”Man levde liksom med i varandras görande och låtande”

Britt-Marie Alstmar, född 1938, berättar om sin barndom i ett ”landshövdingehus” i Majorna.

Mitt liv i Göteborg

Personliga episoder i och omkring ett landshövdingehus

I min hemstad Göteborg byggdes i de typiska arbetarkvarteren Olskroken, Haga, Annedal, Landala och Majorna de så kallade ”landshövdingehusen”. Hur såg ett sådant hus ut? Jo, tre våningar högt, den första våningen i sten, de båda övriga i trä. Lägenheternas storlek varierade, men oftast var de på ett rum och kök. Den familj som hade en lägenhet bestående av två rum, ja kanske tre rum och kök, betraktades av omgivningen som något av ett herrskap, och runt omkring dom anade man bättre livsvillkor. I den närbelägna folkskolan lärde vi ungar oss också snabbt att indela oss i 1- respektive 2-rummare. Även här var 2- och 3-rummarna något av småkungar, vars auktoritet man inte gärna ifrågasatte. Fanns det då också telefon i lägenheten var deras status fullständig.

Men låt oss återgå till själva landshövdingehuset. Torrdass på gården var det vanligaste eller, efter vissa moderniseringar, som gjordes på 40-talet, toa på ”svalen”. Svale är ett genuint göteborgsord, som egentligen betyder farstu. Både farstun och toan delade man med grannfamiljen, ”svalelaget”. Att tvätta svalen hörde till våra mammors fredagsjobb. Detta var en viktig syssla som sköttes noga. Något slarv av svaletvättningen tolererades inte. Någon enstaka gång, vid helger eller liknande, putsades också fönstret i svalen, varvid det kunde hända, att en piffig husmor hängde upp en överbliven gardinstump för fönstret och till och med satte dit en krukväxt. Allt för den gemensamma trevnadens skull. När vi barn, vi flickor alltså, uppnått omkring 10-årsåldern, anförtroddes oss detta arbete då och då. Alltid en 25-öring att tjäna, för att strax omsättas i Ako-mint kola eller knäckäpplen hos tanten i gottaffären på hörnet. Vi skrubbade trappan så att rotborsten glödde och såpan stänkte. ”Tomteskur” var ett universalmedel, som användes flitigt i de flestas kök, så även i svalen. Efteråt luktade svalen härligt ren och man fick försmak av den kommande helgen. Vi var också strängeligen tillsagda att torka väl av varje trappsteg efter skurborstens framfart. Det kunde hända, och hade hänt, att halkolyckor inträffat, och då var den familj ansvarig som ”hade svalen” den veckan. I städjobbet ingick också rengöringen av den gemensamma toaletten. Nu efteråt tänker jag på hur intimt förknippade vi var med varandra, inte minst med ”svalelaget”, genom denna gemensamma toalett. Till toa hörde en stor nyckel, som hade sin bestämda plats i köket. Vid trängande behov, och då den egna toan var upptagen, fanns en tyst överenskommelse att man fick låna husets övriga bekvämlighetsinrättningar i uppgången. Nyckeln passade till alla tre.

De lägenhetsskiljande väggarna var ytterst tunna och släppte igenom alla ljud. Det var inte mycket som kunde uträttas innan grannen hade vetskap därom. Alla viktiga samtal fick hållas i en viskande ton, för annars hade de flesta snart nys om det hemliga. Hade man hamnat så, att man bodde på andra våningen i ett sådant landshövdingehus, kunde man knappt röra sig utan att det hördes eller märktes. Folk över och under på båda sidor fanns att ta hänsyn till. Så med den personliga integriteten var det si och så, men vi satt alla i samma båt, så vi accepterade hur lyhört det än var. Detta var ju långt före TV och stereons tid, vars genomträngande ljud inte ens stenväggar står emot. Att radioapparaten stod på hos grannens för fullt, var ju rent praktiskt kan tänka. Då slapp man ju ödsla ström, när farbror Sven i ”Barnens brevlåda” eller den populära grammofontimmen med dom bästa bitarna i slutet eller i början skulle avlyssnas. Genom dessa tunna väggar hade man vetskapen om grannfamiljerna, när bäddsoffan drogs ut på kvällen eller när väckarklockan ringde på morgonen osv. Man levde liksom med i varandras görande och låtande, ett slags ”bry sig om mentalitet”. Ingen fick vara anonym, man skulle höra hemma i gemenskapen. Vi var ju alla, med vissa undantag förstås, så väldigt lika och vår status var ungefär densamma.

