”Det var Chalmeristkortegen vi väntade på”

Kerstin Bodin, född 1932, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Lite om varven och sjöfarten

I min ungdom kunde man höra nithamrarna från varven på Hisingssidan tvärs över älven långt upp till oss i Lunden. Det knattrade på ett intensivt sätt, när varvsarbetarna hängde utefter fartygssidorna och satte fast plåtarna. På 50-talet började de svetsa ihop dem istället, och det hördes inte värst långt. Det fanns tre varv: Lindholmens var äldst och minst, sedan kom det modernare Eriksberg, och störst var Götaverken med cirka 5 000 anställda. (Ursprunget till Götaverken var Keillers mekaniska verkstäder, som låg på södra älvstranden och hade tillverkat också mycket annat än båtar, t.ex. broar. Jag har farmors gamla stekpanna i gjutjärn, och den är märkt med ”Keillers” undertill.)

Min pappa var möbelsnickare men hörde till varvsarbetarna, för han var anställd på Götaverkens snickeri. Dels färdigställde han inredena på nybyggena – väggarna var gärna av polerat ädelträ – dels tog han hand om alla de skadade möbler, som hade farit illa under stormar och oväder till havs. De måste repareras efter så gott som varje resa. Borden hade fläckar efter grogglas och annat och fick helt ny yta. På fartygen skulle allt vara tip-top och perfekt antingen de var passagerarfartyg eller lastfartyg. Till Götaverken kom han genom att ta sig till Stenpiren med spårvagn eller cykel. Där gick pråmar, dragna av bogserare, i skytteltrafik över älven med varvsarbetarna.

När ett nytt fartyg skulle sjösättas var det en stor händelse. Det var fest i luften. Alla arbetarna var samlade, och någon prominent gudmor eller gudfar dängde champagneflaskan i stäven, uttalade fartygets namn samt orden: ”Må lycka och välgång följa dig på din färd över haven”. Varvskören sjöng, blåsorkestern spelade, vimplar och flaggor viftade medan fartyget gled ut på älven från sin stapelbädd.

En sådan dag kom pappa hem – jag tror lite tidigare än vanligt – och sade stolt: ”Idag har vi sjösatt en båt.” Efter sjösättningen gjordes fartyget klart med inredning och allt. Det hände att götaverkarnas familjer bjöds ombord någon söndag för att titta på härligheten. Så vi var på Svenska Lloyds ”Saga” och Svenska Amerikalinjens stora ”Stockholm”, vackra och eleganta vita fartyg, och beundrade de dyrbara interiörerna med mosaik, reliefer och intarsia på väggarna och blästrade glasdörrar – allt formgivet av svenska konstnärer. Möblerna var vackra och gedigna på de handvävda fina mattorna. Konst av olika slag kompletterade.

Det var många olika slags fartyg som byggdes – smäckra, snabbgående fruktbåtar till Transatlantics Australientrad, ”transare”, som hade roliga namn efter djur i Australien, t.ex. Wangaratta, Kookaburra. Många beställningar kom från norska rederier, bland annat stora valfångare med trankokerier, som då var de största i världen. De hette Kosmos I och Kosmos II, den ena väldigare än den andra. (Detta kommer mig att tänka på följande historia: Kal och Åssbon har varit ute vid Hönö och fiskat. Fångsten har varit dålig. De kommer in till hamnen i sin lilla snipa. Där ligger Kosmos II inne. Kal får se kaptenen stående vid relingen långt, långt däruppe, och han formar händerna till en tratt och ropar: ”Har du fått nått?”

Innan nästan all sjöfart blev förflyttad till hamnarna längst ut på Hisingen var det full fart på hamnarbetet vid kajerna från Majorna och inåt. Man kunde promenera hela vägen, men det gällde att inte gå under en kran, som svängde med sin last. Här och var kunde ligga någon tappad säck med hudar eller kaffebönor eller en spräckt bomullsbal. Lossning och lastning pågick, och sjömän från främmande kontinenter vinkade från relingen. Fartygens skorstenar hade rederiets märke (jag hade lärt mig dem av pappa på alla våra kajutflykter). Destinationsflaggan satt i förmasten. Nationsflaggan vajade i aktern, och därunder stod fartygets namn och dess hemmahamn.

Rederierna satte också sin prägel på staden. De största var Transatlantic, Svenska Amerikalinjen, Svenska Orientlinjen, Svenska Ostasiatiska Kompaniet, Svenska Lloyd. De hade stora hus i nära anslutning till hamnen, och en mängd kontorsfolk hade sitt arbete där. Flera av rederierna ägdes av Broströmkoncernen.

Från Majnabbe avgick varje lördagskväll en Englandsbåt. Det var Svenska Lloyds båtar, de svarta SS Britannia och SS Svecia och de vita SS Patricia och MS Saga. Det var festligt att gå dit och titta på folket och hur bogserarna arbetade. Det var ett stående lördagsnöje för många majbor.

Svenska Amerikalinjens fartyg till New York avgick mer sällan och då från Amerikakajen nedanför Stigberget. Vid sådana tillfällen samlades också mycket folk, dels för att vinka av och dels för att titta på kändisar.

Sessanlinjens båtar gick mellan Göteborg och Fredrikshamn. De gick varje dag från Stenpiren Det var innan Stena Line tog över trafiken helt. Många husmödrar tog sig en dagstur och var över i Danmark och köpte mat, som de tyckte hade bättre kvalitet än hemma, och det var billigare också.

Handelsfartygen är sedan länge flyttade till Arendal, containerhamnarna på Västra Hisingen. Göteborgs Hamn har blivit Nordens största både export- och importhamn.

