”Jag hörde vid något tillfälle att damen som basade där kallades KARDASSFURSTINNAN”

Aina Nilson, född 1929, berättar om det äldre Brunnsparken.

Mitt liv i Göteborg

Startade man inköpsrundan från Brunnsparken hade man hela Östra Hamngatan och Avenyn framför sig. Johannebergsbussarna hade ändstation ungefär vid nuvarande Lejontrappan. På den stora planen mellan Johanna (Såningskvinnan) och trappan låg en stor öde plats. Mitt på detta torg fanns ett stort välfyllt tidningsstånd. Det var ”Ester i Brunnsparken” som basade där. Hon förde både svenska och utländska dagstidningar och en mängd andra tidningar. Det var hennes mamma som startat tidningsförsäljningen i Brunnsparken. När dottern Ester, med en lång hårfläta, i skolåldern (1920 talet) började hjälpa till sprang hon runt till spårvagnarna, på alla sidor av Brunnsparken, för att sälja. Hon var snabb. I både huvud, händer och ben. Säkert också i repliken. Snart blev det en sport eller vana för spårvagnsresenärer att få en tidning i flygande fläng. Med tiden utökades det lilla tidningsbordet till ett stort välfyllt tidningsstånd med golv och tak och Ester kunde sälja tidningar utan att riskera livet.

Under denna stora yta fanns en underjordisk värld. Det var offentliga toaletter. En nergång för damer, en för herrar. Det kostade pengar. Jag var där nere en gång. Det var en kall kväll. Jag skulle möta en bekant men var alldeles för tidig. Affärerna var stängda, de stängde klockan sex, och jag frös. Det var nog inte så mycket varmare där nere förstås. En kvinna i vit bomullsrock tog emot min betalning gav mig en liten stump toalettpapper och anvisade ett bås. Jag gjorde mig ingen brådska. Efter kanske 15 minuter knackade hon på dörren. Jag blev tvungen att gå upp för trapporna till kölden och blåsten. Om jag stannat längre hade jag fått lösa ytterligare en biljett.

Jag vet inte om det var lika strängt på herrsidan. Men jag hörde vid något tillfälle att damen som basade där kallades KARDASSFURSTINNAN. Kanske fanns det ett vitsigt namn också på damsidans väktare. Jag minns inte.

Berättat av Aina Nilson, född 1929, Göteborg (utdrag från Isof, dagf01716)