En stenlagd gård hörde också till huset. Där roade vi ungar oss höst och vår med diverse lekar: ”pota kulor”, ”hoppa hage” och ”bolla kursen”. ”Leka gömme” var också en av våra lekar. Det gick till så att man snabbt sprang och gömde sej antingen i uppgångar eller något annat lämpligt gömställe. En av oss ungar var avdelad till att springa för att leta rätt på oss efter det att denne räknat till hundra. ”Sista” hette en annan springlek. Där gällde det, att ej bli tagen till fånga. Dessa lekar kunde sysselsätta oss i flera timmar. Klart att de vuxna ofta klagade på oss för allt skrän och oväsen vi orsakade. De mammor som hade tvätt på gården var heller inte glada åt våra upptåg eftersom vi då lätt kunde smutsa ner de nytvättade plaggen. Vintertid byggde vi snögrottor inne på gården. Där kurade vi ihop oss på gamla trasmattor vi tiggt oss till, och så tände vi ljusstumpar för att hålla värmen. Vi hade det riktigt mysigt, tills någon av pojkarna fann det hela för stillsamt och började rasera den kära snögrottan, "muddra" oss småflickor så vi blev genomblöta. I Göteborg är ju vintervädret si och så. Kyla och snö den ena dagen växlat med slask och regn den andra. Så snögubbar och snögrottor förde en orolig tillvaro. Ena dagen stora och ståtliga, nästa dag obetydliga små snöhögar. I den närbelägna ”parken” fick i annars vårt lystmäte vad skidor och kälkar beträffar. Där åkte alla gatans ungar hej vilt i backarna. Hade vi inte åkdon fick mattor och kuddar duga, bara det gick att åka på. Slottsskogen var ju annars vårt vinterparadis. Där kunde vi för en billig penning hyra skridskorör för att åka på ”Store dammen”. Backarna runt säldammen var synnerligen lämpliga för vintersport.

Hemma på gården var vi ungar hårdbevakade, då nästan samtliga mödrar i vårt hus var hemmaarbetande och kastade en orolig blick på oss då och då. Vi kunde inte föreställa oss något annat än att mamma skulle vara hemma när vi kom ifrån skolan. Våra pappor kom från sina jobb prick tjugo minuter över fyra till halv fem och då skulle maten stå på bordet, dom skulle ha sin service och passning. Detta innebar vällagad husmanskost, därefter en timmas vila på kökssoffan med Göteborgs-Posten nerdragen över ansiktet. Lagom till sjunyheterna på radion var det dags för kvällskaffet och kvällens övriga begivenheter. Att man nästan kunde sätta klockan efter våra fäders ankomst till hemmet berodde på att de flesta av dem arbetade på varven. Där avgick en ”pråm” klockan fyra över Göta älv. I den stod dom och trängdes i ur och skur, hur vädret än var. Enda undantaget var dom stränga vintrarna på 40-talet, då isen bar över älven. Då kunde dom promenera hela vägen över älven till Lindholmen, Eriksberg och Götaverken.

På gården fanns också soptunnor att slänga slask i. Varje kök hade sin bestämda plats för slaskhinken. Att tömma ”spannen” var oftast barnens jobb, få var dom äkta män, som i fullt dagsljus gick ut med soporna. Ackja, jämlikheten mellan könen var ännu inte påtänkt. Runt soptunnorna kunde man ibland få se en och annan fet råtta titta fram. Dom hade strålande tider på dessa bakgårdar. Soptunnorna tömdes en gång i veckan av en stor vagn, dragen av hästar. Baktill på vagnen satt ett slags kärror, vilka renhållningsgubbarna körde tunnorna i. I ett obevakat ögonblick smög sig den djärvaste grabben bland oss upp på vagnen och höll sig fast i någon av kärrorna när vagnen satte sig i rörelse. Vi andra mindre våghalsiga sprang efter och skrek: ”hängelibak, hängelibak” för att göra kusken uppmärksam på det hela och se hans reaktion. Han brukade stanna till och ilsket vifta med piskan. En och annan mamma rev också ner den vanartiga ungen från vagnen. Men nästa vecka upprepades samma procedur igen.

