”Fick hålla luren en bit från örat för att klara hörseln”

Britta Larsson, född 1929, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

När jag var liten hade vi inte telefon hemma. Ville någon ha tag i oss ringde de till speceriaffären i samma hus som vi bodde, så kom de in och hämtade mamma. Jag har försökt att komma ihåg när vi fick telefon men jag vet inte exakt. Det var i alla fall innan jag fick min bror när jag var 11 år. Detta vet jag för när vi en gång hade bad i skolan hände en ”olycka”. Vi hade badet i Ånässkolans källare. Små badkar i långa rader och en liten bassäng där vi fick lära oss simma men BARA MED BADMÖSSA. Stränga badtanter. En gång när vi hade skrubbat varandra på ryggen och stod på golvet, som bestod av räfflade kakelplattor, och väntade på duschen, då slant jag och ramlade baklänges. Jag kommer ihåg det mycket väl, för först fick jag en utskällning för att jag inte stått stilla och sedan fick jag sätta mig i mitt bås, en liten smal hytt. Badtanten kom och drog av mig badmössan och blodet rann efter ryggen. Jag var lite yr men fick hjälp med kläderna och fick gå till skolsyster som tog ett tag i håret och klippte av en tuss och satte ett plåster i stubben. En kamrat fick följa mig hem. Mamma var inte hemma så jag lade mig på soffan och precis när jag skulle till att somna ringde telefonen. Det var ju bra för man ska ju inte sova efter en hjärnskakning. Gissar att jag var 10 år. Då hade vi telefon. (Pappa fick blöta plåstret och klippa mer hår innan vi fick bort det och sedan fick jag gå med gasbinda om huvudet. Det är väl därför jag kommer ihåg det så väl. Ärret är kvar, man sydde inte fattiga ungar på den tiden.)

1945 arbetade jag på Televerkets verkstad i Gamlestan. Vi fick in telefoner av alla de slag, stora väggtelefoner till vanliga svarta bordstelefoner, som vi reparerade och rengjorde för att användas igen. Jag var 16 år och bodde med mina föräldrar i Bagaregården så jag hade gångväg till arbetet. Vi började 07.00 och slutade 17.00, lördag 07.00–13.00.

1946 började jag arbeta på prenumerationsavdelningen på Göteborgs-Posten och efter cirka ett halvt år fick jag börja att svara i telefon. Mitt första samtal var från Herr Corner på Södra Vägen och han var väldigt arg för att han inte hade fått sin tidning. Fick hålla luren en bit från örat för att klara hörseln. Som tur var, fanns på den tiden (finns inte nu) ”Snajskillar” på distributionen som kunde åka till honom med en tidning.

Min fästman och jag fick en lägenhet genom Bostadsförmedlingen som bestod av rum och kokvrå 1952 och vi gifte oss. Hade då inte råd med telefon. Dessutom var detta en så kallad genomgångslägenhet så vi trodde att vi snart skulle få en annan. Vad vi inte visste var att vi blev strukna i kön när vi fick lägenheten. Alltså fick vi sätta upp oss på nytt och kom då sist i kön. Jag gick med jämna mellanrum till BF och tjatade. När de byggde i södra Biskopsgården, hade vi köpt en scooter som jag övningskörde på på de färdiga gatorna på kvällarna. Då fick vi se ett halvfärdigt hus och jag åkte till BF och tro det eller ej, vi fick köpa en lägenhet, insatsen 2.500:-. (Fick senare tilbaka 500:-.) Vi lånade detta 1956 av min pappa och i mars 1957 hade Bengt 11 rätt på tipset och vann 1.902:- så vi kunde bli skuldfria innan jag slutade på GP i maj 1957, när vi skulle ha vårt första barn.

Har tittat i kassaboken och jag beställde telefon 6/12 1956. Det kostade 300:-. En svart av bakelit med fingerskiva, som det var då. Första telefonräkningen kom i april och löd på 33.50.

Berättat av Britta Larsson, född 1929 (utdrag från Isof, dagf01713)