”Göteborg känns inte riktigt lika ’gôtt’ längre”

Jan Björkegren, född 1955 i Östergötland, berättar om besök i Göteborg.

Jag har aldrig bott i Göteborg. Jag tror inte att jag besökt Göteborg förrän jag var vuxen. Trots det har jag alltid varit lite svag för Göteborg. Varför?

Som östgöte, född 1955, är det självklart att ogilla Stockholm. Redan när jag på 60-talet började intressera mig för fotboll så vet jag att jag ogillade Djurgården och AIK. Jag gillade inte heller Malmö FF, kanske beroende på deras (väl känt även av MFF:are själva) dryghet men också på deras kamp med IFK Norrköping om att vara Sveriges bästa lag.

Däremot har jag alltid gillat Göteborgslagen. Det där är konstigt och väldigt svårt att ge några rationella förklaringar till. Det är något som ligger i luften, något med dialekten kanske som antyder att det här är trevligt och anständigt folk, någon som man gärna skulle bo granne med.

Jag hade en kompis som flyttade till Göteborg och jobbade som polis. Hos honom var jag mycket när jag var sisådär 18–28 år. Han bodde först i ett klassiskt landshövdingshus på Hisingen, det var en speciell känsla att komma dit och ta spårvagnen över älven.

Senare flyttade han till ett modernare hus men även det på Hisingen. Vi strövade runt på stan, köpte Triumfglass vid gamla Carnegiebryggeriet vid Älvsborgsbron och badade nakna på Stora Amundön. På somrarna blev det alltid minst ett besök på Liseberg där vi knallade runt, kanske tog en svängom på Polketten och en kopp kaffe i lyktornas sken.

Ett annat minne är när vi varit på en restaurang i centrala stan och firat nyår. Efteråt tog vi spårvagnen hem till Hisingen och den var knökfull med folk. Som lantis är jag lite ovan vid trängsel och kände en lätt panik. Men det blev precis tvärtom. Nästan alla var fulla men alla var bara glada och trevliga. Tvärtom kände jag en stor gemenskap där i trängseln. Göteborg när det är som bäst.

Senare har båda mina söner bott på Hisingen, konstigt nog i ungefär samma kvarter som min kompis så jag har varit mycket runt Wieselgrensplatsen med omnejd. I våra dagar läser man nästan dagligen om gangsterskjutningar precis där min ena son bor. Jag vet ju att han lever ett bra liv men det känns ändå otrevligt. Över huvud taget har ghettofieringen av Göteborg fått mina känslor att svalna. Göteborg känns inte riktigt lika ”gôtt” längre.

Berättat av Jan Björkegren, född 1955 i Östergötland (utdrag från Isof, dagf01599)