”Det slagkraftiga och dialekten gör en göteborgare till en göteborgare”

Ewa-Christine Stenport, född 1944, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Göteborg är för mig min hemstad, med humor, värme, sälta, vatten och åter vatten. Naturligtvis så känner jag att det finns en slags humor, som även jag besitter och om den är nedärvd eller förvärvad vet jag inte, men helt klart så är det det slagkraftiga och dialekten som gör en göteborgare till en göteborgare.

Då som nu känns det som om Göteborg alltid har haft denna humor. Visst har staden förändrats men Brunnsparken, Centralen är samma då som nu och det innebär också en hel del av innerstaden eller centrala stan med Kopparmärra som en stor symbol. Här träffades man alltid men det var inte så populärt för det var de så kallade ”bössens” mötesplats, som ung så träffade jag mina kamrater på Götaplatsen. Jag var ju så kallad siska med duffel, ribbstickade strumpor, lång patentstickad halsduk och jottis med kapock, alltså en jacka som man kunde flyta med. En seglarjacka helt enkelt. Det fanns falska jottisar och tänk jag fick en äkta. Min mamma som var ensamstående var oerhört stolt när hon kom hem med en äkta jottis till mig. Alla kamrater på Götaplatsen hade äkta jottisar och även jag. En sådan lycka.

Jag föddes 1944 och har bott i Göteborg, Johanneberg och Vasastan, i hela mitt liv förutom de 15 sista åren då jag gifte om mig och flyttade till Örsviken.

Hemma så var min mamma noga med att vi skulle hänga med, så tv:n gjorde sitt intrång väldigt tidigt. Minns att man lurades med att det kunde bli färg-tv om man satte en tunn damstrumpa framför bilden och min mamma gick på detta.

Minns tv-kannan och alla som kom i vårt hus och skulle titta på nyheterna, vi bodde då i Johanneberg. Jag minns att min mamma ville att jag skulle spela piano och hon köpte därför ett sådant för min räkning. Men jag ville inte spela. Vi hade gasspis och polletter och jag tyckte att det var helt naturligt att lägga på en pollett när gasen tog slut. Idag tänker jag så knepigt när vi har mikrougn, elektriska plattor, samt spishällar med mera, utvecklingen har gått i rasande fart när man tänker efter. /…/

Hemma så var mitt hemmaliv ensambarn, med yrkesverksam mamma. Jag fick skala potatis så hon kunde sätta på och laga middag när hon kom hem. Mamma arbetade till klockan 6 och kom hem ofta halv 7. Sena middagar alltså. Jag fick också städa, plocka undan och damma, för mamma hann inte detta eftersom hon arbetade alla dagar utan söndag. Men det gjorde inte så mycket. Jag arbetade som sommarflicka för att tjäna ihop lite extra pengar till mamma och mig och så fick jag behålla några kronor för egen del. Jag minns att jag aldrig tyckte det var konstigt utan kände att jag på mitt lilla bevis hjälpte till. Jag var springflicka till Andersson på Anderssons speceri och fick 10 öre för varje påse jag bar hem till folk. Jag minns att en glass kostade 25 öre och det fanns vanilj, päron och jordgubb, små fyrkantigt rektangulära på något vis. Det fanns lite godis, inte mycket, kanske 6 stycken ovala glaskupor med lock, och mina favoriter var glaserade rosa med choklad och så hårda skruvar. Man köpte hg-vis och jag hade bara råd att köpa 1 hg. /…/

Det var stor gemenskap i husen och alla kände varandra. Kanske delvis på grund av detta med att vi hade tv-kvällar. Jag har aldrig gått på daghem, och det var fru grannen som såg till mig om mamma behövde uträtta några ärenden. Jag tror att gemenskapen var större i huset där vi bodde än det är i hyreshus idag. Vi bodde i bostadsrätt så kanske det var det som var skillnaden. Vi har grannutbyte där vi bor idag i villa, lite samma känsla att ta hand om varandra. Vår granne här åkte till värmen i morse och vi tar hand om post och soptunnor. Lite som när jag var liten.

Berättat av Ewa-Christine Stenport, född 1944, Göteborg (utdrag från Isof, dagf01701)