PS

Apropå sjösättning: När det var semledags brukade min pappa placera sin semla på kanten av den djupa tallriken med het mjölk och säga: ”Må lycka och välgång följa dig på din färd över haven”, och så puttade han i den.

Spårvagnar och färjor

Att åka spårvagn tycker jag är det mest naturliga för mig som göteborgare. Ibland kan det vara besvärligt när det är fullsatt och trångt eller stopp i spåret – vagnen kan ju inte köra om. Och jag retar mig på att folk stiger av vid framdörren och hindrar påstigande. Det gick inte för sig tidigare. Men vanligtvis fungerar allt. Om man skall åka en längre sträcka utan att byta, kan spårvagnsresan bli rent meditativ. Man kan inte göra annat än att sitta där i lugn och ro i sina egna funderingar. Eller man kan läsa – det går att lära in en hel del kurslitteratur på en stilla kvart.

Vid mina år har jag sett många olika typer av spårvagnar. Jag minns med förtjusning vagnarna på Ringlinjen, ”den vite” nr 1, på somrarna. De var öppna med vit- och blårandig markisväv vid sidorna, så vi inte ramlade ut. Om det regnade kunde de vevas upp som skydd. De gick från Slottsskogen, ner över Järntorget och över bron efter Västra Hamngatan, vek av mot hamnen förbi Navigationsskolan och över Lilla Bommen mot Drottningtorget. Sedan gick de genom stan och Vasagatan till Slottsskogen igen. En åktur med dem en vårdag när syrenerna blommade och kastanjerna hade slagit ut – det var en upplevelse!

Mustangerna kom sedan. De spårvagnarna var snabbare och tyngre, och man kunde inte som med de gamla vagnarna hoppa av i farten i en kurva och springa till nästa vagn framför, som man skulle byta till. De kunde ta flera passagerare, och de kom i flera förbättrade versioner. Ingen hade klagat på spårvagnarna förrän de italienska från Ansaldobreda kom, gnisslande och med besvärligare arbetsförhållanden. De ska snart bytas ut mot rejälare don. Men vi har alltid älskat våra blåa spårvagnar, hur de än sett ut. De ger Göteborg karaktär. Vi har ingenting emot bussar heller – men de får inte ta över!

Färjorna är vi också förtjusta i. Innan Älvsborgsbron var byggd 1966 åkte vi ofta färja mellan Klippan och Färjenäs. Färjenäsområdet hade kvar en gammaldags atmosfär med sina hus och trädgårdar och det var trivsamt att ta den vägen. Det fanns färjeförbindelse också mellan Rosenlund och Hisingen.

Nu har vi fått nya tillskott i kollektivtrafiken i Göteborg med färjorna, som går från Lilla Bommen till Klippan via Stenpiren, Lindholmen och Eriksberg. Det går en skyttel från Stenpiren till Lindholmen också, den behövs för alla som studerar där, och den är avgiftsfri. Alla dessa färjor har roliga namn med något på Älv-. De erbjuder en trevlig genväg från Hisingen till Majorna eller centrala stan. Varma sommardagar kan turister eller göteborgare ta sig fram och tillbaka från ändstation till ändstation sittande på övre däck och få sig en liten sjötur i all enkelhet. Vid Älvsborgsbron börjar det lukta hav och man kan se horisonten. Då riktigt känns det – detta är min stad Göteborg!

Valborg och första maj

Vi huttrade i våra nya tunna vårkläder, men ändå stod vi där och väntade och väntade nästan varje Valborgsmässoafton – det var Chalmeristkortegen vi väntade på. Det hörde till, det var bara ett måste. Ett bra spanställe var hörnet av Avenyn och Götaplatsen eller Vasaplatsens östra sida. Vi beundrade de blanka polishästarna som reds förbi och höll ordning på leden, så att de inte flöt ut på gatan. Äntligen kom de då – först musik och så vagnen med de vackra flickorna i blomsterinramning (också de chalmerister) och så alla ekipagen, som anspelade och gjorde narr av händelser under året – det mesta var fyndigt och roligt. På en del flak stod chalmerister i sina vita mössor med svarta tofsar och spelade glad musik. Ja, det var folkfest! De flesta hade köpt Majblomme-märken och satt på sig.

Spårvagnarna var vimpelprydda den dagen. Med allt folk var problemet att kunna komma på en vagn och ta sig hem. Det bästa var att gå bakåt till en tidigare hållplats. Liseberg öppnade på Valborgsmässoafton och dit drog sig de flesta, så där blev ”änna knökat” liksom på stans restauranger, där det skulle ätas vårkyckling.

I Trädgårdsföreningen hade tidigare på dagen studenternas mösspåtagning ägt rum. På den tiden använde man sin studentmössa tills man var färdig med sin utbildning men bara på sommarhalvåret, och då invigdes den denna dag. Denna begivenhet inramades med sång och vårtal.

Dagen efter var det första maj, en dag med en helt annan tyngd. Det var festligt på ett annat sätt, för då gick arbetarrörelsens demonstrationståg från Järntorget Allén fram och uppför Avenyn till Götaplatsen eller till Gustaf Adolfs torg, då som nu. När blåsorkestern klämmer i med ”Internationalen” och ”Arbetets söner” får jag tårar i ögonen och härliga rysningar i kroppen. Det känns högtidligt. Jag tänker på tidigare generationers kamp och vad det betyder för oss och på vad som ännu återstår att göra.

Berättat av Kerstin Bodin, född 1932 (utdrag från Isof, dagf02124)