En tvättstuga hörde också till huset. Den var inrymd i första våningen i en av uppgångarna, och såg ut som ett svart hål. Men tittade man noga efter, kunde man urskilja en stor tvättgryta. Den eldades med ved, ett sköljkar och en tvättbänk med tvättbaljor fanns där också. Vid tvättdagar hade husets män som extra uppdrag att vid 4 till 5-tiden på morgonen tända den stora tvättgrytan. Veden hade dom tidigare forslat hem. Antingen ifrån kajen, gamla överblivna banan- och apelsinlådor, eller också ifrån den närbelägna fiskhamnen, där det var lätt att få tag på överblivna fisklådor. Här i denna så tungarbetade tvättstuga växlade husets kvinnor om att sköta sin familjs tvätt efter turordning. Turordningen sköttes av vicevärdinnan. Tvätten torkades sedan på gården, som kvällen före streckats med ett klädstreck. Lycklig den husmor, som på tvättdagens morgon vaknade och fann att det artade sig till fint torkväder med lagom sol och blåst. Hon fick sin tvätt snabbt torr. De som istället hade otur med vädergubben, fick släpa de våta plaggen upp till torkvinden. Den var placerad allra högst upp i huset och där kunde det ta flera dagar innan tvätten var mangeltorr. Då skulle tvätten ånyo släpas ner till den stora stenmangeln, som förstås var belägen i källaren. Det var dåligt med förståelsen med kvinnornas trötta ben och allt slitet med tvätten upp och ner. Arkitekten, som en gång hade ritat dessa hus, hade väl endast anat att en familj också måste sköta sin tvätt, långt mindre praktiskt försökt lösa frågan. Stenmangeln, en fantastiskt stor skapelse, hade alltså sin plats i ett av källarutrymmena. Där kunde pojkarna tjäna en extra slant genom att dra den stora veven runt, runt, när mammorna manglade. Lakan, dukar och handdukar blev underbart släta och glatta, och blev det tid över krusades örngottsbanden. Linneskåpet, som hade sin givna plats i varje lägenhet, var varenda husmors stolthet. Dessa linneskåp var ett slags betyg för den hemarbetande kvinnan. ”Mangelboden” fungerade också som skyddsrum enligt ett anslag, som satt upphäftat i porten.

Att så var fallet fick vi alla hyresgäster erfara en kväll i april 1940. Tyskarnas invasion av Danmark och Norge var oroväckande nära oss. Vårt älskade Göteborg kunde vara ett eftertraktat bombmål för tyskarna, med dess hamn och livliga sjöfart. Vi alla i huset trängdes i det lilla källarutrymmet dit även grannhusets hyresgäster sökt sig. Deras mangelbod ansågs mindre säker, så vi var en hel del folk som satt där och ängslades. Vi barn begrep ju inte så mycket av krigets fasor, som var det överskuggande samtalsämnet runt omkring oss. Huvudsaken för oss var, att tanten i ”gottaffären” också tagit sin tillflykt till vårt skyddsrum. Hon delade generöst ut kolor och karameller till oss ungar. Särskilt minns jag en underbart god choklad ”Bar” med ömsom fruktfyllning, ömsom nougatfyllning, som hon bjöd på. Där satt vi barn alltså och mumsade och njöt i största allmänhet, utan att fästa alltför stor vikt vid krigets utveckling. Det ruskiga nådde liksom inte fram till oss. Vi var trygga. Vi var omslutna av omtankar. Inga TV-bilder från olika krig världen över hade omskakat oss. Vi kunde lugnt mumsa vidare och finna det hela spännande. Visserligen föll en och annan "morsa" i gråt runt omkring oss inför det ovissa. Men skräcken infann sig aldrig hos oss barn. Det kunde möjligen jämföras med George Formbys ”Flygmalajen”, som vi sett på ”kinne”, bio alltså, någon söndagsmatiné. Där hade ju Formbys banjo livat upp stämningen, men vi hade ju ”godistanten”. Efter några timmar fann husets myndighetsperson, vicevärden, det för gott att förklara för oss att alla fönster måste mörkläggas framöver. De flesta lägenheter hade mörka rullgardiner, men i värsta fall fick mörka filtar duga. Som alla vet blev Sverige skonat, så varken besök i skyddsrum eller mörkläggning varade någon längre tid.

