”Det var då rivningsraseriet började i stan”

Ingrid Wirsin, född 1930, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Studenten, journalistutbildning, fästman, senare man och barn. Femtiotalet rann iväg, lägenhet i Kortedala, så småningom husbygge i Mölndal och så kom 1960-talet. Det var då 1950-talets framtidstro började övergå i hybris. Plötsligt skulle allt bli nytt, göras om, bli modernt. Det gamla skulle ut, det nya skulle in.

Det var då rivningsraseriet började i stan. Ingen skulle längre behöva bo med dass på gården, trånga, osunda lägenheter, armod. Nu skulle alla bo modernt och bra, och så kom miljonprogrammet igång. En miljon lägenheter på tio år. Grävskopan fram och människor bort. På några år hade man lyckats riva flera stadsdelar med gamla landshövdingehus. Masthugget, Landala, Annedal, Olskroken, Haga stod på tur, men räddades i sista stund, när opinionen röt till. Det som varit Göteborgs kännemärke, landshövdingehusen, låg i högar av rivningsbråte.

Det var inte bara husen som revs. Det gjorde också det sociala nätverk som vuxit fram i dessa stadsdelar, under flera generationer. Familjer och grannar, som haft en glädje och trygghet i varandra, förpassades därifrån. Chalmers undersökte konsekvenserna, och gav ut boken ”En vill bo där en e´ känd”. Och känd var man inte dit man kom, till förorterna som växte upp i rasande takt utanför stan. Av folket i Masthugget lär bara fem procent ha blivit kvar efter rivning och nybyggnation. Ingen hade råd att bo kvar med de dyra hyrorna.

Berättat av Ingrid Wirsin, född 1930, Göteborg/Mölndal (utdrag från Isof, dagf01715)