poliserna är överallt, de jobbar väldigt mycket. De hjälper till med allt och de skvätter också vatten på oss för att minska effekten av den varma solen.

Dagarna går fort och vi vill hinna med allt. Allt ser ut inte på samma sätt som på TV. Allt är lite mindre på något sätt. Vägen mellan de två bergen Safa och Marwa är bara en korridor med vitt alabastergolv och ett tak med luftkonditionering. Man känner inte att man går på samma väg som Hajar gjorde när hon letade efter mat till sin son Ismael. Den moderna byggnaden tog bort den riktiga betydelsen av hajj, tycker jag.

Under tiden där började jag tänka på ett helt annorlunda sätt om religion. Bara på kort tid började jag följa de regler som jag aldrig tyckt om. Nu har jag nånting att be Gud om. Min farmor är dålig, hon har ont och hon mår inte bra. Min far är också sjuk hemma i Syrien. Jag måste be att han ska bli bättre och bättre.

Den sista dagen fick farmor feber och det var brucellos hon fick.

Jag är glad att var på en resa som jag aldrig skulle välja själv. Rasha blev min bästa vän i skolan efter resan.