”Jag har inte rötter här och upplever staden annorlunda än en infödd”

Helge Eriksson, född 1921, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Jag har inte rötter här och upplever staden annorlunda än en infödd. Det är arbetet som fört mig – liksom många andra – till staden och minnena förknippas mest till detta och annorlunda aktiviteter som flytten inneburit.

Första minnet

Efter avslutningen av sjunde och för mig sista året i folkskolan i Djäknebergsskolan i Västerås beslöt vår lärare att en skolresa skulle göras till Göteborg. Jag var fattig med en ensam mor, men fick på något sätt komma med. Vi åkte i en tredjeklasskupé över Ludvika, sov på bänkar, bagagehyllor och golv. I Göteborg inkvarterades vi i en skolsal i Linnéskolan, läraren låg i korridoren. Utöver en storstad jämfört med Västerås 30 000 invånare, hann vi se Naturhistoriska muséet med valen, Sjöfartsmuséet, med tornet och sjömanshustrun, vi gjorde studiebesök på imponerande Kungsholm, besökte Liseberg med berg- och dalbana och radiobåtar samt en båtresa till Marstrand med fästning (då min av skolan skänkta keps blåste ut i havet). Ett par bestående minnen var också upplevelsen av en-liters sockerdricka, som vi aldrig sett, och vars korkar i den varma skolsalen smällde hela natten. Ett annat en skylt, Wickman & Stillström, det lät som Fyrtornet och Släpvagnen. Det är vad jag minns.

En stor stad och en stimulerande arbetsmiljö

Att komma till en stad med då kanske 240 000 invånare var bara det lite omvälvande. Vi fick en bostadsrätt i Riksbyggen i Tynnered, ett “miljonområde” som då var nytt och fräscht om också hårdexploaterat. Frölunda Torg hade nyss invigts, spårvagnen gick nästan utanför dörren in till stan, och härliga havsbad låg på gångavstånd. Min hustru, som så här långt varit hemmafru både av praktiska skäl när barnen växte upp före daghemsepoken och på grund av de täta förflyttningarna, fick ett halvtidsjobb i en textilaffär på Opaltorget. Yngste sonen, som ännu gick i skolan, hittade en kompis som blev en vän för livet. Tillsammans med min chef skaffade vi en segeleka av det robustare slaget, men några riktiga seglare blev vi inte, utom sonen, som med kompisen skaffade en egen segelbåt på Björkö. Utan att bli egentliga storstadsbor och ännu mindre “goa” göteborgare, så hittade vi snart smultronställen och utflyktsmål. Slottsskogen, Botaniska, cykelpromenader till Särö längs kusten, Smithska udden, Skärgårdens öar, Sisjön, Delsjön, Hindås. Det var gott om kultur och nöjen, mer än vi orkade med, bara att välja. Vi lärde oss att hitta sevärdheter i hela Västsverige, letade upp bär och svampställen, inte lika frekventa som vi skämts bort med i de mellansvenska skogarna, men de fanns. Vi upplevde övergången till högertrafik och en våldsam storm i slutet av 60-talet, som rev taket av en hyreslänga i Tynnered. Det var stränga vintrar med mycket snö, vi kunde ställa oss på skidorna hemmavid och åka ned till Välen eller till spår i Sisjön och Delsjön. Vi trivdes ganska bra.

Till detta bidrog också för min del en stimulerande arbetsmiljö. Från att ha arbetat relativt ensam med ett pressande ansvar för både ekonomi, administrativ utveckling och chef för 20-talet anställda, kom jag in i arbetslag med många högutbildade erfarna utredare. Trots att jag nog var äldst och saknade den grundutbildning jag egentligen borde ha, så hade jag dock glädje av mina praktiska erfarenheter och kände mig välkommen och accepterad. Dock var det annorlunda att arbeta i en stad av denna storlek, där varje förvaltning hade mer utvecklad administration än en medelstor stad. Allt hade andra dimensioner, den administrativa utvecklingen anknöt till forskning och teorier ofta importerade från USA. Det kändes omskakande, men efterhand kändes detta inte så fjärran från den empiriska verksamheten jag arbetat med, men språkbruket var annorlunda och de utvecklade metoderna och teorierna väckte nya idéer och associationer. Det blev utredningar om sjukvårdens sammanförande med landstinget (som den gången förhindrades), lokal demokrati (som senare på 90-talet ledde till stadsdelsnämnder) och projektsamordning för ett stort ADB-projekt för lönesystem för cirka 40 000 tjänstemän. Det var mycket lagarbete, men det kändes meningsfullt. Jag lärde känna många politiker, ex. KS ordförande Erik Johannesson (som jag också fick Riksbyggekontakter med och som gick bort allt för tidigt), Marie-Christine von Sydow, som var ordförande i demokratiberedningen, och många andra i olika sammanhang. Samarbetet med och mellan politikerna var vid denna tid öppet med hög grad av samförstånd, kanske vad man kallade “göteborgsandan”.

En port till vida världen

Jag var 47 år när jag flyttade till Göteborg och hade knappast varit utanför landets gränser. Det berodde, förutom många flyttningar inom Sverige, på bristande språkkunskaper. Med en sjuårig folkskola i botten blev det så mycket annat man behövde lära för att “hänga med”. Här fann jag att dataåldern – men även administrativ litteratur – krävde elementära kunskaper i engelska. Det blev en radiokurs, där jag med en bandspelare tränade glosor på spårvagnsresorna till jobbet. Det stimulerade till att söka semestrar utomlands, först Danmark, sedan England och Skottland, sedan andra europeiska länder med bil, Bed and Breakfast och ett tält som reserv. Göteborg var en idealisk utgångspunkt med olika färjemöjligheter. Det blev utflykter, fyra veckor och mer varje år.

Att bo i Göteborg

Under denna tid var det både bekvämt och överkomligt att bo här. Stort utbud av lägenheter och en växande produktion av radhus och villor. Efter vår 4-rums bostadsrätt på fjärde våningen, flyttade vi 1974 till ett lagom radhus på Korsåsen, högt, avskilt och med skogsterräng för promenader. Nära till Frölunda Torg, till spårväg och till större genomfartsvägar. God grannsämja och samarbete i olika avseenden i en radhusförening. En tomt med möjlighet till lite egen trädgård. Min frus gotländska börd ledde till medlemskap i Gotlands Gille i Göteborg, som hade sammankomster, varpatävlingar och utflykter till olika delar i västra Sverige. Det blev naturligtvis program och studiecirklar om Gotland men också om Göteborg och de kringliggande landskapen. Det började bli en tredje hembygd efter Västmanland och Gotland.

Pensionär i Göteborg

I dag ter sig både arbetsklimatet och det sociala klimatet hårdare i Göteborg än under mina aktiva år. Det tycks vara en allmän utveckling både i Sverige och utrikes och ger tanken att jag haft förmånen att fått leva och arbeta en relativt trygg och jämlik epok som kanske blir svår att återställa. När vi nu passerat de 90 dyker också andra förhållanden upp när hälsan successivt förändras. Kanske borde vi lämna vårt hus till någon som bättre behöver det, men det skulle dels bli avsevärt högre bostadskostnader och dels mindre trivsam miljö. Och äldrevården och speciellt bristen på äldrebostäder för sådana som fortfarande kan gå håller oss kvar. Så ännu återstår att se om finalen på 45–50 år i Göteborg blir lika positiv som de gångna åren.

Berättat av Helge Eriksson, född 1921 (utdrag från Isof, dagf01703)