”Med varsin resväska i handen liftade vi upp till Göteborg”

Gunnel Svensson, född 1936, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Arbetsliv

Från och med den 5/1 1957 arbetade jag som sjukvårdsbiträde på den kroniska avdelningen för kvinnor på Kungshults sanatorium. Där började också en flicka som heter Ulla jobba och vi umgicks flitigt. Hon bodde i Hälsingborg och ville komma ut och se sig om. Ulla frågade mig, om jag ville flytta med henne till Göteborg. ”Kanske det”, tänkte jag. Mina hemtrakter ligger i Blekinge och där bodde mina familjemedlemmar.

Ulla och jag sökte jobb på Lillhagens mentalsjukhus på Hisings Backa och vi fick arbete där som vikarierande mentalsköterskor. Bostadsproblemet löstes genom att sjukhuset hade personalbostäder. Så vi slutade vår tjänstgöring på Kungshults sjukhus den 30/7 -57. Med varsin resväska i handen liftade vi upp till Göteborg nästa dag. Väl framme uppsökte vi personalavdelningen och fick arbetsscheman och visades till våra rum i paviljongerna, som låg i anslutning till sjukhusbyggnaderna. Rummen var små med ett fönster. De var möblerade med säng, bord, fåtölj och byrå. I korridorerna fanns gemensamma utrymmen: kök, badrum och toalett. En halvtrappa upp hängde en telefon. Hyran var låg och den drogs av från vår månadslön.

Jag arbetade som vikarierande sköterska på Lillhagens sjukhus från den 1 augusti 1957 och till den 12 januari 1959. Den första tiden tjänstgjorde jag på en avdelning för manliga patienter i olika åldrar. Lokalerna såg moderna, ljusa och luftiga ut. Männen verkade vara fysiskt friska och skötte sig själva. Därför var bara ett par personer i tjänst samtidigt. Två utbildade sköterskor och två vikarierande delade på arbetspassen. Mina uppgifter bestod mest i att sysselsätta de intagna, umgås med dem, samtala, spela spel, gå ut på promenad. En kväll var jag på bio i stan med en av männen. På söndagarna hade köksbiträdet ledigt, och jag fick sköta köket. Då brukade jag baka sockerkakor. Det var omtyckt av alla. Här trivdes jag jättebra.

Efter en tid förflyttades jag till en annan avdelning. Patienterna här var kroniskt sjuka äldre män. Många var sängliggande. Ingen av dem kunde gå ut på promenad eller ägna sig åt någon form av terapiverksamhet. Några av dem satt i dagrummet och åt sina måltider. En radio stod för underhållningen. Anhöriga betalade in till en patientkassa, och för pengarna köptes det in kaffebröd till de intagna. Det var många personer att tvätta, klä på, gå med på toaletten och mata varje morgon. Vi var många som jobbade på samma pass. Med bäddning och lyft arbetade vi två och två. Ulla jobbade också på denna avdelning och vi samarbetade. Alla utrymmen skulle också städas, några städerskor var inte anställda för detta ändamål.

En av sköterskorna här var lokalombud för LO. Hon värvade mig som medlem i förbundet 243 Lillhagen. Jag tillhörde avgiftsklass 11 från och med den 12/1 1958. Arbetstiderna var bra. Vi jobbade två hela dagar, samt en för- och en eftermiddag. Och sedan var vi lediga en dag, och en för- och en eftermiddag. Det innebar alltså att vi tjänstgjorde tre dagar och var lediga två.

Ungdomar från hela landet vikarierade på sjukhuset och bodde i paviljongerna. Under somrarna anställdes dessutom många studerande. Fast anställda var endast de, som hade gått den gamla tvååriga utbildningen till mentalskötare. Den fokuserade på praktik. Männen hade högre lön än kvinnorna. En anledning till det, som jag hörde, var ”att männen hade större muskelstyrka, och kunde ingripa då det uppstod våldsamma situationer”. Klädseln var likadan för all personal. Sköterskorna var iförda blårutiga klänningar och vita förkläden och skötarna vita rockar. På tvättinrättningen fick vi byta ut våra smutsiga kläder mot rena. Frukost och lunch serverades i personalmatsalen till ett rimligt pris. I livsmedelsaffären slog vi på stort genom att köpa Damernas Värld, Vecko-Revyn och en stor chokladkaka (Dukat) då vi fått månadslönen. Några andra affärer fanns inte i närheten. Sjukhuset låg i Säve, omgivet av bondgårdar och åkermark.