Men låt oss återgå till tvätten. Nyfikenheten var förstås stor bland husets folk när det gällde att granska den tvätt som hängde till allmän beskådning på gården. Varje plagg nagelfors och familjens status kunde på så sätt utläsas. Likaså hängde varje husmor med självaktning någon gång på vårsidan ut sin familjs garderob. Så också där fanns en möjlighet att ytterligare få en uppfattning om varje familjs ekonomi. Att ha en mamma som ägde en päls var något alldeles fantastiskt. I vårt hus fanns endast en sådan lycklig fru. Pälsen vädrades höst och vår och var föremål för husets särskilda uppmärksamhet. Pälsdrömmen fanns också hos oss småflickor. Pälsmuffar och kaninmössor stod på vår önskelista. Själv fick jag, eftersom jag var enda bortskämda barnet, både och. Stolt gick jag några extra varv på gården iklädd mössa och muff. ”Pälsfrun” var lite förmer i vårt hus, genom henne fick vårt lite förnämitet. Detta verkar kanske underligt i våra dagar, men vi levde efter ”som man är klädd blir man hädd” och varje nytt klädesplagg var en händelse.

Att få följa med mamma och pappa till Valerius Hansson eller Sahlins barnekipering på Kungsgatan för att köpa kläder var ett stort ögonblick. Kanske kompletterades inköpet också med ett besök på Grand-Bazar, där man fick ett glas saft och en jättestor tårtbit. Men vi hade inte stora anspråk. Hos oss fanns faktiskt folk, som inte kunde gå ut, för att det fattades skor eller kappa. Ofta drabbade det mödrarna, som först och främst hade att se till att den övriga familjens klädbestånd var något så när. Då kom de själva i sista hand. Ibland fick magistern eller fröken en lapp i skolan där det stod: ”Sven kan inte gå till skolan idag för hans skor är trasiga och pappa måste själv ha sina egna till jobbet”, vänligen fru Hansson. Kvaliteten var också dålig under dessa krigsår. Kappor, jackor och strumpor gjordes i cellull, en uppblandning med den äkta varan, med dålig slitstyrka.

Nu åter till själva landshövdingehusen. I dessa fick var och en elda i vedspis och kakelugn för att hålla värmen, något varmvatten fanns förstås inte. På 40-talet genomgick några av husen en viss modernisering. I källaren installerades en stor värmepanna, som eldades med koks. Värmen transporterades via värmesystemet till samtliga lägenheter, vilka på så sätt uppvärmdes. Vi var utlämnade åt vår vicevärd, som hade att bestämma när pannan skulle eldas och hur mycket. Han hade ju också att ta hänsyn till värden, husets ägare. Hos honom var ju låga koksräkningar populärt. Men eldades gjorde det, blev det för kallt i våra lägenheter, klagade vi. Vi hade det varmt och skönt i våra små krypin. När koksen kom var det spännande för oss ungar. "Kollämparna" var karlar klädda i svarta overaller med en slags huva på huvudet. Dessa huvor var försedda med en lång duk, som hängde utefter ryggen. Detta för att undvika att få sönderkrossat koks inpå bara kroppen. De var alltså helsvarta. Ansikte och händer likaså. Våra mammor använde dem ibland i uppfostringssyfte. ”Är du inte snäll kommer kolgubben och tar dej!” Vi höll oss därför lite tillbakadragna, när de sotiga farbröderna uppenbarade sej. ”Kollämparna” å sin sida ville gärna skoja med oss och klappa oss, vi var ju livrädda att smutsa ner våra kläder, så vi kutade fort undan.

I de landshövdingehusen, som rustades upp, inreddes ett badrum i källaren. Nyckeln till badrummet förvarades hos vicevärden, som också bestämde tidpunkten för de olika familjernas tvagning. Alla kunde ju inte få tillgång till ett lördagsbad efter arbetsveckans slut, utan övriga veckodagar badades det också. Vissa inskränkningar förekom. Vi hade ju koksransoneringen att ta hänsyn till, men på fredagar och lördagar badades det. Varje familj måste noggrant göra rent efter sej. Detta efterföljdes med största respekt. Man var mån om sitt anseende och renlighet är en dygd fick vi lära oss. De mindre lyckligt lottade, vars hus ej moderniserats, kunde löga sej på ”Renströmska badanstalten”, som fanns på några ställen i stan. De var lämpligt placerade just i arbetarkvarteren Haga, Majorna och Olskroken. I vårt närbelägna badhus var det herrbad varje dag, men kvinnobad endast en gång per vecka.

