”Han hade väldigt svårt att vänja sig vid sina köpetänder”

Siv Christiansson berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Tänder

Mamma hade tjatat hela året: ”Nu fyller du 50 i januari. Du kan inte se ut sån, du måste göra någonting åt det”. Nu var det september, året var 1944. Idag skulle vi få se på resultatet av allt tjat. Min bror och jag var 14 år, vi väntade otåligt på att vår pappa skulle komma hem. Så kom han, han såg ut precis som vanligt. Han satte sig på pallen vid dörren. Vi hade ingen hall, man kom in direkt i köket. Mamma tittade på honom och sa: ”Var dom inte färdiga?” ”Jo”, sa han, ”jag har dom i fickan”. Ur en ren snusnäsduk tog han fram dom, köpetänderna alltså, och satte in dom i överkäken i munnen. Min bror och jag hade aldrig sett våran pappa med tänder förut, men vi hade aldrig i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att han, i sin ungdom, när han hade tänder i mun, sett ut som en hare med åtta långa framtänder. Han satt fortfarande kvar på pallen och han log men ögonen var besvikna på honom. Han hade kanske väntat sig att han skulle se ut som Errol Flynn, och hade han sett resultatet i spegeln hos tandläkaren så förstår jag att han hade stoppat tänderna i näsduken när han gick hem.

Brodern och jag tittade på varandra och på mamma och sedan på pappa igen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men eftersom vi hade ett väldigt gott förhållande i vår familj, så vågade jag mig på ett försiktigt fniss. (Tjejer i 14-årsåldern brukar vara bra på sånt.) Sedan brast det lös. Vi skrattade så vi skrek. Pappa ställde sig framför spegeln och skrattade så tårarna rann. När vi lugnat oss lite så tog pappa ut tänderna, knöt in dom i snusnäsduken och la dom i skålen på byrån i köket. Där låg dom väl en vecka minst. Sedan gick han tillbaka till tandläkaren och fick dom justerade och avslipade till normal längd.

Han hade väldigt svårt att vänja sig vid sina ”köpetänder”. Han tog av sig dom när han skulle äta. Tre tandstumpar, ”oggar”, som han kallade dem, hade han i underkäken. Med dom åt han och gnagde i sig det mesta, t.o.m. knäckebröd. De övriga familjemedlemmarna vande sig vid att hitta pappas tänder lite varstans i köket. Min bror sa att det är bäst att titta efter på stolen innan man sätter sig, ”annars kanske dom där jävla tänderna biter en i röva”.

Så kom julen. Det var krig och kuponger men pappa kände en slaktare så han hade lyckats få tag på ett halvt grishuvud. Det hade han på ett fat i skafferiet och när han kände för det så tog han fram fatet och skar sig en bit. Nåväl, även det godaste tar ju slut. En dag stod fatet på köksbordet. (Äkta män som var födda 1895 tog inte bort efter sig, det fick hustrun göra.) Mamma frågade: ”Skall du ha det här skräpet som är kvar eller kan jag slänga det nu? Jag skall gå ut med slaskespannen”. Pappa gick med på att det fick slängas. Mamma tog en gammal G-P, tömde resterna av grishuvudet i tidningen, slog in det i ett prydligt paket, la det i spannen och gick ner på gården och slängde innehållet i soptunnan. Efter ett par timmar gick pappa omkring och tittade och lyfte på olika saker överallt. ”Vad är det med dig?” sa mamma. ”Ingenting”, sa pappa, ”jag letar bara efter min snus”. Mamma letade upp hans snusask och han lommade av in i rummet. Sedan dröjde det en stund, så var han återigen i köket och kikade sig omkring överallt. ”Vad är det nu du letar efter?” sa mamma. Han drog lite på det, så kom det, ”Mina tänder”. ”Dina tänder, har du inte dom i mun?” sa mamma. ”Nej”, sa pappa och log vackert åt oss och då såg vi att han inte hade dom i mun. ”När hade du dom sist?” frågade mamma. Pappa tänkte. ”Det var när jag åt grishuvudet, jag tror att jag la dom på kanten av fatet”. Sedan blev det tyst. Mamma och pappa tittade på varandra. Sedan gick pappa fram till fönstret och tittade ner på soptunnorna. Jag vet inte om han var glad eller ledsen. Mamma tröstade honom: ”När det blir mörkt och ingen ser att jag rotar i soptunnan skall jag hämta dom åt dig. Jag slog ju in alltsammans i en tidning men det var ju så mycke tänder på fatet så jag kunde ju inte se om det var griständer eller dina tänder som låg där”.