Fritid

Det fanns inte mycket att sysselsätta sig med i närområdet. En kurs i konsthistoria, ledd av en konstnär, gavs en kväll i veckan. Ulla, jag, och två väninnor till henne från Hälsingborg som flyttat hit, deltog. Det gick bussar mellan Lillhagen och Göteborgs centrum. Vi brukade ta bussen in på lediga dagar och kvällar. Biljetterna köptes av chauffören, och antalet kuponger berodde på resvägens längd.

Vid våra första besök inne i stan höll vi oss på huvudgatan för säkerhets skull. Kungsportsavenyn går från Kungsportsbron och upp till Götaplatsen. Vi strosade förbi Stora Teatern, Valand, Paley, Bohusslöjd och Junggrens café. På andra sidan gatan var Hotel Park Avenue och Lorensberg belägna. Gatorna var kantade med monument, vackra 1800-tals byggnader och biografpalats. Idag finns bara biograf Royal (Roy) kvar.

Från Lilla Bommen och upp till Kungsportsplatsen löper Östra Hamngatan. Ferdinand Lundquists varuhus låg på nummer 42, biograf Cosmorama på nr 46 och Ernst Bräutigams konditori på nr 50B.

På Kungsgatan fann vi modeaffärerna. Holmblads AB var en elegant butik, med vacker skyltning. Den låg på Kungsgatan 57. Gillblads konfektionsvaruhus låg på nr 44, och var inrymt i ett hus på flera våningar. Meeths sålde exklusiva damkläder och hade även en tesalong på andra våningen i sina lokaler på nr 37–39.

Karin Kavli var teaterchef på Stadsteatern under 50-talet. Alla tiders publikrekord slogs under säsongen 57–58. På teaterns två scener, Studion och Stora scenen, spelades både klassiker och nyskriven svensk och europeisk dramatik. Det gavs också gästspel av kända artister. Jag minns särskilt föreställningen med Inga Tidblad, där hon gästspelade i Som ni behagar av Shakespeare. Och även den politiska kabarén Två åsnor med Lars Forsells och Pär Rådströms texter. Vi gick ofta på teatern, köpte programbladen och läste teaterrecensionerna i dagspressen. Kavli knöt många unga spännande skådespelare till ensemblen. Några av dem var Ulla Sjöblom, Jan Malmsjö, Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård.

Liseberg öppnade för säsongen på Valborgsmässoafton. Malte Johnsons 12-mannaorkester spelade på Jazzen, som var en utomhusdansbana. Sångerska var Sonya Hedenbratt. Om jag minns rätt var inträdet till parken en krona. Killarna fick köpa dansbiljetter, som revs av vakterna. De stod vid uppgångarna till dansgolvet. På Jazzen var vi och roade oss flera kvällar i veckan. Under vinterhalvåret frekventerade vi andra dansställen. På danssalongen Kungsgillet på Kungstorget spelade Sven Sjöholms orkester. Och även på Rotundan (Liseberg) spelade Malte Johnsons.

Restaurang Kometen, Vasagatan 58, serverar fortfarande råbiff på stans första utomhusservering. Och på hotell Lorensberg fanns ett lyxigt bad med pool, och med utsikt över Avenyn. Men att ta en drink i baren på Hotel Park Avenue var nog det som kändes mest exklusivt.

Studier

Det var nu augusti 1958 och vi hade arbetat på Lillhagens sjukhus i ett år. Det hade varit en innehållsrik tid på alla sätt. Ulla, som var konstnärligt begåvad, hade kommit in på utbildningen hon sökt, så hon flyttade från stan. Sjukhusarbetet blev alltmer psykiskt och fysiskt påfrestande. Jag kände också ett behov av att byta miljö och göra något annat. Ett gymnasium för vuxna skulle öppnas på Högre Allmänna Läroverket för flickor i Göteborg (där Artisten nu ligger). En väninna till mig, som också arbetade som vikarierande sköterska, och jag förhörde oss närmare med skolans rektor om möjligheter till studier där. Vi fick veta att undervisningen skulle ligga på kvällstid, och att en terminsavgift skulle utgå. Läroböckerna skulle bekostas av eleverna. Studielån kunde bara ges till studerade vid universitet, och alltså efter fullgjord studentexamen. Så det kunde vi inte få. Emellertid bestämde vi oss för att börja läsa på latinlinjens halvklassiska gren. Tre kvällar i veckan gick vi på lektionerna. Varje ämne skulle tenteras av och betygssättas genom särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen. Det blev alltför komplicerat att kombinera studierna med arbetet, eftersom vår tjänstgöring delvis var förlagd till kvällstid. Men vi fortsatte att jobba året ut på Lillhagens sjukhus, och slutade den 12 januari 1959. Under året 1958 var min förvärvsinkomst 9 507 kronor.

Berättat av Gunnel Svensson, född 1936 (utdrag från Isof, dagf01706)