”Jag hade alla mina traditioner med mig, men man tappar mycket i ett nytt samhälle”

Rizwan är född på 1950-talet i Pakistan. År 1974 kom han till Sverige. Sonen Bahar deltar i samtalet.

Jag kom till Sverige i början av år 1974. Innan jag kom hit var jag i Tyskland. Jag bodde i München, men det var inte så bra där så jag åkte till Danmark och stannade där några veckor. Jag hade en kompis som bodde i Sverige. Jag kontaktade honom, och han sa: ”Kom hit!” Så jag åkte först till min kompis. Jag kom till Göteborg från Köpenhamn. Jag bodde en period i Kungälv och läste språk i Borås, utanför Borås på en folkhögskola.

Det var svårt att lära sig språket i början. Vi kommer från en annan kultur med ett annat alfabet. A b c är inte vårt alfabet, så det var svårt i början. Men det gick i alla fall. Jag hade läst engelska hemma, och det gjorde det lite lättare. Grammatiken var svårare. Den svenska grammatiken skiljer sig mycket från den engelska. Mitt modersmål är urdu. Mina föräldrar är från Indien, och de flyttade till Pakistan. Före 1947 var Indien och Pakistan ett enda land. Sedan delade de upp landet i Indien och Pakistan. Jag är alltså född i Pakistan av indiska föräldrar. Vi kommer från början från Uttar Pradesh. De som kom till Pakistan blev pakistanier efter delningen. Man kan säga att jag hade två identiteter från början, men nu jag känner mig mer som pakistanier.

– Du vet, Pakistan och Indien var samma land och hade samma språk, så egentligen är det ingen stor skillnad, speciellt inte mellan norra Indien och Pakistan. Det är väldigt likt. Jag brukar säga att jag är från Pakistan och Indien, men det är egentligen bara för att kunna förklara att mina mor- och farföräldrar är från Indien och att de sedan flyttade till Pakistan. Jag är född i Sverige, men min identitet tillhör både Pakistan och Indien.

– Alla mina barn och barnbarn pratar urdu. De kan inte skriva, men de pratar väldigt bra. Vi pratade urdu med dem hela tiden. Jag visste lite grann om hur livet i Sverige var innan jag kom hit, eftersom jag gick i en svensk skola i Pakistan. De öppnade en skola i Pakistan för att hjälpa oss. Våra lärare var svenskar, men på grund av vår kultur kan vi inte umgås med människor från andra kulturer och vi kan inte umgås med kristna som dricker alkohol. Det gjorde att vi bara träffades i skolan. De bjöd in oss några gånger, men jag var aldrig där. Och det är samma sak här i Sverige. Här umgås jag bara med mina landsmän. Jag umgås med alla som har samma religion som jag har. Det händer ibland att jag träffar svenskar, men det är svenskar som är gifta med en pakistanier och som kommer till oss på besök, eller också går vi hem till dem på besök. Så jag har ingen direkt kontakt med svenskarna. Alla kontakter är indirekta kontakter. Det är inte svårt att hitta svenska kompisar, men om vi skulle hälsa på någon måste vi tänka på att det måste vara halalmat och så. Det är framförallt min fru som tänker jättemycket på sådana saker. Så vi vill helst inte hälsa på någon. Vi vet inte vad de bjuder på, och om vi inte vill ha det som bjuds blir de sura. Ibland kan vi hälsa på någon, men vi dricker bara en kopp te eller äter några kakor, inte mer än så.

Det var jättesvårt att hitta halalvaror i Sverige förr. Vi åkte till Danmark, till Köpenhamn, och köpte grejerna. Det fanns många fler muslimer i Köpenhamn än i Sverige då. Vi åkte till Köpenhamn, till de arabiska affärerna. Det fanns pakistanier och många araber där. Det var speciellt svårt med halalköttet; varje gång tog den svenska tullen oss på vägen tillbaka. De frågade varför vi hade så mycket kött med oss, och varje gång behövde vi förklara att vi bara kunde köpa halalkött där. De frågade oss om vi hade en affär, och de ställde massa andra konstiga frågor. Någon gång på 1980-talet började det finnas halalvaror att köpa i Göteborg. Det var i slutet av 1980-talet tror jag. Först började de judiska affärerna sälja halalkött, och de slaktade djuren på samma sätt som vi gör. Det var någon som berättat för oss att vi kunde köpa av dem, och att de slaktar på samma sätt som vi gör. Så vi började köpa hos dem när vi hade ont om kött. Sedan kom mycket folk från Uganda hit. De kom genom FN, och när de kom med sina stora familjer ville de ha halalgrejer. Så svenskarna tillät att folk köpte utifrån, eller importerade, och sålde här. Innan dess var det inget snack om det. Och sedan kom det också många somalier genom FN, och då blev det lite lättare att köpa halalgrejer.