Tydligen mycket vist ordnat, då karlarna arbetade på de smutsiga varven eller dylikt. Kvinnorna kunde ju lättare vaska av sej vardagsdammet i ett tvättfat i köket. För 30 öre bastade och simmade vi barn på badanstalten. Handduk och tvål ingick. Men ville man tvätta håret i något bättre än tvål fick hårmedel medtagas. Ej i glasflaskor, men jag minns ej att sådana förekom, däremot i pulverform. ”Elida”, ett mirakulöst hårtvättmedel, var inne just då. Nackdelen var ju den förstås, att man fick stå där och vispa och lösa upp pulvret. Medlet var nämligen i pulverform. Baderskan tyckte att man var onödigt fåfäng, tvål kunde väl duga. Baderskan bevakade oss ungar noga. Något spring upp och ner i bassängen tolererades inte. Likaså måste fötterna vara absolut rena innan bastun beträddes. Även detta kontrollerades av den allestädes närvarande baderskan. /…/

Lördagar var också torgdagar. Att gå till torget och handla var ett måste för varje husmor. Visserligen hade fiskaffären på gatan både frukt och grönsaker. Men till torget bara måste man. Färska lantägg, Hisinge-potatis och äkta svensk honung var några varor man köpte där. Glatt och villigt följde jag med. Anledningen var skiftande. Kanske var det bären, frukten och tomaterna som drog, när det var deras säsong. Men mest var det nog hästarna på Masthuggstorget, som hade den största dragningskraften på mej. Dessa stod bundna vid torgets nedre del utefter en lång vattenho, som man låtit cementera. Varje häst hade en säck havre fastbunden runt halsen, så att de skulle hålla sig lugna och inte bråka med varandra, medan deras husbönder gjorde affärer med stadsborna på torget. Omkring dessa hästar samlades vi ungar. Hästar var alltid spännande. De satte vår fantasi i rörelse. Hästinslaget var annars vanligt på gatorna. Mjölken transporterades med hästar, dricka-kaggarna med Ebe-must likaså. Hästspillning på gatorna fanns överallt. Renhållningsgubbarna sopade och forslade bort det. På torget var liv och rörelse. Frälsningsarmén hade sin givna plats där och förhöjde stämningen med sång och spel. En och annan slant slank också ner i deras bössor. Rakbladsförsäljare bjöd ut sina alldeles förträffliga rakblad och drog några vitsar samtidigt.

Till lördagens begivenheter hörde också inköp av en bakelse eller en tårtbit i någon av vår stadsdels många bagerier. Ja, det fanns verkligen många hembagerier, alla med sin särskilda specialitet. Moccabakelse hos Halls Konditori var det bästa för mej, dom var stora och fluffiga, söta i smaken och med krossad knäck på kanterna runt om. Börjessons tekakor och Karls karlsbaderbullar inte heller att förakta. Inköpet av småkakor hos Börjessons vållade mig ibland huvudbry, sa mamma fem tre-öres eller tre fem-öres kakor? Problemet löstes vid disken, tanten i hembageriet visste hur många kakor mamma brukade köpa. Skulle någon bemärkelsedag firas, köptes kaffebrödet inne i stan. ”Kruses” krans eller ”Hjorténs” vetebröd och Hilma Anderssons kakor var ”inne” på kaffebordet. Våra mödrar hade alltså tid att göra sina inköp i lugn och ro på lördagsförmiddagarna. Karlarna var på jobben till klockan ett, och barnen slutade skolan klockan tolv. På lördagsmenyn stod oftast stekt vittling med lingon och potatis, allt inköpt på torget. /…/

