”Att bli vän med urgöteborgare var lite svårare”

Gunilla Koch, född 1943, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Mina lägenheter

Jag flyttade till Göteborg 1966, 23 år gammal. Då hade jag utbildat mig till sekreterare, i Alingsås, och arbetat i flera år, bland annat på Wargöns AB i Vargön utanför Vänersborg och på Sundsbruk AB utanför Sundsvall.

Under min uppväxttid i Svenljunga var Göteborg ”den stora staden”. Min far hade själv bott där under sin studietid 1917–18 och i sitt företag hade han göteborgska affärskontakter. När göteborgarna kom på besök var det stor fest. Och att åka till Göteborg och gå på Liseberg och på restaurang hörde till höjdpunkterna för oss barn.

Därför var det inte konstigt att jag sökte mig hit för att få arbete. Jag kände till staden och hade, som sagt, bara hört gott. Stockholm fanns som en suddig dröm. En gång var jag där med min far, vi bodde fint på Grand Hotell, gick på Operan och såg Hoffmans äventyr, vi turistade på Slottet och beundrade den vackra staden. Men Göteborg kändes utan tvekan närmare mitt hjärta.

Liksom idag fanns det inga lägenheter att hyra så jag blev inneboende i ett vindsrum i Änggården. Det var hos en äldre man som tyckte att han behövde hålla koll på tösen. Vilket jag på det bestämdaste motsatte mig, men utan framgång. När jag en kväll kom hem i en för honom okänd bil såg jag hur han kikade fram bakom gardinen ... Där blev jag inte långvarig utan kunde så småningom hyra en enrumslägenhet i andra hand, nu på Stavhopparegatan i Lunden.

Därefter blev det en andrahandsetta på Kungsgatan i flera år. Sedan äntligen ett kontrakt på nybyggda Jungmansgatan, en lägenhet som några år senare kunde bytas mot drömlägenheten på Kristinelundsgatan, 120 kvadratmeter, stuckatur i taket, riktigt fint.

Slutligen ? hamnade jag i Södra Guldheden, högst upp i ett 60-talshus och med vidsträckt utsikt. Här trivs jag och bor så länge jag kan.

Mina utbildningar och jobb

Mitt första arbete i Göteborg var på ett företag som importerade färger från Tyskland. Det handlade om att ta stenogram på svenska, engelska och tyska och att skriva offerter, kontrakt och annat. Och att sköta internkommunikationen, hålla ordning på all inkommande och ut­gående korrespondens, bibliotek, tidskrifter med mera. Att göra det då för tiden traditionella sekreterar­arbetet – att koka kaffe varje dag – har jag sluppit eller kanske frånsagt mig, jag minns inte.

Efter några år tröttnade jag på jobbet och ville vidare. Jag kunde gå ner till halvtid för att stu­dera. Och för att få gymnasiekompetens började jag på kvällskurser på Göteborgs Stads Vuxen­gymnasium. Vilken kick! Istället för det ganska enahanda arbetet läste jag svenska, litteratur, historia, engelska, tyska och samhällskunskap, allt för engagerade och inspirerande lärare.

Efter två års studier kände jag lust att leva utomlands ett tag och sökte arbete i Schweiz via en annons i Neue Zürcher Zeitung. Tjugo svar trillade in, och jag valde ett jobb i Zürich som språk­sekreterare. Ett givande år men Sverige och Göteborg drog. När jag väl var tillbaka lockade ett arbete på reklambyrå. Inte för att jag visste så mycket om reklam men däremot kände jag till att det fanns skribenter där, skribenter som fick skriva hela dagarna. Att skriva var något jag hade drömt om sedan jag var barn. Nu var arbetet fortfarande ”bara” sekreterararbete, men det var i en kreativ miljö och med roliga uppgifter. I elva år lärde jag känna reklambranschen och tyckte, att kunde de copywriters, vars alster jag skrev ut och ändrade till det bättre, så kunde väl jag!

Varpå jag sade upp mig och sökte in på Kulturvetarlinjen i Göteborg. Ännu en kunskapskick! Tre år i en värld där kultur handlade om allt från symfonier till fotboll gav mig brett perspek­tiv på kulturbegreppet, världen och människorna.

Efter studierna sökte jag jobb som copywriter och fick mig de roliga jobb jag hade önskat, dock alltid som frilans eller projektanställd på reklambyråer. Några fasta tjänster var svåra att få när jag hade nått fyrtioårsåldern. Men uppdragen sträckte sig från annonsskrivning för Göte­borgs-Posten till hela kampanjer och utbildningspaket för såväl Volvo Person­vagnar som Göteborgs Brassband, så det fanns en göteborgsanknytning i mycket av det jag gjorde.

Mitt sociala liv

Som ung och nyfiken fick jag många vänner, huvudsakligen dock inflyttade till Göteborg. Att bli vän med urgöteborgare var lite svårare, varför vet jag inte. Men kanske var de flesta unga just nykomna till Göteborg och vi sökte oss till varandra.

Med åren blev det förstås fler kontakter med såväl göteborgare som inflyttade och jag kan inte låta bli att jämföra det sociala livet i min barndoms by med det i storstaden. I byn var det inte så noga, man tittade in till varandra, tog en fika och pratade en stund. I stan var allt mycket mer organiserat och komplicerat. Tidigt i min tid här sa jag till en kollega: ”Jag kanske tittar in hos er i helgen” vilket bemöttes med ett bestört ”Men det går inte, tänk om vi ligger och älskar!” För mig en helt absurd tanke, inte på själva aktiviteten utan på att man självklart inte behöver öppna dörren!

När jag växte upp var det vanligt med middagar hos än den ene, än den andre, och det var ingen inbördes ordning. I Göteborg var bjudningar starkt formaliserade. Om man blev bjuden på middag förvänta­des man för det första ringa och tacka för middagen inom en vecka efteråt och för det andra bjuda tillbaka inom en inte alltför lång tidrymd. Bjöd man två gånger i rad utan att ha blivit bjuden tillbaka kom det en massa krumbukter, ”men det är ju vår tur!” osv. Det vill säga, sådant gäller fortfarande, 2014!

Jag kan sakna spontaniteten i byn. Å andra sidan skulle jag heller inte uppskatta att grannar ringde på stup i kvarten …

Mina kulturupplevelser

Under mina första göteborgsår gick jag en hel del på teater – särskilt under kulturvetar­utbildningen – men med tiden blev filmintresset det allra största. En av de teater­upplevelser jag vill framhäva är dock Tok-Alfred efter Erik Johanssons roman med samma namn. Pjäsen spelades 1981 på Folkteatern med Tomas von Brömssen i huvudrollen och den gav inte endast bekräftelse på vikten av kultur utan också på hur lite kulturen genomsyrar sam­hället, något som tyvärr förstärkts genom årtiondena. Tankarna i pjäsen har sedan dess varit min kulturella och samhälleliga ledstjärna.

Jag är glad att jag lever i en stad där jag har tillgång till kultur av alla de slag. Tre större evene­mang per år missar jag sällan: Filmfestivalen, Vetenskapsfestivalen och Bokmässan. Men här finns också havet, kusten, saltdoften, allt uppskattar jag stort. Askim, Hovås, Amundön och öarna har fått oräkneliga vår-, sommar- och höstbesök genom åren.

Berättat av Gunilla Koch, född 1943 (Isof, dagf01719 )