1977 hyrde vi en liten lokal, och där började vi samlas och be. Den lokalen finns inte längre. Den låg inne i stan, på Magasinsgatan 1. Då var det inget snack om nationalitet, det var bara religionen vi pratade om. Vi tog en kille som jobbade som svetsare på Götaverken. Han blev vår första imam. Han kom från Turkiet. Några killar var från Marocko, några från Egypten och några var pakistanier. Vi var många som brukade komma till den här platsen. Den första stora moskén har inte funnits så länge. Moskén på Hisingen har funnits sedan 2011 […]

– När det gäller punktlighet, då känner jag mig svensk. Till exempel, om jag ska träffa någon och vi bestämmer en tid, då kommer jag absolut vid rätt tid. Så jag känner mig svensk när jag åker hem eftersom folk där inte har så mycket koll på tiden. De kommer för sent. De lovar mycket, men det händer ingenting. Här fungerar det så att om man lovar, då gör man så. Jag känner mig svensk när det gäller ärlighet och jag vill vara punktlig, ärlig och ren! Man vill inte lova för mycket och lura någon. På det här sättet har jag lärt mig mycket av den svenska kulturen. Jag har plockat de bästa grejerna från den svenska kulturen. När jag pratar om det som är negativt, då menar jag att folk dricker mycket alkohol. De har ingen kontroll på drickandet, speciellt inte när de firar högtider som till exempel jul eller nyår. Det tycker jag inte är bra. Och när de äter fläskkött, det är också ett problem för mig. Jag var tjugotvå år när jag kom hit, och jag hade alla mina traditioner med mig, men man tappar mycket i ett nytt samhälle. Ett exempel är att när man går i skolan eller jobbar, då kan man inte gå till moskén. Jag jobbade i trettio år på ett kopparslageri i Mölndal och då kunde man inte gå och be varje fredag. Ibland kunde man ta ledigt några timmar eller ta ut övertidstimmar, men man kan inte gå varje fredag. Jag besökte inte moskéerna så mycket när jag jobbade. Det blev bara ibland på helgerna.

Ibland lagar vi svensk mat hemma. I mitt hemland hade vi bröd till all mat. Vi åt mycket bröd. Men läkaren säger att man inte ska äta så mycket bröd. Då säger jag att om jag inte äter bröd, då är jag hungrig hela tiden. Så ibland äter vi fisk med potatis, som är typisk svenskt mat. Svenskarna äter så mycket potatis. Vi äter mest bröd, och ris kommer på andra plats. Potatis kommer kanske på sjunde, åttonde plats.

– När min pappa kom hit var han ung. Han jobbade, och sedan åkte han tillbaka till Pakistan och gifte sig där. Min mamma är från Pakistan, och hon har den kulturen med sig. Hon lagade alltid pakistansk mat. Sedan, när vi började skolan, åt vi svensk mat där och ibland när vi kom hem ville vi ha svensk mat hemma också. Så mamma började sakta, sakta göra lite fler svenska rätter, så vi blandade lite. Pappa har alltid varit väldigt social, både på jobbet och bland vänner. Men eftersom mamma har en traditionell bakgrund umgicks de inte så mycket med svenskar på fritiden, mest på grund av maten och så. Om han hade varit ensam, då hade det inte varit några problem, inte heller på jobbet. Det var nästan bara svenskar på jobbet, och där var det inget problem. Det var inget problem med svenskarna i sig, men det var just det att ha med sig familj och barn som inte var vana vid det. Sedan var det också alla pakistanier som bodde här, de som inte var Ahmadiya, de umgicks och hade en förening och gick hem till varandra hela tiden. Det blir som släkt, det blir som en familj.

– Vi hade en stor förening och vi åkte på utflykter tillsammans. Vi hyrde bussar och åkte till andra städer och flera andra ställen med våra barn.

– Eftersom alla i Pakistan har stora familjer umgås alla mycket med släkten och familjen. Men när alla kom hit blev de ensamma. Man umgicks med varandra, men nu när alla barnen har blivit stora och har fått egna barn och de äldre blivit trötta och sjukare, så träffas man inte lika mycket som förut. Det är för att vi själva har stora familjer, med barnbarn och barn. Jag umgås fortfarande med dem, inte bara med personer som tillhör min generation, utan också med dem som är äldre. De är nästan som farbröder och morbröder, mostrar eller fastrar; det är nästan som släkten. Så vi har jättemycket respekt för dem även om man inte hinner träffas så ofta och på samma sätt längre. Det blir när det är någon högtid eller födelsedag, då träffas vi en liten stund.