Matinköpen till jul var ett problem i de flestas kök. Förutom oron för ekonomin och planeringen av inköpen tillkom förvaringen. Skafferierna i köken i landshövdingehusen var otroligt små. Det ligger nära till hands att dra den slutsatsen, att människorna i våra hus hade särskilt ont om pengar för matinköp. Orsaken till de ynkligt små skafferierna kanske hade en annan förklaring, vad vet jag. Hur som helst, här gällde det att stuva och stuva. Skinka, julkorv, julmust och allt som behövde kyla fick först och främst beredas plats för. Skafferiet var nämligen försett med en liten ventil, son vette mot gården och släppte in sval luft. Allt det övriga, matbröd, kaffebröd o.s.v. förvarades i allt som fanns att tillgå, tomburkar, lådor, kastruller med mera. Att kylskåp existerade hade jag sett hos min klasskamrat Marianne, som flyttat in i de nybyggda husen längre bort i kvarteret. Men hos oss förde våra mammor en kamp med utrymmet i skafferiet och även med knappt tilltagna förvaringsskåp. Kanske var det denna trångboddhet, som lade grunden till min livsfilosofi, att kasta bort allt onödigt. ”Man ska vårda det viktiga och kassera det onödiga.” /…/

I vår stadsdel fanns ett slags fritidshem för arbetarbarn. Dit kunde vi gå efter skolans slut. Arbetsstugan kallades den. Den stod under överinseende av kyrkoherden i församlingen, en i vår stad på den tiden mycket aktad präst. Där var det en lugn och skön stämning. Vi gillade föreståndarinnan där. Hon försökte, då hon fått en högre ståndsuppfostran, att inpränta lite finare manér hos oss något vilsna varelser. Läsa bordsbön före maten, inte peta i näsan när någon såg på, inte springa på toaletten när man satt och åt. Alla dessa moraliska aspekter blandades med sång till pianot eller till något trevligt läggspel, som man kunde sysselsätta sej med. Sång till pianot var största nöjet för mig. Föreståndarinnan spelade och vi sjöng, t.ex. ”Flickan hon går i ringen”. Det var företrädesvis bara vi flickor som sjöng. Pojkarna donade oftast med annat i slöjdsalen, alltid någon träbit som skulle hyvlas till. Ett mål lagad mat serverades. Vi hade en alldeles genommysig kokerska i köket, rund och go var hon. Maten minns jag som vällagad, och stämde väl överens med kostcirkeln. Fisk var inte vår favoriträtt, men köttbullar desto mer. Ofta efterrätt. Fruktsoppa, sagosoppa eller mannagrynspudding med röd saftsås i vilken det simmade russin. /.../

Allt var naturligtvis inte bara idyll i vårt landshövdingehus. Vi hade också vårt att kämpa med, som alla andra människor. Först och främst trångboddhet, stora barnaskaror, knapphet på pengar med mera. Men i det stora hela hade vi det bra, och då vi inte hade något bättre att jämföra oss med, var vi nöjda. Gemenskapen förde oss samman. Vi var inte några anonyma varelser, som var och en höll till bakom sin stängda dörr och skötte om sitt. De personer som önskade vara anonyma, och sådana fanns förvisso, ansågs av omgivningen vara en aning suspekta och lite märkvärdiga, men de fick vara ifred. De flesta av oss var öppna och utåtriktade. Vi hade inget emot att våra problem dryftades offentligt. Det ingick bara i mönstret ”att bry sej om”. Kanske var det den lilla lägenhetens förtjänst, den tvingade oss att krypa fram ur våra skrymslen och tillsammans med grannen på gator, gårdar och uppgångar ventilera och ta del av det senaste, som oroade oss. Alla kände alla. Ingen större risk förelåg att någon av husets innevånare skulle ligga och dö helt allena utan omgivningens vetskap. Vår status var ungefär densamma, i en del fall något bättre, i andra fall något sämre, beroende på olika omständigheter. Vad vi hade gott om var tid. Tid att stanna upp och prata, att växla några ord med varandra, nästan aldrig någon jagande blick på klockan eller en nedslående jäktande blick inför mötet med grannen. Hamnen och varven var då de stora arbetsplatserna. Där jobbade de flesta fäder i landshövdingehusen. Därifrån hämtade de sina lönekuvert och impulser med hem till oss övriga medlemmar i familjen. Min barndom i och omkring landshövdingehusen var för mej en ljus och framförallt trygg period i mitt liv. Barndomens, den kanske allra viktigaste tiden i en människas liv.

Berättat av Britt-Marie Alstmar, född 1938, Majorna i Göteborg (utdrag från Isof, dagf01537)
Berättelsen skrevs 2005 men sändes in till arkivet i samband med insamlingen ”Mitt liv i Göteborg”.