Sedan var det lugnt ett par dagar men så kom nyårsafton. Det fanns ingen TV då så människor umgicks med varandra, man tog spårvagnen och åkte långa vägar och hälsade på släkt och vänner. Så gjorde även mamma och pappa denna nyårsafton. Klädd i bästa mörkblå gåbortskostymen, med fin vit näsduk i kavajfickan och en liten kaffehalv innanför västen tog han mamma under armen och åkte iväg med spårvagnen till Kungssten för att fira nyårsafton med släktingar till oss. Min bror och jag hade fått lov att stanna hemma mot löfte att vi skulle sköta oss och vara ordentliga.

Mamma och pappa hade trevligt, det skulle bli 1945, det skålade herrarna för, tanterna drack inte starkt på den tiden. ”Det måste väl bli fred 1945”, sa herrarna och tog sig en liten pärla för detta. Så var det sill och nubbe, skinka, små köttbullar, rödbetor, aladåb och lite annat smått och gott. Kaffe och punsch, då fick damerna vara med, sedan var det grogg till herrarna. Klockan blev tolv. Anders de Wahl läste Nyårsklockorna i radion, då var alla tysta och lite gripna. En skål för det nya året, och så småningom började den långa spårvagnsresan hem. Nu var det mamma som fick hålla pappa under armen, hon hade nog egentligen behövt hålla honom under båda armarna. Men det gick ju inte för sig. Pappa var glad och god och ville ta hela världen i famn, han började med damen som satt intill honom, men det gillade varken hon eller mamma. Pappa var lika glad ändå, kände alla på spårvagnen antingen dom ville eller inte. När spårvagnen passerat Järntorget blev pappa lite tystare och blekare. Skinka, sill, köttbullar, nubbe och punsch trivdes inte så bra tillsammans. Mamma noterade alltsammans med samma lugn som vanligt, hon hade varit med om det förut. Dom hade varit gifta i 20 år. Vid Brunnsparken gick dom av. Pappa gick några trappsteg ner mot kanalen. Ville käket inte vara vän med honom längre så skulle inte han krusa. Mamma stod och väntade på honom vid hamnkanalens kant. Det var ju nyårsnatt och många människor var i rörelse. Ett par stannade till och undrade vad som stod på. ”Det är inge farligt”, sa mamma, ”han har bara tappat något”. Och det hade han.

Mamma och pappa promenerade hem, pappa kände sig bättre och mamma trodde att frisk luft skulle göra honom gott. I pappas kavajficka, insvepta i en ren fin näsduk, låg dom, ”köpetänderna”. Det gick fortfarande lite runt i huvudet på pappa, men att tänder som man köpt för dyra pengar skulle sitta fast i mun och inte fara omkring lite varstans, det förstod han. Fick väl beställa tid igen. Han tänkte också på vilken cirkus det skulle bli vid frukostbordet om några timmar. Pappa kände sin kära hustru och visste att hon skulle relatera allt för min bror och mig medan vi åt. Men när den stunden var inne så skrattade han som vanligt mest själv. ”Humor”, sa han, ”det finns i allting, till och med en begravning.”

Sedan var det tyst om pappas tänder, dom var där dom skulle vara och ingen tänkte mer på det. Inte förrän 15 år senare. Jag hade då en egen liten dotter, som tyckte mycket om sin morfar, kärleken var besvarad, hon kunde få honom till nästan allting. Men inte riktigt allt. När hon en dag sa: ”Morfar, jag har så tråkigt, jag har inget att göra, kan du inte ta ut dina tänder så att jag får titta på dom?”, så skrattade han gott, men skakade på huvudet. Mamma tittade på mig, så sa hon: ”Egentligen skulle ungen få titta på dom, för det är nog de roligaste tänder som finns!”

Berättat av Siv Christiansson,Göteborg (Isof, dagf01718)